Fredmans Epistlar schwedisch und deutsch Nr. 41 – 82

FE41-sv -Mollberg satt i paulun

Vid ett tillfälle, då Christian Wingmark miste sin nattkappa i slagsmålet med Mollberg.

Mollberg satt i paulun,
Full med fjäder och dun,
Klädd uti en skinntröja brun
Och med en väst av kattun.
Skjortan syntes ibland,
När med kärlet i hand
Gubben stod så bredbent i sand,
Hosta och fukta sin tand.
Böxbandet i böxorna sprack;
Nu gick han till fönstret och drack,
Skruva luckorna opp,
Såg uppå stjärnornas lopp.

Stugan, däri han bor,
Är ej synnerlig stor,
Vitlimmad och välvd som ett kor
Men utan stolar, min bror.
Dörren är utan lås,
Sängen liknar ett bås,
Bolster eller kuddar, gunås,
Inte, platt inte där fås;
Men borta vid fönstret bakom
Ligger en halvankare. Kom,
Kom och se var han är;
Skruva upp luckan, mon cher!

Mollberg, se var han står,
Bakom örat sig klår;
Si uppå dess knorliga hår,
Röda filtmössan. Gutår!
Drick, betrakta, kamrat,
Hur hans arm desperat
Håller uti yxan helt flat,
Bultar och sprundar ett fat.
Mollberg, si god morgon! – Stor tack.
Vad har du i ankaren? – Rack.
Än i stånkan, signor?
Idelig dubbelt öl, bror.

Aber hur är det fatt?
Du är svullen och matt,
Mollberg, du har slagits i natt;
Se huru näsan är platt!
Se fiolen så grann,
Sönderslagen står han.
Hur har väl den leken gått an?
Valthornet blodigt, minsann!
Lägg munnen till ankarn och tig!
Bror, aldrig bli rädder i krig!
En gång slåss jag vart år;
Då är min namnsdag. Gutår!

Aber varföre då
Skall du prygla och slå?
Jo, därför det faller sig så.
Vänta, din rygg skall bli blå!
Drick, håll truten och tig;
Sen befaller jag dig,
Vid tappen var kvicker och vig;
Sjung sen en visa för mig!
Kan du inte sjunga? – Åh nej.
Orkar du då dansa med mej?
Du är Luxenburg stor
Och jag är fan, kära bror.

Dansa Wingmark! Alarm!
Jag ska hålla dig varm.
Aj aj aj aj aj aj, min arm!
Aj aj, nattkappan, vad harm!
Mollberg, skona mitt blod;
Släpp nattkappan, var god!
Aj aj aj! Du brännvinsmarod,
Rättnu så repar jag mod.
Nå nå, jag skall klaga för mor;
Nattkappan i trasor, min bror!
Mollberg, släpp mig, farväl!
Hustru min slår mig ihjäl

FE41-dt -Mollberg wie ein Kapaun

Bei einer Gelegenheit, da es Christian Wingmark in
einem Handgemenge mit Mollberg
Mollberg wie ein Kapaun
stand voll Federn und Daun
mit Weste aus bestem Kattaun,
Lederwams speckig und braun,
dito das Hemd, da er stand
mit dem Pott in der Hand,
breitbeinig und schwankend im Sand,
hustete, durstig vom Brand.
Die Hose hing lose am Band;
er tappte zum Fenster und trank,
schraubte die Luke bedacht,
lugte hinaus in die Nacht.

Ja, hier wohnt der Korpral
in der Stube, so fahl,
gewölbt wie ein Chor und so kahl,
doch ohne Stühle, fatal!
Türe ist ohne Schloß,
doch die Koje famos,
ja! just wie ein Koben fürs Roß,
strohig und polsterlos,
doch drüben am Fenster, hurra,
liegt prächtig ein Fäßchen, o ja!
Komm und sieh: da ist er!
Öffne die Luke, mon chèr!

Mollberg steht wie ein Tor
kratzt sich hinter dem Ohr,
sieh! struppiges Haar guckt hervor
unter der Mütze, Signor!
Trink, betrachte, Kamrad,
wie sein Arm desperat
aufs Faß schlägt die Axt akkurat,
bis er es angezapft hat.
Mollberg, guten Morgen! – Gu’n Tag!
Was hast du im Fäßchen? – Arrak!
Und im Humpen vor dir?
Bruder, ein doppeltes Bier.

Aber was hast gemacht,
Mollberg, du heute nacht?
Wie bist du geschwollen und matt?
Sieh, deine Nase ist platt!
Deine Geige, oje,
schwer lädiert, wie ich seh!
Wie ging das wohlan? Jemine!
Blutig dein Waldhorn, o weh!
Halt ’s Maul an den Zapfhahn und schweig!
Nie, Bruder, im Kriege sei feig!
Hab gerauft jedes Jahr,
immer, wenn Namenstag war!

Aber warum, sag an,
mußt du prügeln und schlag’n?
Ja, weil sich ’s ergibt eben dann.
Darum, mein wackrer Kumpan,
trink, halt ’s Maul und sei still,
so wie Mollberg es will!
Beim Spunde sei flink und agil,
singe ein Liedchen und spiel!
Na? kannst du nicht singen? – Oh nein!
Dann tanz mit mir, Herzbrüderlein,
du bist Luxemburg, du,
und ich der Teufel, juchhu!

Tanze, Wingmark! – Alarm!
Fühl! ich mache dir warm.
Au! Au, au, au! Au, au! mein Arm.
Au, au! mein Kragen, o Harm!
Mollberg, schone mein Blut
und den Kragen, sei gut!
Au! Sieh nur, jetzt ist er kaputt.
Warte! ich fass’ wieder Mut,
klag Muttern das teure Malheur,
du Saufbold und Schnapsmarodeur!
Laß mich, Mollberg, ade!
Mutter erschlägt mich, o weh!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE42-sv -Ren calad jag spår och tror

Rörande kortspelet på Klubben.

Ren calad jag spår och tror,
Förhand har du, Mollberg bror.
Knäpp av ljusen! Du skall fria,
Ropa tria,
Kära bror!
Klöver äss! Gutår! Bekänn!
Tuan, trian! Skål, min vän!
Kungen högst för högsta ordet.
Trumf i bordet!
Såg du den?
Sötaste mor Wingmark, mor Wingmark, stick över!
Mera klöver, mera klöver,
Mera klöver än!

Ulla klädd i grått och grönt
Med sin livrock lyser skönt;
Halsen med ett pärlband randas,
Bröstet andas
Vitt och skönt.
Hur står spelet? Spela du!
Ruter fyra, klöver sju,
Kungen, damen, femman, sexan;
Tvi den häxan
Hjärter fru!
Gråt inte, bror Mollberg, vad hjälper du tjuter?
Mera ruter, mera ruter!
Vem skall blanda nu?

Spader knekt, nå det var bra;
Bums den ville Ulla ha;
Ässet föll ej, det var felet.
Lät si spelet,
Vad vi ha.
Nej, stor tack, förlåt, jag ber!
Skål! Lät ässet falla ner!
Minns i förrgår vad calader!
Mera spader,
Spader mer!
Ruter, mera ruter, lät hjärtena damma!
Stramma! Stramma! Stramma! Stramma!
Syster Ulla ger.

Lilla Ullas vackra hand,
När den skymtar fram ibland,
Båda korten lust och löjen;
Fröjas nöjen
Känns ibland.
Se hur småögd Ulla ler,
Hur hon sitter och ser ner,
Och på fingret se juvelen
Mellan spelen
Strålar ger.
Ropa! Vem skall ropa? Jo Movitz. Släpp stopet!
Gissa ropet, gissa ropet!
Ruter tre, jag ber.

Men mitt herrskap, titta ut,
Öppna fönstret en minut!
Vintrens skärpa tycks bortrinna
Och försvinna
Var minut.
Nå, mor Wingmark, se hur täckt
Stjärnan tindrar i sin fläkt;
Si hur mån’ på himlen lyser;
Vattnet fryser
Vilt och fräckt.
Svep om dig saloppen! Ack, dog du, min Ulla,
Tårefulla, tårefulla
Stod då all vår släkt.

Si vad slädar syns på sjön,
Som vid bjällrors klang och dön
Trotsa böljan, tills hon bister
Sönderbrister
Med ett dön.
Si den hästens varma länd
För den gyllne slädan spänd,
Hur han mod i språnget hämtar,
Hur han flämtar,
Dyr och känd.
Hej, titta åt skogen, si bönderna åka,
Le och språka, le och språka,
Hålla pipan tänd.

Se den gula kampen brydd,
Med de ljusblå tofsar prydd;
Minsta sats kan ögat gläda,
Ingen släda
Är så prydd.
Wingmarks fåle löper kapp
Som en ren framför en lapp.
Klang, det klingar uti isen –
Han surprisen
Undanslapp.
Pojken där på skridskor han klingar i viken,
Djärv, nyfiken, djärv, nyfiken
Efter några rapp.

Än den hingsten i fullt sträck,
Hur han löper ung och täck,
Brun och vit med svarta fläckar,
Ibland skäckar
Rar och täck.
Men den vita gångarn där,
Som de gröna seldon bär,
Märk, hur snällt han går i dansen,
Fläktar svansen,
Stolt och tvär.
Hör långt ut på sjön åkarn slåss och kör sönder;
Full bland bönder, full bland bönder,
Åkarn fullast är.

Vargar tjuta överallt,
Ren det snögar och blir kallt.
Stäng till fönstren, tänd på brasan;
Som i Kasan
Är det kallt.
Märk, hur skogens toppar små
Luta sig helt silvergrå;
Bygdens fält och blomster-sängar,
Berg och ängar
Gömmas må.
Mollberg, ta fram flaskan, jag ryser, jag fryser!
Ack, jag ryser, ack, jag ryser
Och kan inte gå.

Lyss åt luckan, hur det yr,
Hur det smattrar, sprids och flyr.
Eol stormar, luften tjocknar,
Stjärnan slocknar.
Månen flyr.
Därför i så lustigt lag
Och på en så kulen dag
Lät oss Bacchi safter prisa
Med en visa;
Glasen tag!
Kling klang för min flicka, så trogen i nöden,
In i döden, in i döden!
Vem skall blanda? – Jag.

FE42-dt -Du spielst aus. Ist ’s ein à tout

Betreffend das Kartenspiel im Klub.

Du spielst aus. Ist ’s ein à tout?
Du hast Vorhand, Mollberg, du!
Licht aus und die Dame freie,
rufe Dreie!
Was hast du?
Kreuz As! Wohl bekomm ’s! Bekenn!
Zweie, Dreie, Prost, na denn!
Der Herz König ist geboten,
zeig die Pfoten,
Herzen brenn!
Süße Mutter Wingmark, komm rüber, stich drüber!
Sieben Stüber, sieben Stüber
kommt das Spiel zu stehn.

Ullas Kleid ist grün und grau,
Unterröcklein schimmert, schau!
Unterm Hals der Perlenbogen,
atmend wogen
Brüste, schau!
Mach das Spiel und nicht verlier!
Nimm Kreuz Sieben, Karo Vier,
König, Dame, Fünfe, Sechse!
Die Herz Hexe
liegt schon hier!
Wein nicht, Bruder Mollberg, was hilft das Gewimmer?
Karo immer! Karo immer!
Karten her zu mir!

Der Pik Bube, sieh mal an!
Ja, den wollte Ulla hab’n!
Zieh Pik As, dann wird es gehen,
laß mich sehen,
was wir hab’n!
Ja, so geht es, bitte sehr!
Zück das As, komm leg es her!
So wie gestern mag es glücken,
her die Piken,
Piken her!
Karo! spiele Karo, mein Herz will verbrennen!
Karos rennen, Herzen brennen.
Ulla, gib, ma chère!

Siehe, Ullas schöne Hand
zeigt uns Freias Rosenland,
gibt uns Karten und ihr Lachen,
läßt erwachen
Freias Land.
Ulla lächelt, Ulla lacht,
setzt sich hin und schaut bedacht,
und am Finger die Juwele
glitzert helle
in der Nacht.
Rufe! Wer ruft? Laß dich, Mowitz, nicht lumpen!
Faß den Humpen, faß den Humpen!
Karo in die Schlacht!

Blick hinauf zum Firmament,
Fenster öffne im Moment!
Winters Schärfe scheint geschwunden,
überwunden
im Moment.
Mutter Wingmark, sieh, wie mild
glimmt der Stern im Sterngefild,
und der Mond den Himmel zieret,
Wasser frieret,
kaum es quillt.
Ulla, nimm den Schal! Wenn der Tod dich zerbräche,
Tränenbäche, Tränenbäche
strömten auf dein Bild.

Auf dem See ein Schlitten schön,
mit Gebimmel und Getön
trotzt der Woge, bis sie plötzlich
bricht entsetzlich
mit Getön.
Sieh, das Roß mit warmer Lend
vor dem goldnen Schlitten rennt;
wie es schnaubt so wild und teuer,
zeigt sein Feuer
vehement.
Hei, sieh dort die Bauern auf Karren mit Kufen
lachen, rufen, lachen, rufen,
und ihr Pfeifchen brennt.

Gelbes Fohlen galoppiert,
mit hellblauem Quast geziert,
tänzelt feurig vor dem Schlitten
wohlgeritten,
schön geziert.
Wingmarks Fohlen munter springt
wie des Lappen Ren beschwingt.
Klang! Das Eis gefährlich singet,
bald ihn zwinget
und verschlingt.
Knabe auf den Schlittschuhen klirrt auf dem Eise,
springt im Kreise, springt im Kreise,
und die Kufe klingt.

Sieh den Hengst, im Lauf gestreckt,
jung und stolz, den Hals gereckt,
braun und weiß mit schwarzen Flecken,
sieh den Schecken
stolz gereckt;
und mit Zaumzeug, silberschwer,
trabt ein weißer Traber her:
wie er tändelt, schnell im Tanze,
mit dem Schwanze
fächelt er.
Kutscher fahren Bruch. Welch ein fluchend Bedauern!
Blau sind Bauern, blau sind Bauern,
Kutscher noch viel mehr.

Wölfe heulen tief im Wald.
Fenster zu! Es schneit, wird kalt.
In das Feuer muß du blasen,
wie in Kasan
ist es kalt.
Und des Waldes Wipfel, schau,
beugen sich herab weißgrau;
dick mit Schnee bedeckt sind Felder,
Berge, Wälder,
Tal und Au.
Mollberg, reich die Flasche! Ich giere und friere,
ach, ich giere, ach, ich giere,
steif gefroren, au!

An der Luke horch, wie ’s zieht!
Flocke wirbelt, stiebt und flieht.
Äol durch die Lüfte preschet,
Stern erlöschet,
Mond entflieht.
Drum bei lustigem Gelag
an so bitterkaltem Tag
laßt uns Bacchi Säfte preisen,
singen Weisen
mit Behag!
Kling! Klang! für mein Mädchen, so treu, in der Not treu!
Bis zum Tod treu, bis zum Tod treu!
Wer soll mischen, sag!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE43-sv -Värm mer öl och bröd

Till Ulla Winblad, skriven vid ett ömt tillfälle.

Värm mer öl och bröd,
Län madam Wingmarks kanna;
Lägg kummin i, Susanna,
Värm vår stora kopparpanna
Illene röd! Fin.
Fort bädda en säng
Med svandun, silkestäcken;
Gesvint, precist på fläcken
Vagga, stol och mässingsbäcken
Skaffa i fläng!
Stäng dörren, stäng!
Fäll gardinerna helt sakta!
Astrild, kom, din nymf uppvakta,
Kom och hennes glans betrakta!
Hennes känslor vänta ömt ditt understöd. D.C.

Renskt vin, mjölk och mjöd,
Mer ölostvassla, kära!
Mer socker, ingefära,
Allt vad skönt hon vill begära!
Lätta dess nöd! Fin.
Sjung nymfen en sång!
Dess hjärta ängsligt brinner;
Det blod där inne rinner
Snart en ljuvlig svalka finner,
Delar sitt språng;
Skönhet, vad tvång!
Tusen dödar kring dig stimma;
Ända i din kärlekstimma
Måste du en död förnimma.
Masken, dold i blomman, bådar blommans död. D.C.

FE43-dt -Wärm mehr Bier und Brot

An Ulla Winblad, geschrieben bei einer Gelegenheit zarten Mitgefühls.

Wärm mehr Bier und Brot,
leih Madame Wingmarks Kanne,
leg Kümmel ein, Susanne!
Wärm die große Kupferwanne
rot, feuerrot! Fin.
Ein Bett bette, schnell,
geschwinde, auf dem Flecke,
mit Daunen, Seidendecke!
Wiege, Stuhl und Messingbecken
bring auf der Stell!
Tür zu, Mamsell,
laß Gardin herab ganz sachte!
Amor, komm zur Nymph bei Nachte,
komm und ihren Glanz betrachte,
steh ihr bei, die fromm befolgte dein Gebot. D.C.

Bring Wein, dunkelrot,
mit Met und Milch sie nähre,
mit Honig, Zingibere;
was an Schönem sie begehre,
gib ihrer Not! Fin.
Gib Trost im Gesang!
Ihr banges Herze brennet,
ihr Blut, das rasend rennet,
linde Kühle bald erkennet,
teilt seinen Gang.
Schönheit, im Zwang,
tausend Tode dich umtosen,
just in Liebesstund beim Kosen
Tod erblickst du zwischen Rosen:
Wurm, im Kelch versteckt, ist bald der Blume Tod. D.C.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE44-sv -Movitz helt allena

Över Bredströmskan och Movitz’ melankoli.

Movitz helt allena
På Tre Liljor satt en gång:
Harpan mellan bena
Glimmar bred och lång. Fin.
Roligt se var sena
Och vart finger i fullt språng
Över harpan skena
Under klang och sång.
Harpan var förgylld och grön,
Prydd med myrten, tusenskön,
Med en cherubim utmålad,
Prålad,
Utav Hoffbros vackra rön. D.C.

Harpans klara läten
Rör till andakt var person
Ifrån herdars säten
Upp till gudars tron. Fin.
Världen blir förgäten,
Hjärtat blöder vid var ton,
Själva änglafjäten
Känns i själn, och hon
Gav nu Movitz dubbel prakt,
När han sjöng mot avgrunds makt,
Slog ackorder efter noten,
Foten
Hördes inte stampa takt. D.C.

I sitt stoft med tårar
Movitz ligger lik; må gjort!
Vem dess hjärta sårar
I min sång blir sport. Fin.
Kör i Bacchi fårar
Upp till Fröjas myrtenport,
När du dig utkorar
Någon brud så fort;
Drick ej mera än du tål,
Tänk på dina göromål,
På din Chloris, där hon ligger
Pigger,
Visar dig sin blomsterskål. D.C.

Movitz ville blänka
Uppå Atrilds vädjoban,
Råkte på en änka
Väl försökt och van. Fin.
Lat och full, kantänka,
Låg där Movitz hela dan,
Honom lyfta, sänka
Måste ske med kran.
När han nu, förstå mig väl,
Skulle eldas i sin själ,
Somna han mot väggen krumpen,
Trumpen
Som en gammal Bacchi träl. D.C.

Bröder, om er lyster
Till att veta vem hon var,
Så är hon en syster
Till bror Bredströms far; Fin.
Eljest blek och tyster,
Sävlig uti tal och svar,
Men förträffligt yster,
När hon bröllop har.
Saken blev nu slutligt den:
Movitz gav hon djävulen.
Därför han vid harpan åter
Gråter,
Spelar psalmen om igen. D.C.

FE44-dt -Mowitz ganz alleine

Über die Witwe Bredström und Mowitzens Melancholie.

Mowitz ganz alleine
im Drei Lilien saß und sang,
lehnte an die Beine
Harfe breit und lang. Fin.
Feurig wie vom Weine
jeder Finger munter sprang
und im Lampenscheine
Mowitz’ Harfe klang.
Tausendschön und Myrte blühn
auf der Harfe golden, grün,
die mit Cherubim bemalet
prahlet,
jedes Herze läßt erglühn. D.C.

Harfenklänge glühten,
rührten jegliche Person:
Hirten in den Hütten,
Götter auf dem Thron! Fin.
Ja, mit Engelsschritten
drang ins Herz ein jeder Ton
und in heißen Bitten
flehte um Pardon.
Seine Harfe gab ihm Pracht,
da er sang von Abgrunds Macht,
schlug Akkorde, klopfte, klampfte,
stampfte
mit dem Fuß im Takte sacht. D.C.

Mowitz sang, mit Zähren,
harrend auf den Jüngsten Tag.
Wer nur tat versehren
Mowitz’ Herz, ich frag? Fin.
Fahr in Bacchi Sphären
hin zu Freias Myrtenhag,
du, dess’ heiß Begehren
Braut erringen mag,
der nicht mehr trank als sein Maß,
nicht die Pflicht darob vergaß:
Deine Cloris liegt begierig
rührig,
zeigt dir ihre Blumenvas. D.C.

Mowitz wollte schweben
fromm auf Amors heilger Bahn,
blieb an Witwe kleben:
wohlerprobt, erfahrn. Fin.
Mowitz durfte leben
voll und faul von Stunde an;
ihn zu senken, heben,
brauchte es ’nen Kran.
Als sie nun, versteh mich recht,
sich postierte zum Gefecht,
schlief er ein, ach wie verdrießlich,
mißlich,
just ein müder Bacchusknecht. D.C.

Braut, die hier ich nannte,
Brüder, war von Ehrbarkeit:
Bruder Bredströms Tante
von des Vaters Seit’. Fin.
Sittsam man sie kannte,
blaß und stille allezeit,
doch ihr Feuer brannte
unterm Hochzeitskleid.
Doch für Mowitz’ Agonie
gab es fortan kein Logis,
und zur Harfe schluchzt er wieder
Lieder,
spielt den Psalm von spät bis früh. D.C.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE45-sv -Tjänare, Mollberg! Hur är det fatt?

Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika
ett slags ad notitiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock.

Tjänare, Mollberg! Hur är det fatt?
Var är din harpa? Var är din hatt?
Ack, hur din läpp är kluven och stor!
Var har du varit? Svara min bror!
Till Rostock, min far,
Min harpa jag bar;
Där börjas krakel
Om mej och mitt spel;
Och bäst jag spelte – pling plingeli plång –
Kom en skoflickare hjulbent och lång,
Högg mig på truten. Pling plingeli plång.

Hur såg han ut? Jo surögd och klen,
Svarta skinnbyxor, mörkblåa ben,
Uppfästad hatt med guldträns och band,
Randiger nattrock och käpp uti hand;
Just så såg han ut;
På västen ett spjut
Satt i ett gehäng,
Och när han blev sträng,
Slog han i verkstan – pling plingeli pläng –
Så att där darra båd fållbänk och säng,
Fönster och dörrar. Pling plingeli pläng.

Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, g-dur;
Runt kring mig satt förståndiga män;
Den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur det var fatt,
Slog en av min hatt,
En ann sad’ åt mej:
Vad fan angå dej
Polens affärer? Pling plingeli plång.
Spela ej polska men lär dig en gång
Ha tand för tunga. Pling plingeli plång.

Hör, min Mæcenas, hör vad som sker.
Jag satt så nöjd och drack mitt kvarter,
Talte helt högt om Poln’s konjunktur;
Veten, god herrar, sad’ jag och drack ur,
Att ingen monark
I världen så stark
Förmår i sitt land
Förbjuda min hand
Att på min harpa – pling plingeli pläng –
Och det så länge det där finnes en sträng,
Spela en polska. Pling plingeli pläng.

Nu satt i vrån en gammal sergeant,
Tvenne notarier och en stånddrabant.
De ropa: Slå! Skoflickarn har rätt,
Polen är straffat, dess öde utmätt.
Ur skrubben kom fram
En vindögd madam,
Slog harpan i kras
Med flaskor och glas.
Skoflickarn högg mig – pling plingeli plång –
Bak uti nacken en skårsa så lång.
Där har ni saken. Pling plingeli plång.

Rättvisa värld, nu frågar jag sist:
Led jag ej orätt? – Mollberg, jo visst.
Lider jag ej oskyldigt? Gutår!
Harpan är sönder och näsan är sår.
Tvi, sådan förtret!
Ej bättre jag vet
Än fly ur mitt land
Med harpan i hand,
Spela för Bacchus och Venus – kling klang –
Bland virtuoser ta stämma och rang.
Följ mig, Apollo! Pling plingeli plang.

FE45-dt -Weh, Bruder Mollberg, blau und voll Blut

An Vater Mollberg, betreffend dessen Harfe und
ad notitiam, daß Mollberg im Kruge Rostock unschuldig leiden mußte

Weh, Bruder Mollberg, blau und voll Blut!
Wo ist die Harfe, wo ist dein Hut?
Ach, deine Lippe blutig und dick!
Was, Bruder, traf dich für ein Geschick?
Zum Rostocker Krug
die Harfe ich trug,
dort gab es Krakeel
um mich und mein Spiel,
just als ich spielte, pling plingeli plang,
kam da ein Schuster, krummbeinig und lang,
gab mir aufs Maul eins. Pling plingeli plang.

Wie sah er aus? – Triefäugig und grau,
Lederhos schwarz und Strümpfe rotblau,
Hut aufgesteckt, mit Borte und Band,
Hausrock mit Streifen und Stock in der Hand.
So kam er daher
und hatte ’nen Speer
in seinem Gehäng.
Wenn der wurde streng,
wackelt’ die Werkstatt, pling plingeli pläng,
bebten die Bank und das Bett samt Gestäng,
Fenster und Türen. Pling plingeli pläng.

Ich spielte nüchtern und mit Bravour
Polska der Kön’gin von Polen, G-dur,
und es warn Leute um mich herum,
lauschten beim Trunk, verständig und stumm,
als einer mit Wut
mir schlug auf den Hut,
ein anderer plärrt:
Was, Teufel, dich schert
Polens Affäre? Pling plingeli plang.
Spiel keine Polska, laß polnisch Gesang,
hüte die Zunge! Pling plingeli plang.

Hör mein Mæcenas! Hör, was passiert:
Ich hab am Trank mich froh delektiert,
sprach frank und frei von Pol’ns Konjunktur.
Wisset, ihr Herren, so sagte ich nur,
daß selbst ein Monarch
nicht wäre so stark
und in seinem Land
verböt meiner Hand,
auf meiner Harfe, pling plingeli plang,
und das, so lange sie hat einen Strang,
Polska zu spielen. Pling plingeli plang.

In einem Eck ein alter Sergeant,
zwei Assessoren und ein Trabant
brüllten: Hau zu! der Schuster hat recht,
Pol’n ist gestraft, sein Los ist gerecht.
Von nebenan kam
’ne scheele Madame,
schmiß Flaschen und Krüg,
schlug Harfe in Stück.
Darauf der Schuster, pling plingeli plang,
zog mit dem Messer den Scheitel mir lang.
So war die Sache. Pling plingeli plang.

Hat diese Welt Gerechtigkeit je?
Litt ich nicht Unrecht? – Mollberg, o weh! –
Leide ich nicht unschuldig? – Prosit! –
Harfe zerschlagen und Nase, sie litt.
Pfui, welch ein Verdruß!
So möcht ich zum Schluß
entfliehn meinem Land,
die Harf in der Hand,
spielen für Bacchus und Venus, kling klang,
bei Virtuosen hätt Stimme und Rang.
Folg mir, Apollo! Pling plingeli plang.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE46-sv -Undan ur vägen, ge rum för kurirn...

Huru Mollberg skall bjuda till begravning efter mutter
på krogen Wismar, och om hans avfärd ifrån stärbhuset.

Undan ur vägen, ge rum för kurirn, gå ur vägen för Mollberg utan stryk och tvång!
Pitsch! Hör han smäller med piskan – allons! –
Sitter rak i sadeln som en stång;
Rocken uppfästad, på hatten kordong,
Med pistoler i bältet och en stor bassong.
Pitsch! Hör han smäller i flygande språng
Och med hatten viftar än en gång.
Tyst, nu i ring
Runt ikring
Han galopperar i harmen;
Än guppar han
Av och an
Helt lik en rusig man.
Mollberg, märk, har flor om armen
Och uti pistolerna flor;
Bröstbuketten, märk i barmen
Gjord av buxbom, bror.
Se hur han tar upp sin lista,
Hör hur han nu läser käckt:
Primo vin, secundo kista,
Tertio tags konfekt.

Undan ur vägen! Adjö och allons! Vänta, Mollberg, håll tygeln, stanna litet där!
Pitsch! Hör han smäller och hojtar och svär.
Kan du vänta, Mollberg, jag begär.
Riddar Sankt Göran, vad är din affär?
Vill du spänna på draken? Säg mig vad det är.
Pitsch! Till begravning jag bjuder, mon frère,
Klockan sex i afton ungefär.
Vet du ej, bror,
Krögarmor
På Wismar dog klockan fyra.
Jag är befallt
Överallt
Att rida. Hej gevalt!
Mollberg skall allting bestyra,
Köpa struvor, skaffa musik,
Tigga svepning, lampor hyra
Och gå framför lik,
Skölja glas och stå vid disken.
Lät se listan – ingen nöd:
Quarto pontac, quinto fisken,
Sexto saffransbröd.

Undan för tusen! Det pinglar och slår i klockstapeln vid Olof; Karln är borta ren.
Pitsch! Hör han smäller med piskan i sten
Och ger sporren med sitt högra ben.
Men mina tårar, mitt hjärta till men,
Börja tillra; här står jag arma nu allen.
Mutter på Wismar är stelnad och klen;
Nu med änglar delar hon sitt sken.
Sådan madam
Ta mig fram,
Som nånsin borgar så mycke;
Nu är hon kall
Som kristall,
Mitt bröst dess fotapall.
Hennes fägring vann mitt tycke,
När hon satt vid krogdörrn ibland
Med bindmössa, krusat stycke
Och ett glas i hand.
Hennes ögon jag berömmer,
Men dess vita barm, hi hi,
Gör att jag allt skönt fördömer
Och vill ensam bli.

FE46-dt -He, aus dem Weg und macht Platz dem Kurier

Wie Mollberg zum Begräbnis der Wirtin vom Wismar
laden soll, und über seine Abfahrt vom Sterbehaus.

He, aus dem Weg und macht Platz dem Kurier, geht zur Seite vor Mollberg! – Danke und Pardon!
Pitsch! wie er knallt mit der Peitsche, allons!
hoch im Sattel stolz wie ein Baron,
Rock aufgeschlagen, am Hut ein Kordon,
mit Pistolen am Gurt und prächtigem Basson.
Pitsch! Hört die Peitsche mit sirrendem Ton.
Und er lüpft den Hut und reitet schon
stille und stumm
rings herum.
So galoppiert er im Harme,
wippt ab und an,
beugt sich dann
wie ein bezechter Mann.
Mollberg, seht! hat Flor am Arme,
Flor auch die Pistolen umweht,
und das Brustbukett, erbarme!
ist aus Buchsbaum, seht!
Keck nimmt er hervor die Liste.
Höret, wie er liest korrekt:
Primo Wein, secundo Kiste,
tertio fein Konfekt.

Geht aus dem Wege, adieu und allons! – Aber warte doch, Mollberg! Haste nicht so sehr!
Pitsch! wie er knallt, wie er ruft kreuz und quer.
Bruder Mollberg, was führt dich hierher?
Ritter Sankt Georg in neuer Affär’?
Willst du ziehn gegen Drachen mit dem langen Speer?
Pitsch! Zum Begräbnis ich lade, mon frère,
heute abend, sechs Uhr ungefähr.
Höre mein Wort,
sie ging fort,
im Wismar starb sie um viere.
Ich hab Befehl,
jede Seel
zu laden. Keiner fehl’!
Mollberg, wacker nun amtiere,
schaff Musik und Lichter sogleich,
Leichenpfennig requiriere,
schreite vor der Leich,
spüle Gläser, steh bei Tische.
Lies die Liste! – Keine Not!
Quarto Pontac, quinto Fische,
sexto Saffransbrot.

Packt euch! Zum Teufel, macht Platz! Hört die Glocke, sie schlägt von Sankt Olof – sieben, acht und neun!
Pitsch! wie er knallt mit der Peitsche auf Stein,
gibt die Sporen mit dem rechten Bein.
Doch meine Tränen, dem Herzen zur Pein,
rinnen nieder: Hier steh ich Armer ganz allein!
Mutter vom Wismar, so bleich und so klein,
mit den Engeln teilt nun ihren Schein.
Solche Madam
Tod uns nahm!
Wer borgt so viel uns je wieder?
Ihre Gestalt,
steif und kalt,
nun wie Kristall erstrahlt.
Ach! ich seh ihr Bild, so bieder,
wie sie vor der Krugtüre saß:
Häubchen und garniertes Mieder,
in der Hand ein Glas,
ihre Augen noch ich sehe,
ihre weiße Brust, hihi,
Schönheit fortan ich verschmähe
und die Schönen flieh.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE47-sv -Kommer inte Mollberg?

Angående Mollbergs återkomst till stärbhuset på krogen Wismar.

Kommer inte Mollberg? Jo, nyss på stund
Så gnägga hans fåle vid dörrn på Grönlund;
Där stod han och växla, med pipan i mund,
Och klappa sin lurviga hund.
Klädder var han i sin mörkblå syrtut,
Med bälte kring livet, pistoler och spjut;
Stolt floret kring armen var slängt med en knut,
Som bröts i en blomma till slut.
Mosters Brunte på Wismar, långhalsig och ful,
Stod och sörpla ur tunnan i krögarens skjul
Mot en resvagn med knektar, mångfärgad och gul,
Med söndriga skenor och hjul.

Hälsa, kamerater! Gubben är känd.
Se där, var han kommer, högbröstad och spänd.
Pitsch! Hör hur han smäller med piskan på länd.
Pitsch, pitsch! Hör han smäller i gränd.
Se hur håret fladdrar baktill och fram,
Med små papiljotter uppvicklat på kam,
Stigbyglar och sporrar kolsvarta av damm
Och fålen så spak som ett lamm.
Hurra, Mollberg! God morgon! God morgon, kamrat!
Säj, vad har du i korgen? Konfekt och suckat.
Än i byttan på armen? Kålrötter, spenat,
Och finkel ett stop delikat.

Bror, uti fullt sträck till Nyboda krog
Jag flängt, sen i Brännkyrka tie hon slog;
Där smorde jag klockarn, och bror, det var nog,
Fem supar i kvarten han tog.
Vägen, vet ni, gossar, huru den var?
Jo, sumpig med gyttja, – gutår, kära far –
Var herrgård nedrutten, eländig och bar,
Och skogen durchsichtig och klar.
Platt omöjligt att finna en enda röd grind.
Bara törnen och tistel och tuvan helt trind,
Tomma sjöar med nordan och kylande vind.
Gutår! – Jag blir surögd och blind.

Där är för madam, som ligger på bår,
Ett lakan till svepning. – Lät si vad i går
På listan jag pricka, lät si hur där står!
Slätt intet mitt minne förmår.
Fisken dansar kvick i katsen, och här
I knytet låg kringlorna. – Gudar, jag svär!
Vad glömde jag, gossar? På listan si där!
Processen och kistan, mon cher.
Tog du brännvinet då? –
Jo, i skrubben jag gick.
Si på färgen! Vad tycker du? – Allt i gott skick.
Tag dig frukost, bror Mollberg, beställsam och kvick,
Och torka din fåle och drick!

FE47-dt -Kommt denn noch nicht Mollberg?

Über Mollbergs Rückkehr zum Sterbehaus im Wismar.

Kommt denn noch nicht Mollberg? – Just zur Sekund!
Sein Fohlen schon wiehert am Tor von Grönlund.
Dort steht er und schwatzt mit der Pfeife im Mund
und tätschelt den zottigen Hund.
An dem blauen Mantel, silbern und schier
er trägt ein Gehäng mit Pistol und Rapier
und Flor um die Ärmel in stolzer Manier
samt Blumen als liebliche Zier.
Tantes Brauner vom Wismar, langhalsig und matt,
säuft und schlürft aus dem Faß, das der Krüger dort hat.
Um den Wagen stehn Knechte. Wie ist er malad!
Gebrochen sind Achse und Rad. :||:

Grüßt ihn, Kameraden! Er ist bekannt!
Da kommt er gebrüstet, gestrafft und gespannt.
Pitsch! er schwingt die Peitsche mit kundiger Hand.
Pitsch, pitsch! wie er schnalzt elegant!
Seht die Haare flattern, soweit sie nicht stramm
als Haarpapillotten gewickelt auf Kamm.
Sporen und Steigbügel sind schwarzbraun vom Schlamm,
sein Fohlen ist sanft wie ein Lamm.
– Holla, Mollberg, zum Gruß! – Guten Tag, Kamerad!
– Sag, was hast du im Korbe? – Konfekt und Suckat.
– Und im Zuber am Arme? – Kohlrüben, Spinat,
und Fusel im Krug. – Delikat! :||:

Bruder, eh ich fuhr zum Nyboda Krug,
als zehnmal die Glocke von Brännkyrka schlug,
schmierte ich dem Glöckner die Kehle genug,
fünf Schnäpse warn weg wie im Flug.
Wißt ihr wohl, wie arg der Weg dorthin war,
wie schlammig, morastig und voller Gefahr?
Die Höfe verkommen, ein Elend fürwahr,
die Wälder so licht wie mein Haar!
Nicht ein einziges Tor rotgestrichen ich find,
und nur Disteln und Dornbüsche üppig dort sind,
leere Tümpel, von Norden ein eiskalter Wind.
Zum Wohl! Meine Augen sind blind. :||:

Für Madam, die auf der Bahre dort liegt,
ist ’s Laken, das sie als ihr Leichentuch kriegt.
Schau auf meine Liste: An nichts es gebricht,
es fehlt auch an Süßkümmel nicht,
Fische in der Reuse am Sattel, sieh her,
und Bretzel im Bündel, ihr Götter, ich schwör;
war es, meine Freunde, noch anderes mehr?
Nur Leichenzug und Kiste, mon chèr! –
War noch Branntwein im Haus? –
Ja, ich fand ihn im Schrank.
Sieh, die Farbe ist richtig und schön. – Gott sei Dank!
Bruder Mollberg, nun reibe dein Fohlen schön blank
und stärk dich mit Speise und Trank! :||:

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE48-sv -Solen glimmar blank och trind

Varuti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen
i Mälaren en sommarmorgon 1769.
Solen glimmar blank och trind,
Vattnet likt en spegel;
Småningom uppblåser vind
I de fallna segel;
Vimpeln sträcks, och med en år
Olle på en höbåt står;
Kerstin ur kajutan går,
Skjuter lås och regel.

Stålet gnistrar, pipan tänds,
Olle klår sitt öra;
Rodret vrides, skutan vänds,
Gubben har att göra;
Under skarpa ögonbryn
Grinar han mot soln i skyn;
Kerstin, gubbens hjärtegryn,
Skall nu seglen föra.

Seglen fladdra, skutan går,
Jerker tar sin lyra;
Lyran brummar, böljan slår,
Allt med våld och yra;
Skutan knarkar, bräcklig, gles,
Vimplens fläkt i toppen ses.
Tuppen gol så sträv och hes.
Nu slog klockan fyra.

Movitz, stöt åt dem i lurn,
Som på skutan fara.
Olle du, vad kostar tjurn?
Lyssna, vad de svara!
Hör, var är ni hemma, ni?
Ifrån Lovön komma vi
Med grönsaker, silleri,
Mjölk och äpplen klara.

Si en julle skymtar fram;
Marjo åren lyftar;
Med sin lövbrodd, mjölk och lamm
Hon åt tullen syftar,
Har i knä en bytta smör,
Kersbärskorgar frammanför.
Marjo nu sin lovsång gör,
Snyter sig och snyftar.

Ulla Winblad, skratta, sjung,
Spritt vid solens strålar,
Gäspa ej, lös upp din pung,
Tag fram band och nålar!
Fästa din salopp igen!
Nös du? Prosit, lilla vän!
Si där har du Hessingen,
Gröna trän och pålar.

Ulla, fästman på dig ser.
Kom, min Norström lilla,
Sätt dig bredvid mej, sitt ner,
Fritt din låga stilla!
Vi ha alla lika rang.
Lustigt! Hör basuners klang!
Prosit och contentement!
Dyrbar ögonvilla.

Kon i vassen skylt sin kropp,
Snärd i våta tågen,
Bruna oxen kastar opp
Himmelsblåa vågen.
Ängen står i härlighet,
Kalven dansar yr och fet,
Hästen tumlar stolt och het,
Svinet går i rågen.

Vid ett träd uppå en slätt
Syns en skytt förbida
Dagens gryning klar och lätt,
Fåglens sång och kvida;
Bakom trädets tjocka stam
Bössan syns och skymtar fram;
Hunden, trogen som ett lamm,
Står vid skyttens sida.

Morgonsupen, Movitz, går.
Ljuvligt böljan svallar.
Ser du Ekensberg? Gutår!
Hör hur folket trallar!
Där framsätter en sin fot,
Klotet käglorna slår mot;
Hör du dunsen av hans klot
Uti bergen skallar?

I en lövsal kring ett stop
Några bussar skratta,
Ropa: trumf! och allihop
Uti stopet fatta;
Somliga med sträckta ben
Sova gott och snarka ren,
Vila huvu’ mot en sten
På en blomstermatta.

På den klippan, där vid strand,
Själv kinesen målar,
Bildar av en näva sand
Skönsta blomsterskålar;
Uti leret brännes in
En Apelles’ pensel fin,
Ulla Winblad, min kusin,
Ser du, hur det prålar?

Såg du nu Marieberg,
Så se längre neder;
Med en gul och bleknad färg
Sig ett tjäll utbreder.
Fönstren glittra. Kännen I
Ej Salpetersjuderi’?
En gång, Ulla – raljeri! –
Palten dit dig leder.

Fällom lodet på vårt djup;
Gäspa ej och nicka,
Sov ej, öppna flaskan, sup,
Bjud mamsellen dricka!
Vakna, Movitz, ser du ej
Lazari palats, så säj?
Akta näsan du på dej
För var vacker flicka!

Tornens spetsar blänka ren,
Kors och tuppar glimma;
Morgonrodnans klara sken
Syns i vattnet strimma.
Barnet leker glatt vid strand,
Samlar stenar i sin hand
Slungar stenen dit ibland,
Där som gässen simma.

Lossa tågen, seglen fäll!
Ren syns Skinnarviken
Med dess kojor och kastell,
Branta berg och diken.
Under små kolsvarta tak
Gnälla pumpar, eld och brak;
Hästen sträcker foten spak,
Gnäggar, rädd för spiken.

Med sitt klappträ ner vid strand
Pigan står så kåter,
Knyter till sitt förklädsband
Och sin barm upplåter;
Barbent hon på bryggan står,
Räknar slagen klockan slår,
Flitigt sig på benet klår,
Svettig, sur och våter.

Allstäds gott, men hemma bäst!
Sakta, lät oss unna
Vattukörarn med sin häst
Välva om sin tunna;
Kärlet glittrar, hjulet går,
Sprundet sprutar, hästen slår.
Om den prakt för ögat står
Sjunga de som kunna.

Jeppe tutar, trumman går,
Böneklockan klämtar;
Sotarn svart i skorsten står,
Visslar, sjunger, skämtar;
Bagarn sina korgar kör,
Smeden ren sin slägga rör;
Ren båd knekt och granadör
Vid geväret flämtar.

Skyndom dit vår hydda finns,
Gömmom not och flöte;
Stöt uti basun, och minns
Detta glada möte!
Farväl, Jörgen, Truls och Hans!
Farväl, flickor, spel och dans!
Ulla tog sin myrtenkrans
Uti Neptuns sköte.

Norström stjälper sin peruk
Av sin röda skalla,
Och min Ulla, blek och sjuk,
Lät sin kjortel falla,
Klev så bredbent i paulun;
Movitz efter med basun:
Maka åt dig, Norström! Frun
Hör ju till oss alla.

FE48-dt -Sieh, die Sonne glimmt und gleißt

Die Ulla Winblads Heimreise von Hessingen
im Mälaren schildert, an einem Sommermorgen 1769.
Sieh, die Sonne glimmt und gleißt,
blank der Wasserspiegel.
Wind kommt auf und zerrt und reißt
am erschlafften Segel.
Wimpel streckt sich und sich dreht.
Olle auf dem Heuboot steht.
Kerstin zur Kajüte geht,
schließet Schloß und Riegel.

Knaster knistert, Pfeife brennt.
Olle so geschäftig
Ruder dreht und Kutter wend’t,
kratzt am Ohr sich heftig,
unter Augenbrauen scharf
einen Blick zum Himmel warf.
Olles Herzblatt Kerstin darf
Segel führen kräftig.

Segel flattern, Brise trägt,
Jerker nimmt die Leier;
Leier brummt, und Woge schlägt
mit Gewalt und Feuer.
Kutter knarrt und ächzend geht,
Wimpel hoch am Maste weht.
Glock schlägt vier und Gockel kräht.
Hör den heisren Schreier!

Mowitz, in die Lure stoß
Schiffersleuten allen!
Olle he, was kost’t der Ochs?
Na, was könnt ihr zahlen?
Sag uns, von woher seid ihr?
Just von Lovö kommen wir
mit Gemüse, Sellerie,
Milch und Äpfeln, prallen.

Sieh, ’ne Jolle segelt stramm,
Marjo hält das Ruder
und mit Reisig, Milch und Lamm
lenkt zum Zoll ihr Fuder,
singt ein Liedchen vor sich hin,
schneuzt sich, seufzt mit bangem Sinn,
Kirschenkiepe auf den Knien
und ’ne Bütte Butter.

Ulla Winblad, sing und lach,
lös dein Haar behende.
Gähne nicht, sei quick und wach,
Nadeln nimm und Bänder.
Leg den Mantel um geschwind.
Niest du? Prosit, liebes Kind.
Dort, wo Zaun und Pfähle sind,
siehst du Hessings Strände.

Fröhlich grient dein Bräutigam,
Ulla, lieb und teuer,
heut noch Maid und nicht Madame,
lösch bei mir dein Feuer!
Wir hab’n alle gleichen Rang.
Lustig! Hör Posaunenklang!
Prosit! Dann ein Leben lang
halte ihm die Treue!

Kuh im Schilf den Leib sich spült
samt Geschirr und Schellen.
Brauner Ochs im See aufwühlt
himmelblaue Wellen.
Wiese leuchtet bunt und gleißt.
Fohlen tummelt wild und dreist.
Kalb tanzt munter. Wildschwein feist
geht im Korn, dem hellen.

Schütze birgt sich hinterm Baum
unter Efeuranke.
Morgenlicht am Himmelssaum.
Vogelsang, Gezanke.
Hinter einem dickem Stamm
lugt hervor die Büchse stramm,
und den Schütz wärmt, fromm wie ’s Lamm,
Hund mit seiner Flanke.

Morgentrunk nun, Mowitz, kost’!
Wellen wogend wallen.
Ekensberg dort. Mowitz, prost!
Hör Gelächter schallen!
Der setzt seinen Fuß voran,
Kugel poltert auf der Bahn.
Hör die Kegel fallen dann
und in Bergen hallen.

In der Laube vor dem Krug
hört man Burschen lachen.
Trumpf! Dort gibt es Bier genug
für den Durst im Rachen.
Der da mit gestrecktem Bein
schlummert zwischen Blumen ein,
ruht sein Haupt auf Gras und Stein
zwischen Schlaf und Wachen.

Sieh zur Klippe! Sieh am Strand
den Chinesen malen,
formen aus ’ner Handvoll Sand
schönste Blumenschalen.
In den Lehm sich brennen ein
des Apelles* Malerei’n:
Sieh, mein schönes Bäselein,
wie die Schalen prahlen.

Sieh Marieberg, wo gleich
blau die Bucht sich weitet:
ein Gebäude gelb und bleich,
drohend ausgebreitet.
Fenster glitzern. Gleich dabei
sieh Salpetersiederei!
Dorthin, Ulla, Schweinerei,
wirst du einst geleitet.

Fällen wir das Lot zum Grund!
In den Schlaf nicht sinket,
öffnet Flaschen, Spund und Schlund,
mit Mamsellen trinket!
Siehe, Mowitz, – aufgewacht! –
Lazari Palastes Pracht!
Gib auf deine Nase acht,
wenn ’ne Maid dir winket!

Sieh, die Türme blinken schon,
Wetterhähne schimmern,
Morgenrot und Sonne loh’n
und im Wasser flimmern.
Fröhlich spielt das Kind am Strand,
sammelt Steine in dem Sand,
wirft sie hin mit kecker Hand,
wo die Gänse schwimmen.

Lös die Taue, Segel fäll!
Skinnarvik soeben
sieht man dorten mit Kastell,
Klippen, Hütten, Gräben.
Unter Dächern, schwarz vom Rauch,
Hammerschlag, Blasbalg-Gefauch,
Roß erbebt bei Glut und Schmauch,
hebt den Huf ergeben.

Mit dem Waschholz an dem Strand
wäscht die Magd mit Fleiße,
knotet fest ihr Schürzenband,
Brust entblößt, die weiße.
Barfuß steht sie auf dem Steg,
zählt bedacht der Glocke Schläg,
kratzt ihr Bein so matt und träg,
feucht und naß vom Schweiße.

Eigner Herd ist Goldes wert,
jedem frei vergonnen!
Wasserkutscher mit dem Pferd,
leere deine Tonnen!
Tonne glänzt, und Rad sich dreht,
Zapfen spritzt, und Rappe geht.
Von der Pracht, die vor uns steht,
sing, wer ’s kann, mit Wonnen!

Jeppe tutet, Trommel dröhnt.
Andachtsglocke klinget.
Schwarz der Schornsteinfeger lehnt
am Kamin und singet.
Bäcker Brot im Korbe bringt.
Schmied schon seinen Hammer schwingt.
Grenadier schon keuchend springt,
Sold und Ehr erringet.

Auf! den Schritt zur Hütte lenkt!
Fort mit Netz und Schwimmer!
In Posaunen stoßt und denkt
an dies Treffen immer!
Lebt wohl, Jörgen, Truls und Hans!
Lebt wohl, Mädchen, Spiel und Tanz!
Ulla kriegt den Myrtenkranz
hier in Neptuns Zimmer.

Norström legt Perücke ab
von dem Schädel, kahlen.
Meine Ulla, bleich wie ’s Grab,
läßt ihr Röcklein fallen,
steigt gespreizt in Bett und Daun,
nach ihr Mowitz mit Posaun.
Rück mal, Norström! Deine Frau
doch gehört uns allen.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE49-sv -Mamsell Ulla, märk, mamsell

Angående landstigningen vid Klubben i Mälaren
en sommarafton 1769.

Mamsell Ulla, märk, mamsell,
Hur vårt månsken nu i kväll
Täckt försilvrar och bestrålar
Grindar, pålar,
Berg och tjäll.
Mälarns bölja lugn och skär
Tyst en mängd av kölar bär,
Översvallar
Fält och vallar
Som försvinna här och där.
Syster, se nu ditåt vad jakter och sumpar!
Skepparn pumpar :||:
Solbränd, tyst och tvär.

Se vad åkrar runt kring sjön,
Som av tusen blommors frön
Ge en vällukt runt kring stranden
Och åt handen
Arbetslön.
Kors, vad många Bacchi kök!
Ur var klyfta syns en rök,
Minsta vinkel
Osar finkel,
Minsta bro bär fulla ök.
Mollberg, styr då ditåt, åt bryggan till vänster!
Ren sitt fenster :||:
Öppnar fader Hök.

Titta ditåt, dit åt strand,
Ut åt sjön, på vänster hand,
Dit mitt över åt det huset,
Där som ljuset
Syns ibland.
Nej, min ros, min sockerbit,
Ditåt, där jag pekar, dit,
Dit åt skogen,
Åt den krogen
Med en skorsten röd och vit;
Dit, där som den torparn med ljustret vid kullen
Står i jullen :||:
Han som koxar hit.

Ljuva vindar, blåsen opp!
Hissa vimpeln högt i topp;
Lät nu segeln fladdra, fläkta!
Vi ä äkta
I vår tropp.
Klang, vid valthorns glada ljud
Lät oss prisa vinets gud!
Vid det ropet
Rör på stopet,
Värm upp ådror, blod och hud!
Drick, lilla min syster,
drick, Mollberg, i botten!
Klang, hör skotten :||:
För vår lilla brud!

Lägg i land vid krogen! Var?
Just vid dörrn. Gör skutan klar!
Där står krögarn med sin kvinna.
Tjänarinna,
Kära far!
Tack för sist! Skål! Lägg i land!
Wingmarks mor, ta mig i hand,
Svep om kappan,
Stig på trappan,
Skrapa tofflorna i sand!
Kapprockar och knyten, matbylten, kantiner,
Öl och viner :||:
Hämta upp från strand!

Jeanna tappa sin rubin.
Aj, mitt örhäng tog kusin.
Lottas muff låg i sängtäcket
Och på däcket
Violin.
Pappas handskar, jag blir sjuk,
Svepta i en mangelduk
Låg på skutan
I kajutan
Bredvid morfars piskperuk.
Sötaste bror Petter, ack jämmer, peruken
Låg i duken :||:
Pudrad, stolt och mjuk.

Stöt ej basfioln, kamrat;
Stjälp ej kull vårt våffelfat;
Bär smörbyttan under armen,
Brynt i varmen
Som suckat!
Sicken tårta, bränd och stel,
Strödd med socker och kanel,
Med bruneller,
Karameller,
Och ansjovis till en del.
Lät oss nu bli glada och rasta en timma,
Slåss och stimma :||:
Under sång och spel.

Fader Hök, din skål var dag!
När du ler, så skrattar jag.
Nå, kom väds, du flaskan fatta!
Jag må skratta
Åt ditt lag.
Tag vårt sällskap i ditt skygd
Skänk oss av din varma brygd!
Dina safter
Ge oss krafter
Och förskingra köld och blygd.
Men hör hur det blåser! Fäll seglen, fäst slupen!
Tack för supen! :||:
Vivat Bacchi bygd!

FE49-dt -Mamsell Ulla, sieh, Mamsell

Über die Landung beim Klub im Mälaren,
an einem Sommerabend 1769.

Mamsell Ulla, sieh, Mamsell,
Mond versilbert Bach und Quell,
Berge, Zäune, Hütten, Ställe,
Gitter, Pfähle,
mild und hell.
Mälarwellen klar und still
tragen manchen stolzen Kiel,
überfließen,
übergießen
Felder, Wiesen, Sumpf und Siel.
Schwester, sieh zum See, wie mit Jachten er prunket!
Schiffer pumpet :||:
mißvergnügt und still.

Sieh die Äcker um den See,
die mit Blumen, Kraut und Klee
geben Wohlgeruch den Stränden
und den Händen
Lohn seit je.
Ha! Sieh Bacchi Küchen auch!
Wie aus Klüften steigt der Rauch
mit Gerüchen
aus Schnapsküchen.
Kleinster Steg trägt vollen Bauch.
Mollberg, steure backbord zur Brücke vorm Hügel!
Fensterriegel :||:
Vater Hök macht auf.

Schau dorthin zum Waldesrand,
schau voraus zur linken Hand,
sieh das Haus an jener Stelle,
lichterhelle
nah am Strand!
Nein, sieh her, mein Zuckerstück,
meine Rose, wend den Blick
in die Richtung
zu der Lichtung:
Schornstein prangt rot-weiß und dick.
Siehst du, wie der Kätner mit Dreizack im Boote
steht am Schote, :||:
guckt zu uns zurück?

Linde Winde, blast und weht!
Wimpel hißt, so hoch es geht!
Laßt die Segel fächeln, flattern,
knallen, knattern,
Ruder dreht!
Klang, zu Waldhorns frohem Laut!
Preist den Gott, der Wein gebaut!
Humpen hebet,
trinket, lebet,
wärmet Adern, Blut und Haut!
Trink, trink, kleine Schwester!
Trink, Mollberg, mit allen!
Schüsse knallen :||:
für die kleine Braut.

Zu dem Krug hinüber fahr,
mach das Boot zur Landung klar!
Wirt und Wirtin stehn im Garten
auf uns warten
dort, nicht wahr?
Dank und Prosit, leg an Land!
Mutter Wingmark, gib die Hand!
Nimm die Schleppe,
klimm die Treppe,
mit den Schuhen scharr im Sand!
Hierher mit den Bündeln und Beuteln aus Leinen,
Bier und Weinen! :||:
Holt sie flugs vom Strand!

Jeanna, ach! verlor Rubin,
ach! den Ohrring nahm Cousine.
Lottas Muff lag auf der Decke,
in der Ecke
Violin.
Ach, ich ließ – ich werd verrückt –
Papas Handschuhe zurück
in Kajüte,
meine Güte,
neben Opas Zopfperück.
Süßer Bruder Petter, o weh, die Perücke!
Auf der Brücke :||:
liegt das gute Stück.

Stoß nicht an den Baß, Kamrad,
halt die Waffelplatte grad!
Butterbütte in den Armen,
braun vom Warmen,
wie Suckat.
Sieh die Torte, angebrannt,
Zimt und Zucker bis zum Rand,
mit Prunellen,
Karamellen
und Anschovis, wie pikant!
Lasset uns rasten und raufen und lärmen,
schweifen, schwärmen :||:
froh bei Spiel und Sang.

Vater Hök, ich trink auf dich.
Wenn du lächelst, lache ich.
Mit der Flasche stehst du Wache,
ach, ich lache
über dich.
Gib uns Schutz in deinem Bau,
schenk uns aus dein warm Gebrau!
Deine Säfte
geben Kräfte,
wärmen, wenn das Wetter rauh.
Hört ihr, wie es bläst? Takelt ab und vertäuet!
Trank erfreuet. :||:
Vivat Bacchi Gau!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE50-sv -Phoebus förnyar

Om dess sista ögnekast på Ulla Winblad vid hennes återfart ifrån Djurgården.

Phoebus förnyar
De gyllene skyar,
Kring städer och byar
Bestrålar vår syn;
Hästarna blänka,
I vattnet sig sänka,
De stampa och stänka
Och gnägga till skyn. Fin.
Åskan bullrar,
På molnena kullrar;
Diana ren knallar
Bland ekar och tallar.
Där blixten ljungar,
Själv Jupiter gungar
Bland gudar och kungar
I vattubryn. D.C.
Hästarna lyfta svansar
Med fläktande man;
Själv Neptun dansar – – Corno.
Med gaffel kring ocean.
Hjältarna fälla lansar,
Sin pipa tar Pan;
På kärleks ban
Syns med bloss och kransar
Båd ängel och morian.
Böljorna glittra, gunga,
Tritonerna blåsa, sjunga.
Corno. – – Ulla Winblad,
Corno. – – Ulla Winblad,
Kärlek dig övervann.
Mars själv med guldgaloner
Står blodig och grann,
Och uti bergena tänds kanoner
Av var en Neptuni man;
Gastar och cupidoner
Omfamna varann.
Men Ulla syns! Skrålen, postiljoner! – – Corno.

Skeppsklockan skurrar,
Man pumpar och surrar;
Holländaren hurrar
Med hatten i hand.
Engelsman skjuter;
Var knall fler minuter
Ett eko utgjuter
Bland bergen vid strand. Fin.
Se på ståten,
Se Ulla i båten!
Dig böljorna skaka
Från Paphos tillbaka.
Gupp, gupp, min Fröja!
Jag skådar din slöja,
Din himmelsblå tröja
Med röda band. D.C.
Hurra, håll flaskan luta’
Kringsvinga din hatt;
Och Movitz, tuta – – Corno.
Vid gastarnas sorl och skratt!
Hej! Från en gammal skuta
Det blixtrar så matt.
Är du besatt?
Akta dig, de skjuta.
Hurra, vad de sjunga glatt!
Solen i ögat sticker.
Blås, Movitz, när Fredman dricker!
Corno. – – Ulla Winblad,
Corno. – – Ulla Winblad,
Hurra, hurra, hurra!
Neptun, min nymf, galanter
Befallt böljorna
I dag från Djurgålns förstörda kanter
Dig lyfta och stilla dra.
Fäll dina engageanter,
Saloppen nu ta!
Farväl, min nymf! Blåsen, musikanter! – -Corno.

FE50-dt -Phöbus aufs neue

Über seinen letzten Blick auf Ulla Winblad bei ihrer Rückfahrt von Djurgården.

Phöbus aufs neue
gießt goldenes Feuer
auf Stadt und Gemäuer,
auf Au und Gefild.
In Himmels Räumen
die Rösser sich bäumen,
spritzen und schäumen
und wiehern wild. Fin.
Donner grollen,
auf Wolken rollen,
Dianas Schuß knallet,
im Eichenwald hallet.
Von Blitz und Gewitter
erbebt selbst Jupiter,
und Götter erzittern,
wo Brandung brüllt. D.C.
Rösser wehn mit dem Schwanze
im Wagengespann.
Neptun im Tanze – – Corno.
mit Dreizack im Ozean.
Helden ziehn ihre Lanze,
die Pfeife nimmt Pan;
auf Venus’ Bahn
nun mit Licht und Kranze
ein Engel, ein Mohr sich nahn.
Wellen, sie schaukeln, schwingen,
Tritone, sie blasen, singen:
Corno. – – Ulla Winblad,
Corno. – – Ulla Winblad,
Liebe dich überwand.
Mit blutgen Goldgalonen
ist Mars Kommandant.
Und in den Bergen Neptuns Kanonen
Salut feuern über Land.
Gaste und Cupidone
umarmen einand’.
Doch Ulla kommt. Schmettert, Postillione! – – Corno.

Schiffsglocke läutet,
man pumpt und arbeitet.
Der Holländer gleitet,
ruft Hurra zum Land.
Engländer grüßet,
Salut mehrmals schießet,
von Bergen sich gießet
ein Echo zum Strand. Fin.
Ullas Pracht seht,
die dort in der Jacht steht!
Die Wogen dich senden
von Paphos’ Stränden.
O Freia, o Fraue,
deinen Schleier ich schaue,
dein Hemd, himmelblaue
mit rotem Band. D.C.
Hurra und frisch zur Flasche,
und wink noch einmal!
Hei, Mowitz, blase – – Corno.
beim Lärmen der Gaste all!
Sieh, dort von der Barkasse
es blitzet so fahl
mit Donnerknall
über Land und Wasser.
Hurra, Sang und Hörnerschall!
Sonne sie gleißt und blinket.
Blas, Mowitz, wenn Fredman trinket!
Corno. – – Ulla Winblad!
Corno. – – Ulla Winblad!
Hurra, hurra, hurra!
Neptun, o Nymph, galante
den Wogen befahl,
dich heut von Djurgårds betrübten Kanten
zu holen mit ihrem Schwall.
Streif ab die Engageanten,
nimm Mantel und Schal!
Leb wohl, o Nymph! Blast, ihr Musikanten! – -Corno.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE51-sv -Movitz blåste en konsert

Angående konserten på Tre Byttor.

Movitz blåste en konsert
På Tre Byttor en afton, sen balen var sluten;
Varje ton liksom en ärt
Den föll så kullrig och rulla ur truten.
Först höll Bergen en harang,
Sen söng Ulla ett par utav Filtzens duetter
Vid ett ackompanjemang
Utav två flöjter och sex klarinetter.
Hör, båd folk och fä, – – – Clarin.
Orphei oboe! – – – Clarin.
Lät oss vara glada, barn,
Och klappa systrarna var på sitt knä.

Mollberg satt uppå sin stol
Jämt med fingren han drilla och flög som hin håken;
På sin stora basfiol
Han spelte solo och surra med stråken.
Bravo, hör en fantasi
Ur b-moll, ur g-dur, en arpeggio, jag tackar!
Hurra, hurra och slå i!
Vi skola dansa och slåss som polackar.
Blås nu, Movitz gällt! – – – Clarin.
Bravo, det var snällt! – – – Clarin.
Bravo, bra, bravissimo!
Hej lät oss leva vällustigt och sällt!

Röd om näbben som en tupp
Stod nu Movitz, slog takten och stampa och ropa:
Blås en air utav Galupp!
Utav Galuppi, skrek strax allihopa.
Hej, sad’ Bergen, ge oss vin,
Ge oss öl uti byttor! Hej lustigt, courage!
Systrar, hör min violin!
Kom, dansa polska och sjung, ert bagage!
Blås nu, Movitz! – Jo. – – – Clarin.
Bra, bravissimo! – – – Clarin.
Vem har nånsin kunnat tro,
Att du skull’ födas Olympen till ro?

Ulla söng en liten air;
Vita bröstet det svällde och lyfte halsduken.
Wingmark med sin flöjttraver
Han stod och smålog och riste peruken.
Bergström stod i vrån och drack,
Stämde kvinten, plang, plang, satt’ fioln under armen.
Ulla söng, han ropa: ack!
Och flög så nymphen burdus uti barmen.
Bullra inte där! – – – Flauto.
Håll din trut, ma chère! – – – Flauto.
Lät oss höra ännu mer!
Å, kära Wingmark, blås mer flöjttraver!

Wingmark såg ut ackurat
Som på solfjädrar, där man en herde ser lipa,
Som i lunden står så flat
Och har i truten sin ljusgula pipa;
Hatten satt uppå en sned,
Bruna västen var uppknäppt, uppdragen på magen;
Stundom när han flöjten vred,
Så nicka huvu’ och fläkta uppslagen.
Hör nu på en kor! – – – Flauto.
Hej, da capo, bror! – – – Flauto.
Sjungom alla nu i kor
Och lät oss sluta en högtid så stor!

Eol stormar uti skyn.
Nattens facklor de släckas, det regnar och skvalar.
Neptun utur vattubryn
Han kastar upp sina gastar och valar.
Ack, hur ljuvlig då den ton,
När Apollo med mildhet förlustar vårt öra!
Sjung, bror Wingmark, min Patron!
Ack, sjung en skål, som är lustig att höra!
Blås bassongen stark! – – – Fagotto.
Vivat vår monark! – – – Clarin.
Skråla, klarinetters klang!
Vi dricka skålen med högmod och rang.

FE51-dt -Einst blies Mowitz ein Konzert

Über das Konzert im Krug Drei Bütten.

Einst blies Mowitz ein Konzert
im Drei Bütten zur Nacht, als der Ball schon geschlossen,
Töne aus dem Mund alert
wie Erbsen kullerten, rollten und schossen.
Erst hat Vater Berg parliert,
dann sang Ulla ein paar von den Filtz’schen Duetten,
delikat akkompaniert
von zweien Flöten und sechs Klarinetten.
Höre, Mensch und Vieh – – – Clarin.
Oboe Orphei! – – – Clarin.
Lieblich klingt die Melodie,
kommt, laßt uns tätscheln den Schwestern die Knie.

Mollberg auf dem Stuhle saß,
wie der Teufel sich wand, und die Finger, die flogen
über seinen großen Baß,
er spielte Solo, es surrte der Bogen.
Bravo! Hör die Fantasie
in b-moll, in G-dur, ein Arpeggio, attacca!
Hurra! Schenke ein! Merci!
Wir tanzen Polska und raufen à polacca!
Mowitz, blase gell! – – – Clarin.
Bravo! das war schnell! – – – Clarin.
Auf, Geselle! Auf, Mamsell!
Wir wolln der Wollust uns weihn auf der Stell.

Puterrot am Schnabel, schwupp
stand da Mowitz und stampfte im Takt auf und nieder.
Blast ein Air! Ja, von Galupp!
Ja, von Galuppi, so schrien alle wieder.
Ei, sprach Berg, erst gebt uns Wein!
Gebt uns Biere in Bütten, hei lustig’ Courage!
Hört die schmachtenden Schalmei’n
und tanzet Polska und singet, Bagage!
Mowitz, blas! – Oho! – – – Clarin.
Brav! Bravissimo! – – – Clarin.
Dein Genie brennt lichterloh,
macht im Olympe die Götter selbst froh.

Ulla sang ein kleines Air,
und das Tuch auf der Brust wippte vor und zurücke;
Wingmark blies Flûte traversière
und schwenkte fröhlich die große Perücke.
Bergström stand im Eck und trank,
stimmt’ die Quinte, plang, plang, dann im wirbelnden Schwarme,
Ulla sang, und Bergström sank
mit Ach! der Nymphe – pardauz! – in die Arme.
Lärmet nicht so sehr! – – – Flauto.
Halt den Mund, ma chère! – – – Flauto.
Blas! Laß hören uns noch mehr,
o lieber Wingmark, mehr Flûte traversière!

Wingmark sah aus akkurat
wie ein Schäfer auf Fächer gemalt, der im Lunde
grient und steht so baff und platt
und hat die hellgelbe Pfeife im Munde.
Hut saß auf dem Kopfe schief,
Weste, braun, war geknöpft und gespannt überm Magen.
Als er auf der Flöte pfiff,
nickte sein Kopf und es fächelte der Kragen.
Hört den Chor famos! – – – Flauto.
Hei, da capo, los! – – – Flauto.
Laßt uns singen glorios
und laßt uns enden die Festlichkeit groß!

Äol kommt mit Sturmeswut,
löscht die Fackeln der Nacht, und es fließet und gießet.
Neptun aus der Wasserflut
hoch schleudert Wale; die Woge, sie schießet.
Ach, wie lieblich ist der Ton,
den Apollo so mild zu Gehöre uns bringet!
Singe, Wingmark, mein Patron,
ach, sing ein Prosit, das lustig uns klinget!
Blast Bassone stark! – – – Fagotto.
Vivat der Monarch! – – – Clarin.
Lärme, Klarinettenklang!
Hei, laßt uns trinken mit Würde und Rang!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE52-sv -Movitz, mitt hjärta blöder!

Till Movitz, när hans fästmö dog. Elegi.

Movitz, mitt hjärta blöder! Movitz, Movitz!
Jag sett din fästmö kall och döder.
Grymt jag hör hur Bacchi bröder
Med gråt bestorma skyn.
En vrider sina händer,
En sitt huvud bort han vänder,
Ömt en annan suckar sänder,
När i de sälla länder
Hon gömmes för vår syn. :||:

Skål, Bacchi män och kvinnor!
Charlotte, Charlotte
Bland Fröjas trogna tjänarinnor
Till en avund för Gudinnor
Gjort Movitz’ frihet snärd.
Dess ögons glans och låga,
Hennes fägring och förmåga,
Då hon sig på fältet våga
Under Cupidos båga,
Var gudars åsyn värd. :||:

Som i den klara bölja
Du ser, du ser
Den ystra fisken sig fördölja
Och zephirens virvlar följa
Med ryckning upp och ner;
Så din Charlotte, min frände,
När hon till din bädd anlände,
Som en fisk hon kvickt sig vände
Var led en sprittning kände.
Jag sjunger inte mer. :||:

Ack, för var gång jag skåda
Charlotte, Charlotte
Hos fabrikörn, vid rock och låda,
Då var lördag hon bebåda
Var balen skulle stå!
Mig tycks jag ser Charlotta
Med två nystan i en potta
Vid sin härvel stå och måtta;
Vips öppnas Plutos grotta,
Och nymfen sjunker då. :||:

Lät från din syn försvinna,
Movitz, Movitz,
Var skymt utav din älskarinna;
Lät nu dina tårar rinna
Och ställ fioln i vrån!
Fly, bror, fly Fröjas skara
Och din frihet ömt försvara!
Förr du snärdes i en skara
Nu får du på krogen vara,
Nu är du fri, min son. :||:

FE52-dt -Mowitz, ich muß verzagen

An Mowitz, als dessen Braut starb. Elegie.

Mowitz, ich muß verzagen, Mowitz, Mowitz,
sieh deine Braut, vom Tod geschlagen!
Bacchi Brüder hör ich klagen,
beschwören Himmels Höhn:
Der rauft sich mit den Händen,
der muß sich in Tränen wenden,
ohne Ende Seufzer senden.
Ihr Leben mußte enden
Charlotte, zart und schön. :||:

Prost, Freias fromme Frauen!
Charlotte, Charlotte
ließ selbst die Göttinnen ergrauen,
schlug auf Freias bunten Auen
einst Mowitz in den Bann.
Ihre Augen sprühten Lohen,
ihre Reize lockten Wogen,
zogen, da von Amors Bogen
die scharfen Pfeile flogen,
der Götter Blicke an. :||:

Wie in der klaren Welle,
sieh her, sieh her,
sich birgt geschwinde die Forelle,
folgt des Zephirs Wirbeln schnelle
und quirlend tanzt im Neer,
so auch Charlotte spazierte
und zu deinem Bette schwirrte,
dich verwirrte und umflirrte,
daß jedes Glied vibrierte.
Jetzt singe ich nicht mehr. :||:

Noch sehe ich dein Mädchen:
Charlotte, Charlotte
in der Garnfabrik am Spinnerädchen
nimmermüde spinnt ihr Fädchen
und lädt zum Balle ein.
Noch seh ich, wie Charlotte
legt zwei Knäuel zu dem Potte –
schwups! er weitet sich zur Grotte
von Pluto, Abgrunds Gotte;
die Nymphe sinkt hinein. :||:

So ging Charlotte von hinnen,
Mowitz, Mowitz,
begrab ihr Bild in deinen Sinnen,
lasse deine Zähren rinnen
und ruhn den Violon!
Flieh, Bruder, Freias Scharen,
deiner Freiheit drohn Gefahren;
dort wo Liebesschlingen waren,
nun Wirtshausfreuden harren:
Jetzt bist du frei, mein Sohn. :||:

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE53-sv -Vid ett stop öl och några supar

Angående slagsmålet nedanför Dantobommen
hos T. en höstnatt.

Vid ett stop öl och några supar
Fladdrar snillet mörkt och plumpt;
Det från sin höjd sig så fördjupar,
Att des prål blir kallt och dumt.
Men lät oss höra, – – – V:cllo.
Bergen – må göra! – – – V:cllo.
Hur vid fiolen han på Rosenlund
Står rödblommig, frisk och sund.

Utan båd eld och lust och tanka
Han fioln i famnen får,
Blir då så trög som denna anka
Här vid Dantobommen går.
Hör hur han grälar – – – V:cllo.
Dumheten trälar, – – – V:cllo.
Dödar Olympens små kval och behag
I var knäppning och vart drag.

Längst bort, gutår, bort vid Grimshage
Ligger krogen Rosenlund.
Krögarn är känd för röst och mage,
För musik och frista sprund.
Drick och slå takten! – – – V:cllo.
Kring denna trakten – – – V:cllo.
Syns tobakslador, trädgårdar och fält;
Kråkors skrän hörs skarpt och gällt.

Si krögarfar hur gott han skrattar,
Skvalpar ölet i sitt glas,
När fader Berg i stråken fattar
Till en solo på sin bas.
Hör hur han kollrar, – – – V:cllo.
Leker och jollrar, – – – V:cllo.
Nickar med huvu’ och småler åt skyn
Under tunga ögnabryn.

Så ser han ut vid nattens dimma,
Klädd i nattrock dumt och platt;
Mellan vart drag tennknappar glimma,
Vissna blommor bär hans hatt.
Hör hur han spelar, – – – V:cllo.
Måttar och felar! – – – V:cllo.
En sko har mässing till spänne, och en
Bär ett spänne utav tenn.

Skål, kära far, man måste skratta,
När man på vår spelman ser,
Hur han är lik en brun markatta,
Som åt stången vindögd ler.
Tusende fukter, – – – V:cllo.
Krumsprång och bukter – – – V:cllo.
Gör han behändig och snabb i sitt lopp,
Opp och ner, och ner och opp.

Krögarn är full, och full är krogen,
Full med kärl och ledsna liv;
Än en gesäll med glas i knogen,
Än en båtsman syns med kniv;
Somliga slunga, – – – V:cllo.
Somliga gunga – – – V:cllo.
Mellan två linor högt upp i en gran.
Spela, spelman, snäll och van!

Bröder, gutår! Skål, Fröjas gummor
Med solhattar, vita ben,
Som under klang av blanka trummor
Vältra sig vid månens sken,
Som vid fiolen – – – V:cllo.
Lyfta på kjolen, – – – V:cllo.
Sjunga om herdar och vaggor och säng,
Natt och dag uti fullt fläng.

Här är oss gott. Gutår, min sköna!
Tag en våffla och melon,
Drick ett glas öl med stjälkar gröna,
Fyllt med muskot och citron!
Spela, var yster! – – – V:cllo.
Drick, kära syster! – – – V:cllo.
Hurra! Vad båtsmän och systrar i takt
Dansa på vår gröna trakt.

Men vem är den med skinnkarpusen
Surögd mest av allihop,
Som med sin nubb tätt vid kardusen
Står och flåsar vid ett stop?
Si hur han smilar, – – – V:cllo.
Klunkar och vilar, – – – V:cllo.
Bugar och tackar och sväljer och ler,
Sen sitt glas kamraten ger.

Än då den där, som nu sig lutar
Med en piska mot en ek,
Som åt en mängd av hundar hutar
Och betraktar korpars lek?
Längst bort vid bergen – – – V:cllo.
Synes till färgen – – – V:cllo.
Stugan helt grå, nederfallen och ful
Och en kråka på ett hjul.

Än då den där? Han Sjögren heter,
Visitörn vid Danto bom,
Som mellan skrindor och kareter
Smyger sig så snål och from.
Där står kamraten; – – – V:cllo.
Tolv i kvadraten, – – – V:cllo.
Med smorda ögon och kippade skor,
Halva näsor, rivna klor.

Hugg’en i skallen, vrid opp truten,
Kasta balja och gehäng,
Bryt av hans käpp, slit av syrtuten,
Flaskan för hans ögon sväng!
Han är densamma, – – – V:cllo.
Som nyss anamma – – – V:cllo.
Slangen och pannan i Ormsaltargränd,
Av sin hud och blånad känd.

Inom vår krog. vet, glädjen andas
Och vid krogdörrn död och mord.
Vet, med ditt blod skall finkel blandas
Och din skål bli sagd vid bord.
Forte, kanalje! – – – V:cllo.
Stäm till batalje! – – – V:cllo.
Hugg’en på truten och damma hans kolt,
Slå’n i hjärnan! Slå’n! – Nej, hålt!

FE53-dt -Ach, beim Humpen und beim Klaren

Über die Schlägerei unterhalb vom Danto-Zoll
bei T. in einer Herbstnacht.

Ach, beim Humpen und beim Klaren
flattert deine Muse plump,
muß von Höhen niederfahren,
und ihr Glanz wird kalt und stumpf.
Aber nun stille, – – – V:cllo.
Vater Berg, spiele! – – – V:cllo.
Sieh ihn mit Geige im Krug Rosenlund
rosenwangig, kerngesund.

Ohne Genius und Gedanke
er zu seiner Geige langt,
gleicht der Ente träg und schwanke,
die am Dantobommen wankt.
Dummheit sich windet, – – – V:cllo.
schimpft und sich schindet, – – – V:cllo.
tötet der Götter Weh und Behag
mit robustem Strich und Schlag.

Sieh dort hinten bei Grimshagen
liegt der Krug zum Rosenlund.
Wirt berühmt für Stimm und Magen,
für Musik und frischen Spund.
Trinket im Takte! – – – V:cllo.
In jenem Trakte – – – V:cllo.
sind Tabakfelder und -gärten bestellt.
Schrei der Krähen scharf dort gellt.

Sieh Vater Wirt, er lacht und spaßet,
schwenkt das braune Bier im Glas!
Vater Berg den Bogen fasset,
schruppt ein Solo auf dem Baß.
Hör, wie er klappert, – – – V:cllo.
fiedelt und plappert, – – – V:cllo.
nickt mit dem Kopfe und grinst wie ein Faun
unter schweren Augenbrau’n.

So sieht er aus, von Nacht umdunkelt:
trägt den Hausrock plump und platt,
bei jedem Hauch der Zinnknopf funkelt,
Hut mit Blumen welk und matt.
Wie er sich pludert, – – – V:cllo.
rudert und schludert! – – – V:cllo.
Ein Schuh mit Spange aus Messing poliert,
Spang’ aus Zinn den andren ziert.

Prosit, mein Vater! Sieh, wie lustig
ist der Spielmann, der hier spielt,
wie eine Meerkatz, braun und putzig,
die zur Stange grinsend schielt.
Tausende Schwünge, – – – V:cllo.
sausende Sprünge – – – V:cllo.
macht er behende und schnelle im Lauf,
auf und ab, und ab und auf.

Voll ist der Wirt und voll die Stelle,
voll von Becherklang und Mord.
Dort mit dem Glase ein Geselle,
Bootsmann mit dem Messer dort.
Einige gaukeln, – – – V:cllo.
andere schaukeln – – – V:cllo.
zwischen zwei Leinen am Ast einer Tann.
Spiele schnelle, Spielemann!

Brüder, prosit! Prost, Freias Weiber!
Rote Haube, weißes Bein,
Trommelpinn und helle Leiber
wirbeln wild im Mondenschein,
Rock hoch beim Reigen, – – – V:cllo.
lockende Geigen… – – – V:cllo.
Höre sie singen von Wiege und Bett,
früh am Tag und abends spät.

Hier ist uns wohl. Zum Wohl, du Schöne,
nimm dir Waffel und Melon!
In deinem Bier sind Stengel, grüne,
und Muskaten und Zitron.
Spiel und befeure! – – – V:cllo.
Trink, meine Teure! – – – V:cllo.
Hurra! Die Schiffer und Schwestern im Takt
tanzen in dem grünen Trakt.

Sieh, mit Kapuz aus feinem Leder,
der mit Augen tränenfeucht
steht an Bacchi Bierkatheder,
schnauft beim Humpen, schnieft und keucht,
ächzet und hechelt, – – – V:cllo.
lechzet und lächelt. – – – V:cllo.
Wie er sich bückt, wie er schluckt und sich neigt
und sein Glas dem andern zeigt!

Sieh, wer ist der, am Eichbaum lehnend,
Peitsche hält mit langem Stiel,
der just den Hunden drohte dröhnend
und beguckt der Raben Spiel?
Sieh dort am Berge – – – V:cllo.
wie für die Zwerge – – – V:cllo.
duckt sich die Hütte, verfallen und schwach,
schwarze Krähe auf dem Dach.

Doch wer ist der da? – Sjögren heißt er,
Visiteur am Dantobom:
Kätner und Kärrner dreist bescheißt er,
schleichet gierig, scheinet fromm.
So, Kameraden, – – – V:cllo.
kam er zu Schaden: – – – V:cllo.
Schuhe zerlatscht, die Augen verschmiert,
Klauen blutig, Nas halbiert.

Hau ’n auf den Schädel und die Schnute,
nimm ihm Degen und Gehäng!
Brich ihm den Stock und rupf die Kutte,
mit der Flasche fuchtle streng!
Der Halsabschneider – – – V:cllo.
pfändete leider – – – V:cllo.
Brenner und Schlauch in der Wurmsalzergass’.
Nun ist er blau gefleckt und blaß.

In unserm Krug wird Lust getischet,
an der Krugtür Tod und Mord!
Mit deinem Blut man Fusel mischet,
auf dein Wohl man trinket dort.
Forte, Canaille! – – – V:cllo.
Blas zur Bataille! – – – V:cllo.
Klopf ihm den Staub aus dem Rock, daß es knallt!
Hau ’n aufs Hirn! Hau zu! – Nein, halt!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE54-sv -Aldrig en Iris på dessa bleka fält

Vid Korporal Bomans grav på St. Katrina kyrkogård.

Aldrig en Iris på dessa bleka fält
Minsta blomman plockat
Till vällukt i sin herdes tält,
Och dessa lövträn vid dagens ljusa rand
Aldrig fåglen lockat
Till Floras fest från Mälarns strand;
Aldrig hördes lärkan nånsin spela
För att turturduvans kval fördela,
Som i ro :||:
Mitt bland dödens pilar byggt sitt bo.

Kring denna rymden vad kval och sorglig syn!
Svarta kors och gravar
Fördunkla templets topp i skyn;
Än på en planka, än på en marmorsten
Kringlor, hjul och glavar
Bepryda våra fäders ben.
Trädens glesa stammar sorgligt hasta
Att de gula löven kring sig kasta;
Minsta blad :||:
Döljer i sitt skygd en vilostad.

Templet det vilar uppå en sandig mo;
Inom gyllne galler
Förnäma skuggor sammanbo.
Hjärtat till rysning och örat till en harm
Ned från Jofur faller
Ett tordöns brak vid klockors larm.
I det djup, cyklopen viggen svavlar,
Har han en gång störtat templets gavlar;
Nu dess prakt :||:
Morgonrodnans avbild sammanbragt.

Blunda och sucka, vrid dina händer hop!
Här står Bomans kista
Bland gråterskor med glas och stop;
Hon med mjölkbyttan, som snyftar bitterlig
Och vill liksom brista
I tårars överflöd för dig,
Hon är änka till den tappre bussen,
Men de andra äro, hela skjussen,
Mångelskor :||:
Hemma båd’ på Söder och på Norr.

Kom lät oss sjunga var en sin sorgepsalm!
Movitz, om du orkar,
Förskingra hjärtas ångst och kvalm;
Knäpp på din harpa för denna Bomans mor,
Som sitt öga torkar
Och dammar sina svarta skor.
Nej, stick upp buteljen, bjud vår kvinna!
Skål, madam! Ödmjuka tjänarinna!
Slå i mer! :||:
Ack, min Boman, jag dig aldrig ser.

Tack, du min Boman, tack för varenda dag,
Båd’ då du mig klappa
Och då du svor med hugg och slag!
Nå, denna hatten min solhatt bliva skall;
Denna gardeskappa
Blir min mantilj i alla fall.
Bomans änka, håll nu opp att gråta!
Lät nu Movitz’ ljuva harpa låta!
Glöm ditt kval, :||:
I en fållbänk välj en ny korpral!

FE54-dt -Nie eine Iris auf diesem fahlen Feld

Am Grabe von Korporal Boman auf dem Friedhof von Sankta Kathrina.

Nie eine Iris auf diesem fahlen Feld
jemals Blumen pflückte
zum Wohlduft für des Schäfers Zelt,
und nie ein Vogel am lichten Tagesrand
Baum und Strauch beglückte,
hierher gelockt vom Mälarstrand.
Niemals hörte man die Lerche singen
und der Turteltaube Qual bezwingen,
die so traut :||:
zwischen Todes Pfeil’n ihr Nest gebaut.

Diese Gefilde sind traurig anzusehn;
schwarze Kreuze, Gräber
verdunkeln Tempels Himmelshöhn.
Hier auf der Planke, dort auf dem Marmorstein
Schwerter, Bretzel, Räder
ziern unsrer Väter teur’ Gebein.
Sieh die schüttren Bäume sich beeilen,
gelbe Blätter ringsum zu verteilen.
Jedes Blatt :||:
schirmt und schützt der Toten Ruhestatt.

Auf sandger Heide der alte Tempel ruht.
Hinter goldnem Gitter
vornehme Schatten wohnen gut.
Herzen erschauern und zittern und sind bang:
Jofur schickt Gewitter
und krachend lähmt den Glockenklang.
Wo Zyklopen kochten Schwefelsuppe,
stürzte dieses Tempels goldne Kuppe:
Neue Pracht :||:
ihn der Morgenröte würdig macht.

Schließ deine Augen und halte dein Gebet!
Dort bei Bomans Kiste
ein Klageweib mit Humpen steht.
Die mit dem Milchfaß hier schluchzet bitterlich
und untröstlich triste
in Tränenfluten badet sich,
ist die Witwe von dem tapfren Streiter,
und die anderen, gekarrt von weit her,
wie man sieht, :||:
Hökerinnen sind, aus Nord und Süd.

Kommt, laßt uns singen nun unsren Trauerpsalm!
Vater Mowitz, komme!
Zerstreue Herzens Angst und Qualn!
Zupfe die Harfe für Mutter Boman nun,
die ihr Aug wischt fromme
und klopft den Staub von ihren Schuhn.
Stich die Flasche auf, sie einzuladen:
Prost, Madame, ergebenst, halt zu Gnaden!
Wein hierher! :||:
Ach, mein Boman, ich seh dich nie mehr.

Dank dir, mein Boman, für jeden Lebenstag:
für Liebkosung, zarte,
und auch für jeden Fluch und Schlag!
Na, aus dem Hute mach ich ’nen Sonnenhut,
Mantel von der Garde
macht als Mantille sich noch gut.
Mutter Boman, höre auf zu klagen!
Mowitz soll die Harfe lieblich schlagen.
Fort all Qual! :||:
Auf der Bettbank wähl ein’ neu’n Korpral!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE55-sv -Så ser han ut mitt bland de strålar

Rörande Mollbergs kägelspel hos Faggens vid Hammarby tull en sommarafton 1773.

Så ser han ut mitt bland de strålar
Solen sprider i sin nedergång:
Duven och lång,
Håret med nålar
Bär en hatt båd’ trind och trång,
Som med kordong
Glimmar och prålar
Mellan klotets mörka språng.

Rocken är blå, uppslagen vita,
Halsen bär svart bindel utav taft;
Fåfängt med kraft
Skjortan frånslita,
Den är bykt i Bacchi saft;
Slå vad, han haft
Klimrök och krita
Till mustasch och stövelskaft.

Stundom hans bild skyms av de ekar,
Som på gåln kring kägelbanan stå;
Stängd i en vrå
Står han och pekar
Mitt bland dem som käglar slå,
Stiger på tå,
Grälar och nekar,
Att i slaget ramla två.

Pipan i mun, slanten vid foten,
Hatten bakfram. Mollberg, du har rätt!
Vik din manschett,
Vältra fram kloten,
Maka käglorna helt tätt!
Klotet gick rätt.
Skål hela roten,
Som nu svärmar på vår slätt!

Vädret är lugnt, skyarna simma,
Blixt och norrsken lysa vattnets plan;
Slott och altan
Börja att glimma,
Mån’ försilvrar kägelban.
Stäm din dulcian,
Gyckla en timma
För Diana, Mars och Pan.

Kring dessa plank, grindar och murar
Echo suckar vid din sång och tal;
Var näktergal
Tystnar och lurar
På din flöjt med ömma kval;
Vid din cymbal
Kvigor och tjurar
Para sig i äng och dal.

Mollberg, gutår! Hör näktergalen
Långt kring Nacka – lyss åt Hammarby!
Än högt i sky,
Än ner i dalen
Trotsar han ditt kval och gny;
Sången är ny.
Sjung vid pokalen
Floras lov med brusig hy!

Under vår ek tänd nu din pipa,
Gräla fritt i spelet kring envar!
Röken så klar
Ur din mungipa
Bort i ljusa virvlar far.
Men bäst min karl
Flaskan vill gripa,
Sig ett slagregn sammandrar.

Under ett skjul bröderna krypa
Mellan flaskor och utbrända ljus;
Hatt och karpus
Glänsa och drypa,
Klotet göms i slask och grus;
Ur en kardus
Somliga nypa,
Andra slåss om tomma krus.

Men bäst ett moln sprider sin väta,
Syns regnbågen med ett gyllne prål;
Strax nya mål
Brödren utmäta
Under blixt av blanka stål.
Tolv kring en bål
Skratta och träta,
Och två kyssas vid en skål.

Skål! Det var bom. Mollberg slog åtta.
Bom för Wingmark, ta mig den och den!
Tolv föll igen.
Kom skall vi lotta;
Udda om två halvstop än!
Bom, kära vän!
När du vill måtta,
Ögat blott på hörnan spänn!

Hur sa? Va ba? Föll inte båda?
Hörnan föll, fem supar håller jag.
Bom i vart slag,
Bom utav våda.
Ölet gör var sena svag.
Klang! I vårt lag
Bacchus skall råda.
Mollberg, sjung till ljusan dag!

Flickornas skål, milda och tvära!
Skål för dem som ingen maka fått!
Om de förmått
Oss att besvära,
Skål för dem! Det gjorde gott!
Slutom vår pott!
Bacchus till ära
Vi ha krans kring hjässan fått.

FE55-dt -So sieht er aus unter den Strahlen

Über Mollbergs Kegelspiel in Fagges Wirtsgarten am Hammarby-Zoll, an einem Sommerabend 1773.

So sieht er aus unter den Strahlen,
die die Sonne schickt im Untergang:
müde und lang –
Haare mit Nadeln
tragen einen Hut von Rang
mit Kordelstrang,
prangend und prahlend.
Sieh, wie seine Kugel sprang!

Blau ist der Rock, weiß die Manschette,
Tuch um seinen Hals aus schwarzem Taft.
Niemandes Kraft
fort reißt, ich wette,
Hemd, getränkt in Bacchi Saft.
Glaub mir, er macht
aus Ruß und Fette
Farb für Bart und Stiefelschaft.

Siehe sein Bild oft sich verlieren:
Eichen um die Kegelbahn dort stehn.
Mollberg wir sehn
gestikulieren,
schimpfend zwischen Kegeln gehn,
hüpfend auf Zeh’n
wild dementieren,
daß im Wurfe fielen zween.

Pfeife im Mund, Münze vorm Fuße,
Hut verkehrt auf. Mollberg, du hast recht!
Falte Manschett
vor deinem Schusse!
Stell die Kegel auf gerecht!
Bumm! Gar nicht schlecht!
Prosit, zum Gruße
jedem, der hier schwärmt und zecht.

Wetter ist mild, Wolken verschwimmen,
Blitz und Nordlicht über Wassers Plan.
Schloß und Altan
schimmern und glimmen,
Mond beglänzt die Kegelbahn,
deinen Dulcian
heiter zu stimmen
für Diana, Mars und Pan!

Bei deinem Sang und seiner Zierde
Echo seufzt an Mauer, Berg und Wall.
Die Nachtigall
lauscht mit Begierde
deiner Flöte süßer Qual.
Und zum Cymbal
Färsen und Stiere
paaren sich in Au und Tal.

Mollberg, zum Wohl, hör Nachtigalle!
Lausch bei Nacka, horch bei Hammarby!
Himmelhoch, sieh,
und tief im Tale
trotzt sie deiner Klag mit Müh.
Hör Melodie!
Sing beim Pokale,
daß uns Flora ewig blüh!

Im Eichenhain eifre und geifre,
schimpfe frei, es sei dir wohl vergunnt!
Nimm in den Mund
die Tabakspfeife,
Rauch laß wirbeln weiß und rund!
Nutze die Stund,
Flasche ergreife!
Regenschauer dräut im Lund.

In einen Stall kriechen sie nieder,
zwischen Flaschen, Kerzentalg und Schmutz.
Hut und Kapuz
glänzen nun wieder.
Kugel liegt im Regenguß.
Tabaksgenuß
teilen die Brüder,
streiten wegen eines Krugs.

Wolke versprüht kühlende Nässe.
Regenbogen prangt in goldner Pracht.
Neu ist erwacht
ihr Interesse,
und die Bahn wird blank gemacht.
Trunk wird gebracht,
mindert die Blässe,
und man zankt und küßt und lacht.

Prost! Ah, vorbei! Mollberg warf achte.
Was der Daus! Ja, Wingmark hat verfehlt.
Zwölf sind gefällt.
Wett mit Bedachte!
Um zwei Krüge Bier! Wer hält?
Neu aufgestellt;
ziel aber sachte,
schau genau aufs Eck vom Feld!

Was sagst du nun? Fielen nicht beide?
Na, wer hält fünf Schnäpse diesmal, sag?
Ach, jeder Schlag
bringt mich in Kreide,
Bier macht Sinn und Sehnen vag’.
Auf zum Gelag!
Bacchus gibt Freude,
Mollberg, bis zum lichten Tag!

Mädchen, zum Wohl, zahme, verquere!
Prosit euch, die unbegattet noch!
Ihr, die vermocht
uns zu beschweren,
prost! ihr seid uns teuer doch.
Schließet den Pott!
Bacchus wir ehren,
Weinlaub um die Stirnen hoch.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE56-sv -Se Mollberg med svart rock och flor

Angående mor Maja på Förgyllda Bägaren.

Se Mollberg med svart rock och flor,
Med rucalvanshandskar och bockskinnsskor,
Med lurvigt hår, svart som en mor;
Hans sorg är stor.
Bror Movitz, bror,
Hans sorg är stor,
Hans sorg är öm och stor, bror, bror!
Betrakta, hur han modfälld står,
Drar upp vita näsduken vid var tår,
Med handen sig för bröstet slår.
Hans ångst, gutår,
Är öm och svår,
Hans ångst, gutår
Hans ångst blir år från år svår, svår.

Men Clotho med sin sax
Hon klipper som ett ax
Vår svaga livstråd av;
Blott en hand
Full med sand
Döljer nu en fordom Fröjas vackra slav,
En sträng vestal i sitt kvalm, i sitt kvav.

Men ack, vår änkling så bestört
Han håller för ögat sitt rockeskört,
Han flåsar finkel, svettas vört.
Ack oerhört!
Hans hus förstört!
Ack oerhört!
Hans hus förstört, förstört, förstört.
För krogdörrn dubbelt lås, min vän,
Tillbultad med bommar och spikad sen.
Bror, ser du skylten, ser du den?
Guldbägaren
Ej finns igen,
Guldbägaren,
Den finns ej mera den; men, men!

Men Clotho med sin sax &c.

Så sätt dig ned vid denna grav,
Du nymf i din brånad på lustans hav!
Betänk, en blomma bröts nu av,
Som vällust gav,
Magnat och slav
Hon vällust gav,
Tills hon av dödens glav bröts av.
Ja, denna stoft, som trampas här,
En bild av mor Maja det innebär,
Som leta systrar med besvär
Båd här och där,
Hur dags och när,
Hon sågs ju kär
I Astrilds små besvär; tvär, tvär.

Men Clotho med sin sax &c.

Bind en bukett av sippor blå,
Bryt av de narcissor kring graven stå,
Jasmin, lövkojor; sen, hå hå,
Så skänk dem då
Åt Mollberg – nå!
Åt Mollberg då,
Som suckar i sin vrå; hå hå!
Ack Mollberg, gråt din vän ej mer,
Dess stoft ren i blomstren en vällukt ger;
Tag din bukett och sätt dig ner,
Drick ett kvarter!
Din skål, jag ber!
Drick ett kvarter!
Lät se om munnen ler. Mer, mer!

Men Clotho med sin sax &c.

FE56-dt -Sieh Mollberg, schwarz berockt, beflort

Über Mutter Maja im Krug zum Vergoldeten Becher.

Sieh Mollberg, schwarz berockt, beflort,
mit Bocklederhandschuhn am Trauerort,
mit wirrem Haar und ohne Wort.
Der Schmerz durchbohrt
und trägt ihn fort,
ja, ihn durchbohrt
und trägt vom Trauerort fort, fort!
Sieh Mowitz, mutlos stehet er
mit schneeweißem Tuch im Tränenmeer
und schlägt sich vor die Brust, sieh her!
Die Angst ist schwer
und drücket sehr!
Die Angst ist schwer,
die Angst wird mehr und mehr schwer, schwer.

Doch Klotho mit der Scher
vom Halme trennt die Ähr,
den Lebensfaden ab.
Eine Hand
deckt mit Sand
Schönheit, die in Freias Fron einst Freude gab,
Vestalin, streng ist die Straf, eng das Grab!

Der Witwer, ach! bestürzt, verstört,
mit Rockschoß vorm Auge zum Himmel schwört,
schwitzt Bier, keucht Fusel, seht und hört!
Ach unerhört,
sein Heim zerstört,
ach unerhört,
zerstört, ach unerhört, hört, hört!
Die Türe hat ein Schloß gar schwer,
verrammelt mit Brettern und Balken quer.
Sieh, Bruder, hier das Schild, sieh her!
Goldbecher leer,
der ist nicht mehr,
Goldbecher leer,
schäumt nimmermehr, ist leer, leer, leer!

Doch Klotho mit der Scher &c.

Du Nymphe, setz dich an ihr Grab!
Ein Meer der Lüste sie umgab,
die holde Blume, ach, brach ab,
die Wollust gab
Magnat und Sklav,
die Wollust gab,
bis sie der Tod, ripp-rapp, riß ab.
Ja, dieser Staub so rein und klar
stellt Mutter Majas Bildnis dar.
Sie suchte Schwestern, schön und rar,
in Bett und Bar,
zur Nacht sogar.
Verliebt sie war
in Amors Müh und Gefahr. Fahr! Fahr!

Doch Klotho mit der Scher &c.

Bind ein Bukett Windröschen da,
Narzissen pflück und Arnika,
Jasmin, Levkojen und – haha! –
gib sie – ja, ja! –
an Mollberg da,
an Mollberg, ja,
dem solch ein schlimmes Leid geschah.
Ach, Mollberg, weine nicht so sehr!
Ihr Staub gibt Blumen Wohlduft schwer.
Nimm dein Bukett und setz dich her,
ein Gläschen leer!
Prost, bitte sehr,
dein Gläschen leer
und zeig ein Lächeln her! Mehr, mehr!

Doch Klotho mit der Scher &c.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE57-sv -Allting är riktigt klarerat och gjort

Om barnsölet.

Allting är riktigt klarerat och gjort.
Betsla din Brunte och stoppa din pipa!
Smörj dina stövlar! – Ja, dem har jag smort.
Feja ditt remtyg och sporrarna slipa!
Kan du begripa, varthän du skall fara?
Nej, det begriper jag inte, min bror.
Jo, du skall ut i galopp och förklara
Världen en nyhet och hälsa från mor.
Se på hästen, hur han dansar!
Vickla ner din gröna schabrack!
Din trumpet med silverfransar
Fästa fast vid hängslorna bak!
Stig i stigbygeln och klappa på länden!
Lycka på resan! Lät portarna opp!
Pitsch! Hör han smäller och hojtar i gränden,
Hör hur han blåser i gupp och galopp!
Tromb. – – – Ödmjuka tjänare!
Tromb. – – – Hurra, farväl!
Tromb. – – – Fröjas enspännare
Tromb. – – – Sporrar sin häl.

Bida nu, Mollberg, gör halt och vänd om,
Mollberg, vänd om dig och koxa tillbaka!
Ryttare, ryttare, hör du ej? Kom,
Sporra kamelen och rustningen skaka!
Först skall du smaka den röda likören,
Som nyss till barnsölet bryggdes av mor;
Sen skall du präktigt med hängslor och snören
Bjuda oss faddrar. Gutår, kära bror!
Skål, vad tycks dig om den klunken?
Bravo, bravo, duktig och skön.
Sådan sup, väl bränd och sjunken,
Stillar magens buller och dön.
Bror, med ett handtag jag svär dig och säjer,
Nu far jag dit uti fyrsprång, du vet.
Pitsch! Varken kyrktorn ell’ rännsten jag väjer.
Farväl, god’ vänner, och hör min trumpet!
Tromb. – – – Tjänare, tjänare!
Tromb. – – – Tack, kära far!
Tromb. – – – Som en utkränare
Tromb. – – – Rid och var snar!

Bida nu, Mollberg, och tugga ur mund!
Nej, jag skall spänna på berg och redutter.
Nej, han hör inte, han visslar åt hund,
Som trippar framföre lurvig och butter.
Mutter hon hälsa och nicka och ropa.
Nej, han arbetar i blixtrande språng.
Armen åt livet, håll benen tillhopa,
Linda kring hatten din silverkardong!
Pitsch! Hör piskan ner i gränden!
Pitsch! Allons! Nu kommer han hit.
Hästen röker varm på länder,
Svettig, skummig, löddrig och vit.
Se hur han flänger framstupa och nickar,
Nickar åt skyltar och hälsar på stop.
Pitsch! Hör han smäller, ger över och hickar,
Står i stigbygeln med ögonen hop.
Tromb. – – – Skål, fader krögare!
Tromb. – – – Giv mig besked!
Tromb. – – – Aldrig på trögare
Tromb. – – – Fåle jag red.

Mutter hon hälsar och ber dig, kamrat,
Att du vill hedra den lilla vår planta,
Bjuda oss faddrar och samla med stat
Jungfrur och bussar, förnäma, galanta.
Sitt ej diskanta om mig och min gumma,
Peka ej fingret åt huvu’ på mej!
Pojken är lik mig och gjorder in summa
Borta vid Danto, det fan far’ i dej!
Samma ögon, samma miner,
Samma uppsyn, butter och tvär;
Redan pojkens näsa skiner
Likså röd som min ungefär.
Skål nu, bror Mollberg! Bjud Cajsa på Draken,
Brita på Laxen och krögarn på Soln!
Rid nu i fyrsprång, var munter och vaken,
Smäll nu i luften ett skott av pistoln!
Tromb. – – – Vifta med hattarna!
Tromb. – – – Hurra, hurra!
Tromb. – – – Skramla med trattarna!
Tromb. – – – Mor vill så ha.

FE57-dt -Alles ist richtig bestellt und klariert

Über eine Kindstaufe.

Alles ist richtig bestellt und klariert.
Füttre den Braunen und stopf deine Pfeife!
Schmier deine Stiefel! – Ich hab sie geschmiert. –
Putz das Geschirr und die Sporen schön schleife!
Weißt du wohl, Mollberg, wohin du sollst reiten?
Nein, wohin reite ich? Sag es mir an!
Nun, du sollst fort im Galopp und verbreiten
für alle Welt ein Ereignis von Rang.
Sieh das Roß so freudig tanzen,
wickle ab die grüne Schabrack;
die Trompet mit Silberfransen
mach am Sattel fest und dich pack!
Steig in die Bügel, die Zügel fest fasse,
Glück für der Reise! Die Tore macht auf!
Pitsch! wie er schnalzt, wie er balzt in der Gasse.
Hör! wie er bläst die Trompet unterm Lauf.
Tromb. – – – Frauen und Männer,
Tromb. – – – hurra, ade!
Tromb. – – – Freias Einspänner
Tromb. – – – spornstreichs wie eh!

Warte noch, Mollberg, bleib stehn und halt an,
merke gut auf und behalte es richtig –
Reiter, he Reitersmann, hörst du nicht, Mann?
Sporn dein Kamel, daß die Rüstung klirrt tüchtig,
doch zuerst koste Likör, rot und köstlich –
den hat die Mutter gebraut für die Tauf –
dann, schön geschirret mit Riemen gar festlich,
lade die Paten! Ein Prosit darauf!
Na, wie findest du das Schlückchen?
Bravo, bravo, herzhaft und schön,
just vom Paradies ein Stückchen,
stillt der Därme Lärm und Getön!
Bruder, mit ehernem Handschlag ich schwöre,
ich reit wie Beelzebub, bin ja schon spät.
Pitsch! Weder Kirchturm noch Rinnstein komm’ quere,
Freunde, adieu und vernehmt die Trompet!
Tromb. – – – Hier wird die Feier sein,
Tromb. – – – Vater, hab Dank!
Tromb. – – – Marktschreier sollst du sein,
Tromb. – – – reit frisch und frank!

Mollberg, halt an, nimm den Priem aus dem Mund!
Heißa, ich stürme auf Berg und Basteien.
Hört er denn nicht? Nein, er pfeift seinem Hund,
der vor ihm trippelt so zottig und eigen.
Mutter winkt grüßend und wünscht Glück und Segen,
doch er sprengt weiter mit jauchzendem Mut.
Arm an den Leib, nicht die Beine bewegen!
Winde die silberne Schnur um den Hut!
Pitsch! tönt Peitsche im Gelände.
Pitsch! Da kommt er, glänzend von Schweiß.
Mähre dampft an Hals und Lende,
tänzelt, und die Lefzen sind weiß.
Sieh, wie er vorgebeugt ticket und nicket,
blickt auf den Humpen und grüßet und winkt.
Pitsch! wie er schnalzt mit der Peitsche und hicket,
steht in den Bügeln und zwinkert und trinkt.
Tromb. – – – Prosit, mein Schwägerchen! –
Tromb. – – – Eil dich, ich bitt! –
Tromb. – – – Nie einen trägeren
Tromb. – – – Rappen ich ritt!

Mutter läßt grüßen und bittet, Kamrad,
mache uns Ehre und unserem Pflänzchen,
lade uns Paten und sammle parat
Jungfern und Burschen galante zum Tänzchen.
Schwatz nicht und sauf nicht, denn, merk! meine Olle
findet, daß sowas sich hierbei nicht schickt!
Knäblein gleich mir ist aus borstiger Wolle,
ich hab ’s ja selber bei Danto gestrickt:
gleiche Augen, gleiche Miene,
stur und störrisch, gleiches Gesicht,
hell, als ob die Sonne schiene,
glimmt die Nas wie meine im Licht!
Prost, Bruder Mollberg! Lad Cajsa vom Drachen,
Brita vom Lachs und den Wirt von der Sonn!
Sprenge nun fort und bestell unsre Sache,
schieß in die Luft und dann mach dich davon!
Tromb. – – – Laßt eure Hüte schwirrn!
Tromb. – – – Hurra, hurra!
Tromb. – – – Laßt eure Krüge klirrn!
Tromb. – – – So will ’s Mama!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE58-sv -Hjärtat mig klämmer

Över Kihlberg, Bacchi man och Ordens officiant i Templet. Elegi.

Hjärtat mig klämmer,
Sorgligt jag stämmer
Kvinten på min fiol.Pling plang.
Ljuset utbrunnit,
Glaset utrunnit;
Ej finns en enda stol. Kling klang.
Krogdörrn står på gavel, mina bröder,
Och där bakom disken ligger döder
Kihlberg, ack! mitt hjärta i mig blöder.
Klingeli plingeli klingeli plang.

Himmel, elände!
På en bordsände
Står ett utdruckit glas, pling plang,
Och på tapeten
Hänger trumpeten.
Ack, sorgeligt kalas! Kling klang.
Bortnas där i hörnet, där på spiken,
Hänger sorgligt hela julmusiken.
Kihlberg nu med döden är bortviken
Klingeli &c.

Jag vill framstulta,
Klappa och bulta.
Finns ingen mänska här? Pling plang.
Ingen i huset;
Kullstjälpt står kruset.
Vad är det som står där? Kling klang.
Ölet är ur tunnan allt utrunnit;
Stånkan tror jag döden ock har funnit.
Ja vasserra! han den tömma hunnit.
Klingeli &c.

Nå, som jag skådar,
Charon bebådar
Mig på sin svarta älv, pling plang.
Så vill jag glömma
Flaskan att tömma
Och hänga opp mig själv. Kling klang.
Far då väl, o värld, med all din snara!
Brännvinsförbudet må nu gärna vara.
Kihlberg står nu bland en änglaskara.
Klingeli &c.

FE58-dt -Herz ist beklommen

Elegie über Kihlberg, Bacchi Mann und Offiziant
des Ordens im Tempel.

Herz ist beklommen,
Freude genommen.
Traurig stimm ich die Quint. Pling plang.
Kerzen zerronnen,
leer sind die Tonnen.
Nur der Wäschebottich rinnt. Kling klang.
Brüder, ach! die Türe klafft weit offen,
und am Schanktisch liegt, vom Tod getroffen,
Kihlberg, ach! ich traure unbesoffen.
Klingeli plingeli klingeli plang.

Himmel! Elende!
Schlimm ist das Ende,
ausgetrunken steht das Glas. Pling plang.
An der Tapete
hängt die Trompete,
Fässer leer und aus der Schmaus. Kling klang.
Hinten in der Ecke bei der Pike
trauert stumm für Weihnacht die Musike.
Kihlbergs Leben kehrt nicht mehr zurücke.
Klingeli &c.

Bange ich stolpre,
poche und poltre.
Gibt ’s keinen Menschen hier? Pling plang.
Niemand im Hause,
Krug nach dem Schmause
liegt in einer Pfütze Bier. Kling klang.
Und an Bier gebricht es nun dem Wirte,
Tod auch noch den Humpen requirierte,
Sapperment, sich selber delektierte.
Klingeli &c.

Also befehle
ich meine Seele
Charons schwarzem Fluß, pling plang,
rasch mich bekehre,
Flasche nicht leere,
hänge mich nun auf zum Schluß. Kling klang.
Fahre wohl, du Welt mit deinen Schlingen,
magst Branntweinverbote gern erzwingen,
Kihlberg hat bekommen Engelsschwingen.
Klingeli &c.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE59-sv -Hurra! Courage, bagage!

Till Lokatten.

Hurra! Courage, bagage! God dag, bröder! Friskt i flaskan! Undan med damspelet! Du beckböxa med din långa holländska pipa där, du skall bli damjan. Slå i och sup mig till! Hirr! det blixtrar ur kastellgluggarne. Petter Ivarsson kommer ifrån Bordeaux. Han ligger ju i Kattegatt, kanalje! Gutår! Han kommer från Dantzig bi de vind, ja han kommer från Dantzig. Ja, det gör’n. Ser du röda flaggan?
Blå ä han. Än en sup! Gutår! Han ä röd, säger jag. Han ä grön, säger jag. Hurra! Hurra! Hurra! stryk på fiolerna! Vakta fensterna! Hej, flickor! svinga med hattarna! Ta hit ölstopet! Klinga och drick! Gutår, fader Berg! det skall vara Petter Ivarssons skål. Hejsan! Toppseglets skål! Jag har den äran å dricka toppseglets skål. Hej, tocka tolvpunningar! Hurra! Hurra! Hurra! Nu få vi vin och danziger doppeltbier, flaskor med silver-tulpaner i kanterna och gullbrännvin. Stryk på fiolerna! Stöt i trumpeterna! Bjud opp och dansa! Dansa, edra papegojor!
Blås, edra torndyvlar!

Corno. – – – Båtsman, tag nu din luva,
Tugga din struva
Och i din stuva
Dansa med din nymf;
Gör henne ingen skymf.
Corno. – – – Kuttra, du lilla duva;
Pass på dig gruva!
Lyfta din huva
För den där munsjörn,
Som grälar där i dörrn.
Sjögren, svetten av dig lackar.
Hör valthornet hur det hackar
Hör du nymf med vita klackar, :||:
Med korsett och girandoller, jag är kär,
Burdus ditt bröst begär.

Fria i helvite, Sjögren! Kan du bli kär i ett troll med svart flanellkjol, ett par röda boucles de nuit och en barbent fot med en utsliten triumfants-toffel!
Sjögren, hör du Sjögren! Vad tycker du om henne med gula damast-kjolen och kalminkslivstycket?
Hon som står barfota fär och skruvar på basfiolen. Hör du Sjögren! Werda! Vem är det? Hej, där kommer en tysk. Det är en italienare, är det, med
de tolv apostlarna på ryggen. Vad kostar kung
David till häst med en löpare framför sig? Acht schtiber. Ta mig sju tusan, alla ä di från Bordeaux! Gutår! Hej, flickor! God dag, herre! Gutår, herre! Dolce vino della pace. Hej, han tycker om kalase’. Än en sup! L’ira di Dio arrivera bentosto a questa città. Regera och besitta! Si på dansken, hur han svänger sig. Ratsch, far lille! Sup eller ska vi banke dig. Blir du bange? I ägte mänds horer! I Rumpevrickere! Är der ingen skam i jer? Tör I raabe sådan udi Bormästerens Gade? Fanden selv maa logere paa Raadhuset. Gebjörnamat. Hej, blås i trumpeterna! God dam you! How do you do? Machen sie mir kein schpasen nicht! Pallavina ja olta tänne! Hurra! Blås i trumpeterna!

Corno. – – – Lät nu musiken skråla!
Nymferna pråla
Stjärnorna stråla
Kring det välvda blå.
Lät nu trumpeten gå;
Corno. – – – Dansa bort klack och såla!
Allting vi tåla.
Lät oss avmåla
Fröjas livs behag
Och lydom hennes lag!
Sjungom, bröder, sjung min visa!
Kärlek skall mitt hjärta spisa
Världsbekymmret till en lisa. :||:
Sjungom, systrar, nu med brödren, gör som jag
Och drick båd natt och dag!

FE59-dt -Hurra, Courage, Bagage!

An den Krug zum Luchsen.

Hurra, Courage, Bagage! Guten Tag, Brüder! frisch zur Flasche! Weg mit dem Damespiel! Du Teerjacke mit deiner holländischen Langpfeife, du wirst der Dummerjan sein. Schenkt ein und trinkt mir zu! – Hirr! Wie das blitzt aus den Schießscharten des Kastells. Petter Ivarsson kommt von Bordeaux. Er liegt im Kattegat, Canaille. Prosit! Er kommt bi de Wind von Dantzig her. Ja, von Dantzig. Siehst du die rote Flagge?
Blau is’ sie. Prost! Noch einen Schnaps. Ich sag dir, sie ist rot. O nein, sie ist grün. Hurra, hurra, hurra! Streicht die Geigen! Paßt auf an den Fenstern! Hei, ihr Holden! Winkt ihnen mit den Hüten! Hoch die Humpen, stoßt an und trinkt! Dein Wohl, Vater Berg! Hei, Petter Ivarsson, sei uns gegrüßt! Prost auf sein Toppsegel! Ich habe die Ehre, auf ein Toppsegel zu trinken! Heißa, was für Zwölfpfünder! Hurra, hurra, hurra! Jetzt kriegen wir Wein und Dantziger Doppelbier, Flaschen mit Silbertulpen an den Kanten und Goldwasser. Streicht die Geigen! Stoßt in die Trompeten! Auf! in den Tanz! Tanzt, ihr Papageien! Blast, ihr Mistkäfer!

Corno. – – – Bootsmann, nimm deine Haube,
kau deine Straube
schau in die Laube,
tanz mit deiner Nymph
und mach ihr keinen Schimpf!
Corno. – – – Gurre, du kleine Taube!
Flugs zu der Gaube
fort aus dem Staube
vor dem Kerl, der dort
krakeelt an deiner Pfort!
Sjögren, Schweiß tropft dir vom Nacken.
Hör das Waldhorn lustig hacken!
Hör, du Nymph mit weißen Hacken, :||:
mit Korsett und Girandollnn, ich lieb dich sehr
und deine Brust begehr.

Zum Teufel, frei’ um sie, Sjögren! Kannst du dich verlieben in einen Troll im schwarzen Flanellrock, mit roten Boucles de Nuit und nackten Füßen in zerschliss’nen Triumphant-Pantoffeln? Sjögren, hörst du, Sjögren? Hör mal, wie gefällt dir die mit dem gelben Damast-Rock und dem geblümten Mieder? Die dort barfuß steht und an der Baßgeige rumschraubt? Hörst du, Sjögren? Halt! Wer da! Wer ist das? Hei, dort kommt ein Deutscher! Es is’n Italiener mit den zwölf Aposteln auf ’m Rücken. Was kostet dein König David zu Pferd mit dem Läufer davor? Acht Stüber. Teufel, die sind alle aus Bordeaux! Prost! Hei, Mädchen! Guten Tag, Herr! Euer Wohl, mein Herr! Dolce vino della pace. Ha, dem taugt das Gelage! Noch ’n Klaren! L’ira di Dio arrivera bentosto a questa città. – Regera och besitta! Sieh den Dänen, ha! wie er schlingert! Ratsch, Väterchen, sauf oder solln wir dich dreschen? Blir du bange? I ægte mænds horer! I Rumpevrickere! Är der ingen skam i jer? Tör I raabe sådan udi Bormästerens Gade? Fanden selv maa logere paa Raadhuset. – Jebjörnamat! Hei, blast in die Trompeten! God dam’ you! How do you do? Machen Sie mir kein Schpasen nicht! Palla vinno ja olta tännä! Hurra! Blast in die Trompeten!

Corno. – – – Lauscht Hörnern und Cymbalen!
Nymphen, sie strahlen,
Sterne, sie prahlen
auf gewölbtem Blau,
Trompeten tönen rauh.
Corno. – – – Wetzt eure Ballsandalen,
spottet der Qualen,
lasset uns malen
Freias Wohlbehag
beim frohen Weingelag!
Brüder, singet meine Weise,
Liebe alle Herzen speise
und Betrübten Trost erweise! :||:
Singet mit den Schwestern, so wie ich es mag,
und trinkt bei Nacht und Tag!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE60-sv -Sitter du ännu och ljuger

Till brännvinsadvokaten fader Kulkus om något
som passerat.

Sitter du ännu och ljuger
Och ur flaskan suger,
Välver stopet och så sluger
Uppå spelman ser?
Kulkus, intet åt du krusar,
Parten in nu rusar.
Preses sitter ren och snusar,
Räknar mynt och ler,
Sportlen delar. Spelman spelar. – – – V:cllo.
Klockan är, om jag ej felar,
Elva eller mer.

Bredströms kärsta illa låter,
Niger djupt och gråter;
Cajsa Wingmark skickar åter
Preses ett tjog ägg.
Upprop! Kulkus, tag din värja,
Du skall in och svärja.
Kan du själen inte bärga?
Hand på boken lägg!
Fan är listig, jag är dristig, – – – V:cllo.
Lagen klar, men rätten tvistig.
Stryk dig om ditt skägg!

Cajsa se med stora buken,
Vit och ren och struken;
Preses ruskar på peruken
Och blir jävig själv.
Hur han bläddrar uti lagen,
Preses denna dagen
Synes själv med Themis tvagen
Uti Fröjas älv.
Cajsa niger, fram hon stiger, – – – V:cllo.
Preses och notarien tiger.
Välv om stopet, välv!

FE60-dt -Hei, wie labst du dich an Lügen

An den Branntwein-Advokaten Vater Kulkus
über eine Begebenheit.

Hei, wie labst du dich an Lügen
und in großen Zügen
aus den Krügen saugst Vergnügen
und zum Spielmann linst?
Kulkus, du hast Müh tatsächlich:
Der Beweis ist schwächlich.
Präses, beinah unbestechlich,
zählt das Geld und grinst.
Taler viele! Spielmann, spiele! – – – V:cllo.
Elf Uhr schlägt die Glocke schrille.
Fett ist der Verdienst.

Bredströms Braut, naß im Gesichte,
schluchzend im Berichte,
sechzig Eier dem Gerichte
bringt als baren Lohn.
Aufruf! Kulkus, nimm die Wehre,
geh hinein und schwöre,
rette Seele, rette Ehre!
Hand aufs Buch, mein Sohn!
Ich bin rüstig, Satan listig, – – – V:cllo.
Vorschrift klar, doch Anspruch zwistig.
Streich den Bart, Patron!

Cajsa Wingmarks Bauch ist trächtig,
weiß ihr Kleid und prächtig;
Präses wiegt den Kopf bedächtig,
mühevoll und schwer,
findet blätternd zwischen Flaschen
die Gesetzesmaschen,
wird von Themis reingewaschen
selbst in Freias Meer.
Cajsa steigt hervor, sich neiget, – – – V:cllo.
Präses schweigt, Assessor schweiget.
Trink den Humpen leer!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE61-sv -Kära mor, Slå nu hand på kjolen

Till k. mor på Fyrkanten.

V:cllo. – – – Kära mor,
Slå nu hand på kjolen,
Hör på basfiolen,
Dansa, tjock och stor!
V:cllo. – – – Kära far,
Fader Movitz, klinga,
Lät nu kvinten springa!
Friskt du stråken drar.
Stryk och knäpp och sup och dundra,
Lät hin håle stå och undra,
V:cllo. – – – Vem som är hans karl.

V:cllo. – – – Mutter, hör,
Skaffa vin och flickor
Båd’ med smäck och brickor;
Allt mig lika gör.
V:cllo. – – – Stopet fullt!
Häll i musikanten!
Här uppå Fyrkanten
Rättnu blir tumult.
Hurra! Flickor och fioler,
Brutna ben i kaprioler
V:cllo. – – – På var fyllebult!

FE61-dt -Mutter, hör! An den Schenkel klatsche

An die liebe Mutter Wirtin vom Vierkant.

V:cllo. – – – Mutter, hör!
An den Schenkel klatsche,
höre Baß und Bratsche,
tanze, groß und schwer!
V:cllo. – – – Vater, skål!
Vater Mowitz, klinge!
Deine Quinte springe.
Zieh den Bogen wohl!
Saufe, streiche, zupf und klopfe,
mach den Teufel wirr im Kopfe,
V:cllo. – – – wen am End er hol.

V:cllo. – – – Mutter, hör!
Schaffe Wein und Mädchen,
ob mit Nummernplättchen
oder sonst ’ne Gör!
V:cllo. – – – Humpen holt!
Tränkt den Musikanten,
gebt im Krug Vier Kanten
für Tumult den Sold!
Hurra, Mädchen und Violen!
Beine bricht bei Kapriolen
V:cllo. – – – jeder Trunkenbold.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE62-sv -Movitz valthornet proberar

Angående sista balen på Gröna Lund.

Corno. – – – Movitz valthornet proberar,
Och sin tuggbuss valkar i mund,
Springer kring golvet, funderar,
Polskan i fyrkant formerar,- – – Corno.
Städar och slåss och befaller;
Eldgafflar, skärmar och galler,
Allting ramlar nu denna stund;
Stolarna skjutas åt väggen,
Hirschfängarn brynes på eggen.
Friskt kurage på Gröna Lund!

Corno. – – – Vad står du där och bekikar
Tak och väggar, dum som en so,
Ramar och tavlor och spikar,
Kyrktorn och sjöar och vikar?- – – Corno.
Jo, det är vackert för öga’.
Nymfren på klackarna höga
Höja sig och titta och glo,
Runka på huvu’ så sakta,
Fälla solfjädren, betrakta
Gamla världens lustar och ro.

Corno. – – – Titta i taket! Jag lovar,
Kors, vad helgon, solar och sken!
Hoffbro vårt öga begåvar
Både med änglar och påvar.- – – Corno.
Goliat själv, vill jag svärja,
Med röda strumpor och värja
Mot kung David slungar en sten.
Absalon tumlar av öket,
Kung Ahasverus i köket
Ligger emellan Esters två ben.

Corno. – – – Movitz, på tavlan se marken,
Där sju nöten betade gräs.
Där ser Du Noach i arken.
Kors, hur det regnar på parken!- – – Corno.
Där rider drottningen Disa,
Där kör profeten Elisa
Upp till himla uti en schäs.
Glasögon opp på din näsa!
Där står historien att läsa
Om Susanna. Movitz, nu läs!

Corno. – – – Gapa nu, Movitz, ej länger!
Ljusen spraka, flöjterna hörs.
Marskalken syns med ducriner,
Handsken i handen han slänger.- – – Corno.
Struvorna glänsa av socker;
Nymfren med ur och berlocker
Putsa sig, och kjortlarna rörs.
Alla på polskan nu vänta,
Folket i dörrarna glänta,
Balen öppnas. Snart han förstörs.

Corno. – – – Movitz valthornet nu lutar,
Och med polska öppnar han baln;
Rätt som han börjar han slutar.
Hör hur han drillar och tutar,- – – Corno.
Ögonen spända på noten!
Var gång han pruttar, rörs foten.
Hur han stampar! Kors, han är gal’n.
Se var han står i syrtuten,
Munstycket blänker i truten,
Och ljuskronan glimmar i saln.

Corno. – – – Eko mot pelarna svarar;
Salen välvd, vitlimmad och ljus.
Gubbarna skumpa som harar;
Var med sin maka sig parar.- – – Corno.
Somliga systrar galanta,
Somliga stå så mokanta,
Ropa: hyrkusk! – fara burdus;
Somliga stå på en sida,
Handskarna vända och vrida;
Gubben Movitz bjuder dem snus.

Corno. – – – Prosit, mamsell Wilhelmina!
Håll ut ringen! – Hurra! Var snäll,
Du där på Laxen, Regina!
Båtsmännen skratta och grina.- – – Corno.
Toffeln på häln på dig kippar,
Flunsig och tungrodd du trippar,
Allt inunder svart som ett spjäll,
Muschen på tinningen borta.
Armarna inte så korta,
Håll ut ringen! – Hurra, mamsell!

Corno. – – – Snyt dig, din lymmel – probera,
Prova hornet – snyt dig och blås!
Nymferna kvickt sig rangera,
Prusta och nysa, spassera;- – – Corno.
Wingmarkens kärsta åt höger
Skuttar med svarvarn så tröger,
In med föttren liksom en gås,
Rödbrun i barmen som koppar.
Tvi dig, din skurk, så du hoppar
Med din tumstock, kappa och krås!

Corno. – – – Stampa med föttren tillika,
Klappa med händren, klapp klapp klapp!
Hand över huvu’, Ulrika!
Stå inte där och predika!- – – Corno.
Armarna ut, kryp inunder!
Vad är för konster och funder,
Jungfru Ulla! – Hut, travarlapp!
Sök dina jungfrur på gatan!
Stöt i valthornet, din satan!
Smäll kanaljen – ge’n några rapp!

Corno. – – – Wingmark med stora peruken
Går och stånkar, friar och ber;
nattkappan stärkter och struken
Fläktar och slinker på buken.- – – Corno.
Se hur han dansar så krumpen,
Byxorna långt ner på gumpen,
Hand i sidan – futtigt maner!
Hatten på huvu’ med glitter
Bakfram på Wingmark den sitter.
Gubben hostar, visslar och ler.

Corno. – – – Stampa, kanaljer – nå stampa!
Håll ut ringen – håll bara i!
Trampa och stampa och trampa,
Stöt inte krona och lampa!- – – Corno.
Släpp svarvarn in, vrid ikring ’en!
Mästare, kom in i ringen!
Stöt i hornet, blås symfoni!
Armarna kasta på ryggen!
Tvi den där svarvarn den styggen!
Stöt i hornet! – Bergström, slå i!

Corno. – – – Folket nu farstun inspärrar,
Släpp in krögarn, krögarn vår vän!
Sig detta öl ej förvärrar;
Skål, mina gunstiga herrar!- – – Corno.
Hurra, stå hjälte mot skotten!
Kärlekens skål! Drick i botten!
Svarvarns skål! – Kom dansa! – Ja män!
Ut genom saln i förmaket!
Dammet det står opp i taket.
Håll ut ringen – vänd om igen!

Corno. – – – Hand över huvu’ – nu börja,
Alla börja friskt på en gång!
Movitz skall allting besörja;
Valthornet fick lite smörja.- – – Corno.
Knacka med klackarna, flickor!
Tvi, edra dumma borickor!
Sicken åsna med roberond,
Si hur hon tiljorna mäter,
Sminkad, i flor och corneter,
Med mustascher, hjulbent och lång.

Corno. – – – Hon är min fästmö, kanalje.
Är hon åsna? – Ja, är hon så!
Rundstycke, slant och medalje!
Klang! Jag nu vågar batalje – – -. Corno.
Allting för henne jag vågar;
Dej, din kanalje, jag sågar
Mitt itu. – Lät flöjterna gå!
Här är du damjan i huken.
Släng utom fenstret peruken!
Christian Wingmark, dej ska vi slå.

Corno. – – – Hör, hur på tröskeln han stiger
Och parlerar om sin peruk.
Svarvarens kärsta hon tiger,
Jollrar och hickar och niger.- – – Corno.
Krögarn tar svarvarn i luven;
Flintskallig, blodig och kluven,
Blir han hövlig, tålig och mjuk.
Facklorna släckas i glansen;
Gumman får missfall i dansen,
Klämd och kramad, skuffad och sjuk.

Corno. – – – Håll uti ringen, Malena!
Hurra, lustigt! Håll nu god min!
Bergströmskan hoppar allena.
Skena till helvite, skena!- – – Corno.
Kors, tocke flängmål, din satan!
Nattyget blåste åt gatan.
Aj, en palt står där vid gardin.
Sluta med polskan, var tyster!
Paltarna! – Aj, kära syster!
Tockna baler gör vår ruin.

FE62-dt -Mowitz, das Waldhorn probiere

Über den letzten Ball im Gröna Lund.

Corno. – – – Mowitz, das Waldhorn probiere,
nimm den Priem und walk ihn im Mund!
Spring durch den Saal, dirigiere,
Polska im Viereck formiere! – – – Corno.
Wie er hantiert mit Geklirre,
ordnet versiert die Geschirre,
welch Gewirr in dieser Stund!
Stühle nun wacker gegriffen!
Hirschfänger schärfer geschliffen!
Frisch Courage im Gröna Lund!

Corno. – – – Na, was bestaunst du die Wände
wie ein Frosch das himmlische Zelt,
Berge und Hügelgelände,
Kirchtürme, Flüsse und Strände? – – – Corno.
Sieh, welch ein munteres Leben!
Nymphen sich leise erheben
auf den Hacken, gucken beseelt,
wenden die Köpfe und schmachten,
falten die Fächer, betrachten
Lust und Gier der alten Welt.

Corno. – – – Laßt zum Gewölbe uns schauen
zu der Schar im göttlichen Schein!
Ach, jedes Auge erbauen
Päpste auf himmlischen Auen. – – – Corno.
Goliath selbst, ich beschwöre,
steht rot bestrumpft und mit Wehre,
während David schleudert den Stein.
Absalom baumelt am Aste,
dort greift der König Ahasver
Schwester Esthers nackendes Bein.

Corno. – – – Siehe, dort weiden am Bache
sieben fette Rinder im Gras.
Noah begibt sich zur Arche.
Gott, wie es regnet im Parke! – – – Corno.
Dort reitet Königin Disa
zu dem Propheten Elisa,
der am Himmel wandert fürbaß.
Über Susanna wir lesen,
wie es im Bade gewesen.
Auf die Nas das Augenglas!

Corno. – – – Mowitz, was gibt es zu gaffen?
Fackeln flackern, Flöten sie flirrn.
Siehst du den Marschall, den Laffen,
gestikulieren und schaffen? – – – Corno.
Zuckerguß glänzt auf den Strauben,
Flitter beglitzert die Hauben,
und die Röcklein zittern und schwirrn.
Alle die Polska erwarten,
gucken durch Luken und Scharten,
Ball beginnt, um bald zu verirrn.

Corno. – – – Mowitz am Waldhorn sich sputet,
mit der Polska eröffnet den Ball,
endigt darauf unvermutet,
dann wieder trillert und tutet. – – – Corno.
Mowitz aufs Notenblatt blicket,
schmettert und trillert und nicket,
tickt und stampft; der Kerl ist fatal,
just wie ein Mönch in der Kutte,
Mundstück, es blinkt in der Schnute.
Lichterkrone flimmert im Saal.

Corno. – – – Echo von Säulen hallt wider,
füllt die Kuppel bis oben hin.
Sieh, wie die hoppelnden Brüder
fassen die Nymphen ums Mieder. – – – Corno.
Gattinnen lieblich charmieren,
andre erbost sich mokieren,
rufen Kutscher, eilig zu fliehn.
Einige stehen im Garten,
Handschuhe halten und warten.
Mowitz spendet Trost mit dem Priem.

Corno. – – – Prosit, Mamsell Wilhelmine!
Schließ den Reigen! Hurra, Mamsell!
Schiffer mit heiterer Miene
gucken zu Lachsens Regine. – – – Corno.
Sieh die Pantöffelchen kippeln,
wie sie kann rudern und trippeln,
Füße schwarz wie Ofengestell.
Mouche verschwand von der Wange.
Mach deine Arme nun lange,
schließ den Reigen! – Bravo, wie schnell!

Corno. – – – Schneuz dich, du Lümmel, probiere,
stimm dein Horn und blase zum Tanz!
Nymphen im Saale rangieren,
niesen geziert und spazieren. – – – Corno.
Sieh Bruder Wingmarkens Liebste:
Träg mit dem Drechsler dort schiebt sie,
Fuß nach innen wie eine Gans.
Rotbrauner Busen wie Kupfer.
Drechsler, was machst du für Hupfer
mit dem Zollstock, wippend im Wams?

Corno. – – – Stampft, daß die Diele erbebe,
trappt und klatscht und macht einen Satz! –
Steh und Ulrika nun hebe
über den Kopf in die Schwebe! – – – Corno.
Streck deine Arme zur Brücke,
schlüpfe hindurch und dich bücke!
He, du Lümmel, scher dich vom Platz,
Jungfrauen such auf der Straße!
Stoß in das Waldhorn und blase!
Die Canaille packe am Latz!

Corno. – – – Wingmark, geputzt und geschniegelt,
schnauft und schnieft und bittet und freit.
Hemdbrust, gestärkt und gebügelt,
weht um den Bauch ungezügelt. – – – Corno.
Sieh, wie er tänzelt verbogen,
Hos übern Hintern gezogen
und die Hand galant in der Seit.
Hut auf Perücke mit Flitter
ziert diesen wackeren Ritter;
Wingmark ächzt und lächelt und speit.

Corno. – – – Pfui, welch ein plumpes Gehampel!
Steig im Reigen, führe und faß!
Trappelt und trippelt, ihr Trampel,
stoßt nicht an Krone und Ampel! – – – Corno.
Rein mit dem Drechsler! Na, schwenk dich,
doch die Gelenke verrenk nicht!
Stoß ins Horn, du Hornochse, blas!
Arme am Rücken schön artig!
Pfui, wie der Drechsler ist garstig!
Bergström, blas und fasse dein Glas!

Corno. – – – Viele die Diele versperren.
Platz dem Krüger, der uns erfreut!
Volle Pokale wir leeren.
Skål, allerwerteste Herren! – – – Corno.
Heldenhaft steht gegen Schüsse!
Trinket auf Liebe und Küsse!
Frisch gefreit hat nimmer gereut.
Walzet vom Saal zum Gemache!
Puder steigt auf bis zum Dache,
und der Reigen wendet erneut.

Corno. – – – Hand überm Kopf im Reviere,
und aufs neu der Reigen hebt an.
Mowitzens Waldhorn regiere,
denn es bekam neue Schmiere. – – – Corno.
Laßt eure Hacken nun klicken!
Schämt euch, ihr dummen Burricken! –
Sieh, die Eselin mittenmang
schwups übern Tanzboden schlittert,
drollig beflort und beflittert,
säbelbeinig, pudrig und lang! – – – Corno.

Corno. – – – Meinst du mein Mädchen, Canaille,
ist ein Esel? – Just, was ich sag! –
Vermaledeite Medaille!
Mach dich bereit zur Bataille! – – – Corno.
Dich will ich lehren mit Schlägen
und dich in Stücke zersägen
mit Musik! – Spielt Flöten, ihr Pack!
Du bist der Dämel im Stücke.
Schmeißt durch die Tür die Perücke!
Christian Wingmark pack ich und schlag.

Corno. – – – Wingmark zur Türschwelle steiget:
Die Perücke! ach sie ist fort!
Drechslers Geliebte doch schweiget,
hicket und sittsam sich neiget. – – – Corno.
Wirt packt den Drechsler am Schopfe,
der kahl und blutig am Kopfe
sagt kein grobes weiteres Wort.
Fackeln erlöschen im Glanze,
Mutter erleidet beim Tanze
im Gedränge prompt ’nen Abort.

Corno. – – – Schwinge, Malen’, deine Beine
mit Hurra und lustiger Mien!
Dort hüpft die Bergström alleine.
Schert euch zur Teufel, ihr Schweine! – – – Corno.
Welch ein Gewühl und Gerase,
Nachthaube weht auf die Gasse,
Greifer spähen durch die Gardin.
Schluß mit der Polska, seid stille!
O liebe Schwester, ich fühle:
Solche Bälle sind der Ruin.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE63-sv -Fader Bergström, stäm upp och klinga

Diktad mitt i veckan.

Fader Bergström, stäm upp och klinga,
Öppna kråset för bröst och bringa!
Vi ska dansa och vi ska svinga
I ditt glada hus.
Lät oss ge våra små mamseller
Vin och sviskon och karameller;
Pimpinella mor Maja häller
Uti glas och krus.
Vi ä vana att jämt traktera
Och med glaset i hand orera.
Fader Bergström, nu kvintilera
Under sus och dus.
Se där dansar flickan
I sin rosenröda koft och kjol.
Var är nu den brickan,
Som hon bar i fjol?
Korgen med citroner
Tynger inte mera hennes arm;
Nu ibland baroner
Dansar hon sig varm.
Med solfjädren hon bröstet fläktar,
Niger djupt och med armen fäktar,
Sockrar våfflor och dricker nektar
Under pukors larm.

Fader Bergström, ren månan glimmar,
Nyckelharrpan i rummet stimmar,
Och mor Maja vid skänken primmar
Med sin sneda trut.
Glatt på Djurgåln kring alla backar
Skymta kjortlar och vita klackar;
Första nymf, som på dörren knackar,
Inom dörren skjut!
Långt till måndan, I raska bröder,
Likså långt som från norr till söder;
Morgondagen blott oro föder
Hela året ut.
Väljom nattens sköte
Under aftonstjärnans klara brand
Till vårt glada möte,
Med pokaln i hand;
Och i mörkrets dvala
Res Cupidos altar, där du spör
Bacchi källarsvala
Druvans ångor strör.
Lät den dumma i oket tråka
Och den sluga sin hjärna bråka!
Vin och flickor och Fredmans stråka
Natten ljuvlig gör.

FE63-dt -Vater Bergström, stimm an und klinge

Gedichtet mitten in der Woche.

Vater Bergström, stimm an und klinge
und beim Braten den Bogen schwinge,
jeder tanze und hüpf und springe
froh in deinem Haus.
Nun kredenzt unseren Mamsellchen
Wein und Zwetschgen und Karamellchen!
Mutter Maja in tiefen Kelchen
Pimpernell schenkt aus.
Immer lustig wir pokulieren,
mit dem Glas in der Hand parlieren,
Vater Bergström soll quinquilieren
laut in Saus und Braus.
Sieh, dort tanzt das Mädchen,
rosenrot sind Robe, Rock und Tuch;
wo ist ’s Nummernplättchen,
das vorm Jahr sie trug?
Körbe von Zitronen
nicht beschweren ihren weißen Arm,
aber von Baronen
wird beim Tanz ihr warm.
Wie sie knickst, mit den Armen spielet,
mit dem Fächer die Brust sich kühlet
und ins Glas süßen Nektar füllet.
Pauken, schlagt Alarm!

Sieh den Mond, Vater Bergström, glimmern,
hör die Fiedel krakeeln und wimmern!
Von der Schänke tönt Majas Stimme
aus dem Munde schief.
Sieh auf Djurgård bei jeder Hecke
weiße Hacken und rote Röcke,
und die Nymph an der nächsten Ecke
in dein Zimmer hiev!
Weit ist Montag den muntren Brüdern,
just so weit wie von Nord bis Süden,
Morgenstunde läßt doch ermüden,
ob man nachts auch schlief.
Schoß der Nacht wir wählen
unterm Abendstern mit klarem Brand
und uns froh gesellen
mit Pokal zur Hand.
In des Dunkels Hülle
am Altar Cupidos bet und spür
Bacchi Kellerkühle,
Dunst von Wein und Bier!
Laß den Dummen sein Joch ertragen
und den Schlauen sein Hirn zerplagen!
Fredmans Sang, Wein und Weib behagen
uns im Nachtquartier.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE64-sv -Fäll dina ögon och skäms nu, din tossa!

Rörande sista balen hos Frömans i Hornskroken.

Fäll dina ögon och skäms nu, din tossa!
Komma på baler och inte ha skor, Fin.
Dansa vid valthorn som tungfotad klossa,
Kalla baroner och grevar för bror!
V:cllo. – – – knäpp nu din ljuva tenor!
V:cllo. – – – D.C.
Corno. – – – Valthornen hörs,
Corno. – – – Stråkarna förs.
Movitz på stolen – – – V:cllo.
Stämmer fiolen, – – – V:cllo.
Slår eld på pipan, gömmer pung och stål,
Röker och pustar, – – – V:cllo.
Dundrar och rustar, – – – V:cllo.
Välver ölkannan, dricker lagets skål.

Lotta, jag tillstår, med guldur, din satan!
Roben är stöld från en sparlakanssäng. Fin.
Brudar från Skottgränd, brudgummar från gatan,
Tag nu varandra i handen och sväng!
V:cllo. – – – stäm opp din skorrande sträng
Corno. – – – Och nacken släng! D.C.
Corno. – – – Där dansar en,
Corno. – – – En sjökapten.
Talar han svenska? – – – V:cllo.
Nej, blott holländska. – – – V:cllo.
Se på hans isterhaka och peruk;
Märk på hans miner; – – – V:cllo.
Se hur han skiner, – – – V:cllo.
Rödbrun i synen med en kullrig buk!

Vem är den flickan med styrman där ligger,
Hon som så flåsar och bröt sin korsett? Fin.
Lördan hon dansar, om söndan hon tigger,
Måndan hon virvlar sin spinnrock så lätt,
Corno. – – – Tisdan står hon för kämnärsrätt,
Corno. – – – Så snörd och nätt. D.C.
Corno. – – – Valthornen stöt!
Corno. – – – Movitz, ditt nöt,
Glo ej på vakten, – – – V:cllo.
Håll bara takten! – – – V:cllo.
Styrman med kniven dansar mot kapten.
Tig på minuten, – – – V:cllo.
Håll bara truten! – – – V:cllo.
Fan far’ i dig, du mister arm och ben!

Knivarna blixtra och nymferna dåna,
Käppar och klingor de splittras i sky. Fin.
Bleknade näsor med blodsår och blåna’,
Svällande kindben och koppärrig hy!
Oboe. – – – Movitz i fönstret skådar på ny
Oboe. – – – Med huvudbry. D.C.
Corno. – – – Hornen ge ljud
Corno. – – – För vinets gud.
I Fröjas tempel – – – V:cllo.
Ger han exempel – – – V:cllo.
Att han är rusig, tapper, kär och kvick.
Kärleken brinner, – – – V:cllo.
Vinet det rinner. – – – V:cllo.
Paltarna skyldra, Bacchus ropar: drick!

FE64-dt -Schäm dich und senk deine Augen, du Dumme

Über den letzten Ball bei Frömans am Hornskroken.

Schäm dich und senk deine Augen, du Dumme:
Barfüßig tanzen im noblen Salon Fin.
wie eine Bärin zum Waldhorngebrumme;
sagst gar noch Bruder zu Graf und Baron?
V:cllo. – – – Mowitz, zupf den Tenor, das war bon!
V:cllo. – – – Voll ist dein Ton. D.C.
Corno. – – – Waldhörner, brummt!
Corno. – – – Baßgeigen, summt!
Mowitz kreuzbieder – – – V:cllo.
Quinte stimmt wieder, – – – V:cllo.
nimmt seine Pfeife, schmaucht in aller Ruh.
Hu! wie er pustet, – – – V:cllo.
hustet und prustet, – – – V:cllo.
Bierkanne schwenkt und prostet allen zu.

Lotta mit Golduhr, ich kann es nicht fassen!
Robe gestohlen im Himmelbett dreist. Fin.
Bräute vom Skottgränd und Kerls von den Gassen,
faßt an der Hand euch und dreht euch im Kreis!
V:cllo. – – – Mowitz, nun zupfe, rupfe und reiß,
V:cllo. – – – streiche mit Fleiß! D.C.
Corno. – – – Sieh bei Malen’
Corno. – – – Seekapitän!
Spricht er französisch? – – – V:cllo.
Nein, es ist schlesisch. – – – V:cllo.
Sieh die Perücke und das Doppelkinn!
Sieh seine Mienen – – – V:cllo.
kerzenbeschienen, – – – V:cllo.
rund Bauch und Backen und ein froher Sinn.

Wer ist denn die? Liegt an Steuermanns Seite,
japsend nach Luft im maroden Korsett? Fin.
Samstag beim Ball und am Sonntag schon pleite,
Montag dann wieder ihr Spinnrädchen dreht,
V:cllo. – – – Dienstag aufs neu vorm Strafrichter steht,
V:cllo. – – – Milde erfleht. D.C.
Corno. – – – Ins Waldhorn stoß!
Corno. – – – Mowitz, famos!
Schiel nicht zur Wache, – – – V:cllo.
spiel deine Sache! – – – V:cllo.
Sieh, Steuermann umtanzt den Kapitän:
Zeig du dein Messer! – – – V:cllo.
Schweig du nur besser! – – – V:cllo.
Sieh meine Sense tüchtig Unkraut mähn!

Messer, sie blitzen und schlitzen aufs neue,
Krücken und Klingen zersplittern mit Krach, Fin.
Nasen sind bleich, doch mit Blute und Bläue,
Wangen erröten mit Wehe und Ach.
Oboe. – – – Mowitz am Fenster schaut auf die Schlacht,
Oboe. – – – Sorgen sich macht. D.C.
Corno. – – – Waldhörner, gellt!
Corno. – – – Bacchus im Feld!
In Freias Tempel – – – V:cllo.
zeigt er Exempel – – – V:cllo
trunkener Liebe, tapfer, froh und flink.
Liebe, sie zehret, – – – V:cllo.
Traube, sie gäret. – – – V:cllo.
Habt acht! Denn Bacchus ruft aufs neue: Trink!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE65-sv -Movitz med flor om armen - hålt!

Om styrmansdottern Gretgens död på fabriken.

Movitz med flor om armen – hålt!
I en mörkblå kolt
Kommer han så stolt. Fin.
Svart väst, gröna byxor, nå,
Gult gehäng, hå hå,
Och stövletter på!
Varfrån kommer du nu, Movitz? Ditt öga det blöder.
Gevär! – Ifrån gravölsgåln på Söder. D.C.

Jag stått i fyra timmar jämnt,
Skuffat mot och klämt,
Korsgeväret skämt; Fin.
Krögarn i gravölsgåln, den hund,
Far på Gröna Lund,
Slog en tand ur mund.
Se på, när jag talar, tändren de skallra i truten.
Gapa! Oxeltanden är utbruten. D.C.

Vad harm! Mitt öga går i gråt.
Uppå denna stråt
Såg jag Charons båt; Fin.
En nymf uti Fröjas gård
Döden, grym och hård,
Lämnat i hans vård.
Gretgen ned på klädsfabriken – du henne ju kände –
Gutår! – är en ängel nu, min frände. D.C.

Gretgen, ack, hon till svepning har
Fina bolstervar,
Täckt sin slöja drar. Fin.
Dess hand för en frisk tulpan;
Skada att dess blan
Lukta litet tran.
Nattyg, klippingshandskar, fransar dess vålnad utsira.
Kärlek bryter vid dess ben sin spira. D.C.

Min nymf, hon skull’ förlovad bli;
Fästman står, lät si,
Vid artilleri’. Fin.
Kapten heter – vänta, hör –
Det oss lika gör,
Gretgen ändå dör.
En nymf, vacker, hur jag henne för ögat nu vänder,
Högt bröst, kullrig länd och vita händer. D.C.

Den eld, som utav himlens hand
Gör naturens band
I båd’ våg och land, Fin.
Brann här. Se i vår klenod,
Se i detta blod
Fröjas ärestod!
Hon kall! Lät oss alla varma i hjärtat nu vara;
Vid glas vi vår sorgesång förklara. D.C.

FE65-dt -Mowitz mit Flor am Arme, schau

Zu Steuermannstochter Gretchens Tod in der Fabrik.

Mowitz mit Flor am Arme, schau,
Mantel dunkelblau,
stolz kommt wie ein Pfau: Fin.
Mit Stiefeln, grüner Hos, oho.
Weste schwarz – wieso? –
und Gürtel gelb wie Stroh.
Woher kommst du, Bruder Mowitz, mit Veilchen am Auge?
Habt acht! Just von einem Leichenschmause! D.C.

Ich stand vier Stunden unverwandt,
hart bedrängt, berannt,
Lanze ging zu Schand. Fin.
Der Wirt vom Leichenschmaus, der Hund,
Wirt vom Gröna Lund,
schlug mich auf den Mund.
Sieh her: Meine Zähne klappern im Mund, wenn ich rede.
Maul auf! Backenzahn fiel bei der Fehde. D.C.

O Harm! mein Aug von Tränen rann,
denn auf Amors Bahn
sah ich Charons Kahn. Fin.
Um Freias nimmermüde Maid
hat für alle Zeit
grimm der Tod gefreit.
Gretchen aus der Tuchfabrik, ach! du weißt, unsre Schwester
prost! prost! – ist ein Engel nun, mein Bester! D.C.

Gretchen, auf Polstern aufgebahrt
und verschleiert zart
ging auf letzte Fahrt. Fin.
Die Hand hielt eine Tulipan,
doch mit Blättern dran
mit Geruch von Tran.
Gretchen! ach ein Spitzenhäubchen die Schöne garnierte.
Liebe brach ihr Zepter, resignierte. D.C.

Die Nymphe, Braut und fast Madam,
läßt dem Bräutigam
Artillerie und Gram. Fin.
Kapitän…er heißt … ach, ist mir gleich;
Gretchen, schön und bleich,
leider eine Leich!
Nymphe rundum schön, wohin ich die Augen auch wende:
Brust hoch, runde Lende, schmale Hände. D.C.

O Feuer, das des Himmels Hand
gab in Meer und Land
all Natur als Band! Fin.
Doch ach! verglommen ist die Glut.
Siehe! noch ihr Blut
Freia Ehre tut.
Ach kalt! Lasset unsre Herzen sich wärmen an Zähren,
beim Glas unsern Trauersang erklären! D.C.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE66-sv -Se, var Movitz sitter där

Till Movitz målare.

Se, var Movitz sitter där
Vid sin tavla, tyst och kär,
Ler och målar
Med ett ljuvt besvär.
Verkstan glimmar glad och ljus,
Full med pottor, krukor, krus,
Glas och skålar,
Guld och glittergrus.
Präktigt sig en ställning för vårt öga höjer,
Där den spända duken sträckes kall och flat;
Framför sitter Movitz och sin pensel böjer,
Bildar en herdinna med sitt blomsterfat;
Av dess mun, söt som suckat,
Varje kyss värd en dukat.

Gubben ser för rolig ut
Med filtmössa och syrtut;
Penslar, stifter,
Blandas var minut.
I livstycket vitt och blått
Har han mässingsknappar fått;
Tröjan skiftar
Purpur, gult och grått.
Av grönt sidentyg, märk, ögonskärmen prålar,
Som den röda näsan ger en skugga grön.
Två glasögon vid var tinning skjuts med nålar,
När han tyst proberar sina färgerön.
Movitz, gör din tavla skön;
Drick och tag din arbetslön!

Töm din flaska, giv dig tid,
Sen i din olymp i frid
Värm ditt snille
Och din teckning sprid!
Blunda vid vart penseldrag,
Giv din skönhet det behag,
Som du ville
På din bröllopsdag.
Än själv Fröja kring hans vackra ämne svävar,
Än en Astrilds pil hans bröst tillintetgör;
Än han vid den lätta penseln ler och bävar,
Än inom ett rosigt flor två prickar strör.
Movitz, du ej teckna bör
Vad Apelles blott tillhör.

Se herdinnan trind och snörd,
Uppå Astrilds vingar förd,
Var hon sitter
Stor till blod och börd.
Håret, som bland pärlor knyts,
Uti mörka bucklor bryts;
Blodet spritter;
Ögats eld förbyts.
Bröstet sväller högt, och var gång nymfen andas,
Blixtrar fram ett kors, ett halskors av rubin.
Framför bröstet flor och blommor sammanblandas,
Tröjan snörd, och livet är av karmosin.
Knappt Apellis pensel fin
Bildat har så skön kusin.

Movitz i sin andakt dör,
När han sist i vågor strör
Tvenne prickar
Med ett flor framför.
Märk, hans eld är fin och stor;
Täckt de gömmas i ett flor.
Gubben nickar
Och på nymfen glor.
Nymfen hon småskrattar, runkar huvu’, tiger,
Lossar på sitt pärlband, knyter sin salopp,
Fläktar med solfjädren, sen med små intriger
Narrar gubben från sin tavla stiga opp,
Där han i sin blomsterknopp
Bildar Fröjas vackra kropp.

FE66-dt -Mowitz vor der Leinwand, sieh

An Mowitz den Maler.

Mowitz vor der Leinwand, sieh,
wie entflammt ist sein Genie!
Sieh ihn malen
ach! in süßer Müh.
Werkstatt ist mit Plunder voll:
Glitzertand, so wundervoll,
bunte Schalen,
Krug und Kasseroll.
Staffelei vor unsren Augen sich erhebet,
das gespannte Tuch noch immer kalt und glatt.
Mowitz’ Pinselquast darüber schwebet,
bildet eine Hirtin ab, die Blumen hat.
Ach, ihr Mund, süß wie Suckat,
jeder Kuß wert ein’ Dukat!

O wie drollig ist der Kauz
mit Filzmütze, Schal und Flaus,
tauscht wie immer
Stift und Pinsel aus.
Blanke Messingknöpfe, schau,
blinken gelb im Kittelgrau.
Sieh den Schimmer
purpurn, gelb und blau!
Sieh den Augenschirm aus grüner Seide prangen,
grünen Schatten auf der Nase, rot wie Mohn!
Deine Brillengläser kippeln an den Stangen,
wenn du deine Farben ausprobierst, mein Sohn.
Tränk das Tuch in süßer Fron
und genieß den Arbeitslohn!

Wärm den Genius, nimm dir Zeit,
folge, dem Olymp geweiht,
deinem Sterne,
mache dich bereit!
Mal’ mit jedem Pinselstrich
ihren Reiz so wonniglich,
wie du gerne
ihn zur Hochzeit willst für dich.
Einmal Freia kommt zu ihm, das Bild umschwebend,
einmal Amors Pfeil die wunde Brust berührt,
einmal steht er vor dem Bild, versunken, bebend,
einmal in den Rosenflor zwei Tupfen streut.
Mowitz, du hast hier vollführt,
was Apelles’ Kunst gebührt.

Sieh die Hirtin, schön geschnürt,
just von Amor hergeführt
auf den Flügeln
und zur Lust gekürt.
Perlen ziern ihr Lockenhaar.
Ach! ihr Blut tost in Gefahr;
ungezügelt
glimmt ihr Augenpaar.
Wenn die Nymphe atmet, heben sich die Brüste,
und es blinkt darauf ein Kreuzlein mit Rubin.
Flor und Blumenzier umrahmen ihre Büste.
Schnürleib ist aus allerfeinstem Karmosin.
Kaum Apellis Pinsel liehn
je Gestalt schönrer Cousin’.

Mowitz sich in Lust verlor,
beugte sich zur Leinwand vor,
streut’ zwei Punkte –
und bedeckt’ mit Flor,
ach! mit Flor sie überzog,
da er sich hernieder bog,
tupfte, tunkte –
edles Feuer ihn bewog.
Wie sie kichert, schüttelt ihren Kopf und lächelt,
öffnet den Salopp und löst ihr Perlenband
und mit ihrem Sonnenfächer spielt und fächelt,
narrt den Alten von Stafflei und Leinewand,
wo als Knospe seiner Hand
Freias Körper neu erstand.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE67-sv -Fader Movitz, bror

Till mutter på tuppen.

Fader Movitz, bror,
Spänn igen dina skor,
Kom, tag ditt valthorn! – Jo, kära mor.
Stampa takten och blås,
Vickla fram ditt krås,
Och stå ej som en gås!
Talga mustascherna,
Min son,
Och vältra fastascherna
I vrån!
Öppna kärl och sprund!
Du är stark, din hund,
Stolt, frodig, frisk och sund.

Mor på Tuppen, du,
Är en ståtelig fru,
En rasker gumma, hör, din filou.
Fast jag just nu i vår
Fyller sjutti år,
Så vet att jag förmår
Brottas med drängarna
Och slåss
Och tumla i sängarna
Med tross.
Se min ludna barm,
Sicken knubbig arm,
Och känn vad jag är varm!

Sätt peruken rätt,
Valka strumporna nätt,
Tag fram skoborsten, smörj din stövlett!
Där i burken du sett,
Där står ister och fett,
Kom, badda lädret hett!
Fall ej på flaskorna,
Min vän;
Min son, knäpp damaskorna
Igen!
Si så där! Charmant!
Nu är du galant.
Kom, kyss din gamla tant!

Tag ditt valthorn! – Topp!
Lät nu fönsterna opp
Och blås för Fröjas präktiga tropp!
Där ser du en vagn.
Ge valthornet klang
Och gör din komplimang!
Klappa med händerna.
Stor tack!
Och vissla i gränderna,
Ert pack!
Det gör ingenting;
Kör med vagnen kring
Och spring mot Ulla, spring!

Kors, vad blomster, flor,
Silkesstrumpor och skor
Och guldur, guldur, guldur, min bror!
Maka åt er på bron,
Släpp nu fram den kalkon;
Blås opp en ståtlig ton!
Fukta pokalerna
Och vänd,
Och piska fiskalerna
Ur gränd!
Drag för tusan, fan
Far’ i den sultan,
I kjol och farbolan!

Jag ger balen fan,
Alla nymfer i stan;
Skenbarlig satan står i sultan
Med sin svarta klo.
Är de listiga? Jo,
Jo, det må Mutter tro.
Ändå om kvällarna
Blixt full,
Så slår jag mamsellerna
Ikull.
Men god natt, farväl!
Kom, slå vad i kväll
Har Movitz sin mamsell.

FE67-dt -Vater Mowitz, du

An die Mutter Wirtin vom Hahn.

Vater Mowitz, du,
schnüre zu deine Schuh,
nimm ’s Waldhorn in die Hand, du Filou!
Stampf den Takt und blas,
dich am Kragen faß
und putz die Tobaksnas!
Schwärze und zwirbele
Mustasch
und wälze und wirbele
das Faß!
Öffne Pott und Spund!
Du bist stark, du Hund,
gesund und kugelrund.

Mutter Wirtin: Schau,
was ’ne prächtige Frau,
’ne flotte Alte. – Dir ich ’s vertrau:
bin seit Februar
zwar schon siebzig Jahr,
und grau ist auch mein Haar,
bummle mit Kerlen doch
ganz nett
und tummle mich gerne noch
im Bett.
Sieh, mein draller Arm,
meine Brust mit Haarn,
und fühl, ich bin noch warm!

Setz Perück adrett,
zupf die Strümpfe nett,
die Bürste nimm und schmier die Stieflett,
aus der Dose am Brett
nimm dir Farb und Fett
und flugs das Leder glätt!
Paß auf die Flaschen, nu’
gib acht,
dann rasch die Gamaschen zu-
gemacht!
So ist ’s recht! Charmant!
Komm und sei galant,
küß deine alte Tant!

Nimm das Waldhorn. Ja.
Auf die Luken da,
für Freias Truppe blase Trara,
für den Wagen am End
stoß ins Horn vehement,
und mach ein Kompliment!
Greif dir den Humpen auf
dem Faß
und pfeif zu den Lumpen auf
der Gass’
und ein Prosit sing
und den Wagen bring
und spring zu Ulla, spring!

Flor und Blumenzier,
seidne Strümpf sieht man hier
und Golduhr, Golduhr, Golduhren schier!
Nu’ macht Platz, alle Mann,
und den Hahn laßt ran!
Blas, Mowitz, mit Elan!
Leert bei dem Fasse den
Pokal
und kehrt von der Gasse den
Fiskal!
Pack dich, Teufelsbock,
fahr in Rüsche und Rock,
in Hochfrisur und Lock!

Ja, zur Hölle den Ball,
alle Nymphen im Saal!
Sieh! Satan harrt mit gieriger Krall,
hat ein Kleid angetan
und schlägt listig in Bann,
o Mutter, jeden Mann.
Doch jede Nacht stern-
hagelvoll
noch leg ich ’ne Deern’ gern
flach jawoll!
Wolln wir wetten schnell?
Mowitz hat auf der Stell
zur Nacht eine Mamsell.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE68-sv -Movitz, i afton går baln

Angående sista balen på Grönlund.

Corno. – – – Movitz, i afton går baln
Corno. – – – Hemma hos Mollberg, korpraln;
Just där du ser ljuset
Och lyktan uppå huset,
Där ackurat står baln. Fin.
Corno. – – – Stöt i ditt valthorn, gå på!
Corno. – – – Lät man brandvakterna gå.
Vad står du och undrar?
Stor sak, trumslagarn dundrar,
Och klockorna de slå.
På det mörka blå
Den blanka månen glimmar,
Tills om några timmar
Stjärnevalvet strimmar. D.C.

Corno. – – – Eko är stolt här i gränd.
Corno. – – – Hornet åt byggningen vänd!
Blås den menuetten,
Som han med klarinetten
I går söng här i gränd. Fin.
Corno. – – – Ulla i fönstret där står.
Corno. – – – Tjänare, syster, gutår!
Släpp oss in i salen!
Den hund den där korpralen
Han står vid dörrn och slår.
Släpp oss in! Du får,
Din skurk, en het batalje.
Slår du hit, kanalje,
Tar jag dig i svalge’. D.C.

Corno. – – – Tack, kära syster, stor tack!
Corno. – – – Barfota sluskar och pack,
Såg ni, ert bagage,
Att den som har kurage
Skall alltid in. – Stor tack! Fin.
Corno. – – – Skål, madam Wingmark, allons!
Corno. – – – Det var en sup som var bon.
Hurra, jag skall blåsa
Så fint som en fiskmåsa
Och dansa på en gång.
Hurra, lust och sång!
Jag mig en Chloris väljer.
Kärlek hjärtat kväljer.
Klang, vad vinbuteljer! D.C.

Corno. – – – Hälsa nu, Movitz! – Vet hut!
Corno. – – – Bocka dig, Cajsa gick ut.
Bror, hörde du inte?
En sup hon dig påminte,
Och därför gick hon ut. Fin.
Corno. – – – Hurra, vad struvor och vin!
Corno. – – – Herrskapet mumsa som svin.
Bergströmskan hon skrattar,
I skinkfatena fattar
Och tömmer karaffin
Och den där kusin,
Som uppå våfflan äter,
Hon som är så feter,
Säg mig vad hon heter! D.C.

Corno. – – – Stöt i ditt valthorn! – Ja män.
Corno. – – – Mollberg nu dansar igen,
Färdig uppå foten,
Liksom stod han i roten
Och språng för fienden. Fin.
Corno. – – – Västen uppknäppter och gul;
Corno. – – – Skjortan, som tvättas var jul,
Fläktar uti trasor;
Med ullstrumpor och hasor
Står han i Bacchi skjul.
Gammal, fet och ful
Han Bacchi kransar binder,
Visar glad och trinder
Sina blomsterkinder. D.C.

FE68-dt -Mowitz, heut abend ist Ball

Betreffend den letzten Ball im Grönlund.

Corno. – – – Mowitz, heut abend ist Ball.
Corno. – – – Mollberg lädt ein, der Korpral.
Sieh Lichter vorm Hause!
Dort steigt heute die Sause,
ist heute abend Ball. Fin.
Corno. – – – Stoß in dein Waldhorn, man tau!
Corno. – – – Schon kommen Brandwachen, schau!
Was gibt ’s zu mirakeln?
Na, was! Glocken spektakeln,
der Trommler macht Radau.
Auf dem dunklen Blau
den blanken Mond sieh glimmern,
hell und freundlich schimmern
und die Sterne flimmern! D.C.

Corno. – – – Echo tönt stolz in der Gass’.
Corno. – – – Wend gegen Wand Horn und Baß!
Blas die Menuette,
die der auf Klarinette
blies gestern in der Gass’. Fin.
Corno. – – – Blase nun tüchtig und schnauf!
Corno. – – – Rüttle an Klinke und Knauf!
Sieh Ulla im Saale!
Gebt acht, bei dem Korprale
riskiert man stets Gerauf.
Mollberg, mach uns auf!
Sei nett! Im andern Falle
pack ich dich, Canaille,
lade zur Bataille. D.C.

Corno. – – – Dank, Schwester! – Auf zum Gelag,
Corno. – – – strumpflose Lumpen und Pack!
He, dumme Bagage,
ihr seht: Mumm und Courage
hat Einlaß zum Gelag. Fin.
Corno. – – – Prost, Madam Wingmark, allons!
Corno. – – – Das war ein Trunk, der war bon.
Waldhörner solln johlen
wie Lachmöwen und Dohlen.
Hurra mit voller Brust!
Auf! zu Sang und Lust!
Ich will mir Cloris wählen,
Liebe wird mich quälen.
Heißa, Weinbouteillen! D.C.

Corno. – – – Schäme dich, Mowitz, der Daus!
Corno. – – – Sieh, da geht Cajsa hinaus.
He, hörst du nicht, Bruder?
Nach Schnaps schmachtet das Luder,
um Schnaps ging sie hinaus. Fin.
Corno. – – – Hurra, sieh Strauben und Wein!
Corno. – – – Jedermann mampft wie ein Schwein.
Frau Bergström lacht japsend,
hoho, Schinkenbrett grapsend,
gießt Wein ins Krüglein ein.
Sieh das Bäselein,
wie heißt sie, diese feiste,
die so keck und dreiste
meine Waffel speiste? D.C.

Corno. – – – Stoß in das Waldhorn. – Trara.
Corno. – – – Mollberg dort tanzet, haha,
flink, flott, mit Beeilung,
wie wenn mit der Abteilung
er spräng vorm Feind, haha! Fin.
Corno. – – – Wams ist vergilbt, aber rar,
Corno. – – – Hemd, das gewaschen vorm Jahr,
gleicht flatternden Lappen;
in Wollstrümpfen und Schlappen
steht er an Bacchi Bar,
alt und häßlich zwar,
konnt Bacchi Kranz erlangen.
Dick und fröhlich prangen
seine Rosenwangen. D.C.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE69-sv -Se dansmästarn Mollberg, bröder

Om Mollberg dansmästare.

Se dansmästarn Mollberg, bröder,
I vår krögarstuga
Hur mot väggen han sig stöder
Med en röd fiol.
Konstigt har han lärt sig buga
Och med foten skrapa.
Aldrig såg man större apa
I en kapriol.
Hjälp, himmel, nå,
Nu sprang han över disken
Bums i en så,
Där krögermor har fisken.
Himmel, ack, se på luten
Dryper av syrtuten!
Näsan tätt med blommor guten
Skiner som en sol.

Ser ni krögarfar med kannan,
Var han står och gluttar,
Torkar svetten glatt ur pannan
Och slår till ett skratt,
När dansmästarn hjulbent skuttar
Och kring golvet svänger
Och när han i taket slänger
Opp sin trinda hatt.
Ulla blir arg
Och sig ur dansen kastar;
Vild som en varg
Han efter lammet hastar.
Båda skratta, båda skrika
Med musik tillika.
Rak i livet, rak, Ulrika!
Ropar Movitz glatt.

Släpp mig, farbror! – Nej, min syster!
Släpp min dotter! – Inte!
Jag din hjärna sönderkryster.
Inte det jag tror.
Kärlek ömt mitt bröst påminte
Forna kval och tårar;
Samma pil mitt hjärta sårar
Som i påskas, bror!
Min menuett,
Hör på hur den nu låter
Helt rätt och slätt.
Men ack, min Ulla gråter.
Gråt ej, syster, stå helt stilla!
Kvinten gnäller illa.
Vickla förklä’ opp, min lilla,
Skrapa dina skor!

Galet, syster! Håll in magen,
Håll in magen, stygga!
Skänk ditt bröst, så vitt som dagen,
Mera fritt behag!
Alltid vill du foten rygga;
In med vänstra klacken!
Ler du, tossa? Bums i nacken
Slår jag dig ett slag.
Mer ledig taille!
Stå inte dum och trumpen!
Petite canaille!
Vad sad’ jag dig om gumpen?
Gumpen in! Vad åt jag skrålar
Och din glans avmålar?
Mera eld, mer eld och strålar!
Drag på mun ett drag!

Se på mig! Ge hand, mitt socker!
Fram med vänstra foten!
Non, ma chère, för tusan pocker,
Vänstra foten fram!
Rak som knekten står i roten!
Se på mig, stå stilla!
Kvickt la chaìne, min ängel lilla!
Ma foi, madame!
Märk, sköna vän,
Att hon pro primo niger
Bakvänd mot den
Som fram om henne stiger.
Sväng dig sen och balansera,
Balansera mera!
Skönsta vän, mitt bröst charmera;
Dansa mer, mitt lamm!

Sjung, min ängel, när jag dricker,
Dansa, när jag spelar!
Säj, är inte Mollberg kvicker?
Övermåttan kvick.
Nig nu! Nej, ma chère, hon felar:
Knäna få ej böjas,
Minsta tvång får inte röjas.
Allt i ledigt skick!
Som på madam
Skall bröstet översvalla.
Magen ej fram!
Fallalleralleralla!
Opp med bröstet, in med rona,
Som en brud med krona!
Lät nu foten golvet bona;
Dansa, sjung och drick!

FE69-dt -Seht Tanzmeister Mollberg, Brüder

Über Mollberg, den Tanzmeister.

Seht Tanzmeister Mollberg, Brüder,
mit der roten Geige,
lehnt erst an der Wand ganz bieder,
und dann springt wie toll,
zeigt, wie man sich kunstvoll neige,
mit dem Fuß muß scharren.
Niemals sah man größren Narren
in ’ner Kapriol.
Was für ein Spaß!
Da hopst er auf den Tischen
bumms! in ein Faß
mit eingelegten Fischen!
Himmel! Seht nur, wie die Soße
tropft von Rock und Hose,
Nase, garniert mit Blatt und Rose,
leuchtet rot und voll.

Seht, der Wirt bei seinen Krügen
steht so rot und weinig,
lacht und prustet voll Vergnügen,
amüsiert sich gut,
als der Meister säbelbeinig
übern Boden schlittert,
daß die ganze Stube zittert,
und wirft hoch den Hut.
Ulla, sie grollt,
sich trotzig widersetzet.
Wild wie ein Wolf
das Lämmlein hechelnd hetzet.
Welch Gewieher und Gequieke,
fröhliche Musike!
Mowitz ruft: Sei brav, Ulrike!
rot und frohgemut.

Laß mich, Onkel! – Nein, mein Mädel!
Laß die Kleine! – Nimmer!
Ich zerschlage dir den Schädel.
Das machst du nicht wahr!
Liebe quält mein Herz noch immer
preßt mir heiße Zähren,
Amors Pfeile mich versehren
wie im letzten Jahr.
Hör Menuett
klingt herrlich und begehrlich,
zärtlich und nett,
für Ulla mehr beschwerlich.
Weine nicht und stehe stille!
Die Musik klingt schrille!
Heb die Schürze zur Quadrille!
Mach zum Tanz dich klar!

Non, nicht so! Zieh ein den Magen,
deinen Magen, Süße!
Schenk der Brust ein frei Behagen,
schimmernd wie der Tag!
Stets verrückst du deine Füße;
rein den linken Hacken!
Lachst du, Dummchen? Auf den Nacken
geb ich dir ’nen Schlag.
Mehr freie Taille!
Laß deinen Kummer lindern!
Petite canaille!
Was sagte ich vom Hintern?
Hintern rein! Dein Glanz soll prahlen,
doch macht Müh und Qualen!
Ja! mehr Feuer, Feuerstrahlen,
und ein Lächeln wag!

Sieh zu mir! Gib Hand, Mamselle!
Linken Fuß vor, Göre!
Non, ma chère! Nein, Pest und Hölle,
linken Fuß, verdamm’!
Grade wie ein Grenadeure!
Quinte macht Gequengel.
Quick la chaîne, mein süßer Engel!
Ma foi, Madame!
Sieh, schönes Kind:
Pro primo dich verneige!
Dreh dich geschwind,
dein Tänzer um dich steige!
Drehe dich und balanciere,
nicht Balance verliere!
Schön posiere und charmiere!
Tanz mit mir, mein Lamm!

Sing, mein Engel, wenn ich trinke,
tanze, wenn ich spiele,
sag, ist nicht dein Mollberg flinke,
über alles flink?
Neig dich! Non, du darfst im Reigen
nicht die Knie beugen,
nicht den kleinsten Zwang bezeigen,
merk auf meinen Wink!
Wie bei Madam
dein weißer Busen walle,
Bauch halte stramm,
fallalleralleralle!
Zeig die Brust im Lichterglanze,
Braut im Jungfernkranze,
lach und bieg dich quick im Tanze,
Tanze, sing und trink!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE70-sv -Movitz, vik mössan högt över öra’

Om något som passerade i artillerilägret anno 1773.

Movitz, vik mössan högt över öra’,
Glänta på ditt vita tält!
Trumslagarn ren hörs pinnarna röra;
Ditt korpralskap ren sig ställt.
Aftonrodnan sprider ren sin flamma,
Vägarna damma,
Posterna glamma,
Krögarne stamma
Redan;
Krigssignalen längsen smällt.

Tältet insveps i mörker och dimma
Av kanoners eld och damm;
Stolt inom röken skyllrande glimma
Mörkblå leder fältet fram.
Än av trummans virvlar nejden gungar,
Än elden ljungar,
Än kulan slungar,
Än Fröjas ungar
– Hej ja! –
Skala bergen kring som lamm.

Bussarna stoja – hör du ej skriket
Av en svärm i svett och harm,
Som där kring mörsarn trängas i diket
Och upplyfta arm mot arm?
Se på deras ögon, morska, tända,
Hur de stå spända!
Uff! när de vända
Mörsarn på ända,
Movitz,
Viner kulan blank och varm.

Klang! Vakna, Movitz, cheferna ropa
Framför bataljonerna;
Fyrkanten redan drages tillhopa,
Och ren lyftas hattarna.
Korum in i skogens kamrar skallar;
Ekar och tallar,
Diken och vallar,
Allt återskallar
Echo.
Vakna, Movitz! Klang! Hurra!

Vakna! Se soln i molnena skrider,
Luften svalnar mer och mer;
Koxa ditåt, där vägen sig vrider,
Där du hjulen damma ser;
Se vad sköna skarar, ystra, lätta,
Snörda och nätta,
Ögat nu mätta!
Där är den rätta
Venus,
Från Olympen kastad ner.

Ser du två röda hjul, hur de rulla
I det späda gröna gräs;
Där inom skärmen präktigt vår Ulla
Gungar i sin öppna schäs.
Fålen, loddrig, frustar och sig höjer,
Än huvu’ böjer,
Än sig förnöjer,
Än slår och flöjer
Fålen
Över dälder, kärr och näs.

Skynda dig, Movitz, dit ned till skjulen,
Till din Ulla varm och skön!
Kullstjälpt är schäsen, där trilla hjulen
Bort med hela åkarlön.
Ren kring luntan Hymens facklor brinna;
Men blott besinna,
Härnäst att finna
Slik en gudinna,
Movitz,
Trotsar gudars list och bön.

FE70-dt -Mowitz, zieh deine Mütze nach oben

Über etwas, das anno 1773 im Artillerielager passierte.

Mowitz, zieh deine Mütze nach oben,
blick aus deinem weißen Zelt!
Trommler läßt seine Pinne schon toben,
Grenadier’ sind aufgestellt.
Abendröte gießt schon ihre Flammen,
Wagen sie schrammen,
Wachen sich sammeln,
Wirte sie stammeln
lang schon.
Kriegssignal herüber gellt.

Zelt eingehüllt von Nebel und Dunkel,
von Kanonenblitz und Schmauch,
Blauröcke dort im Pikengefunkel
rücken vor durch Brand und Rauch.
Trommelwirbel in den Lüften flirren,
Blitze sie irren,
Kugeln sie sirren,
Mädchen sie schwirren
– heißa!
auf Bergeshöhn um Baum und Strauch.

Hörst du die Burschen rufen und lärmen,
schweißgetränkt, in Hitz und Harm,
um einen Mörser wirbeln und schwärmen,
Arm erheben gegen Arm?
Sieh, die Augen lodern heiß gleich Bränden,
und als sie wenden
mit ihren Händen
an beiden Enden
Mörser,
zischt die Kugel blank und warm.

Mowitz, wach auf! Die Chefs kommandieren
Bataillon um Bataillon.
Mannschaften sich im Viereck formieren
und die Hüte ziehen schon:
Hör den Andachtssang von weitem schallen!
Im grünen Saale,
von Berg und Tale
hör viele Male
Echo!
Mowitz, erwache! Hör Donnerton!

Wach auf! Die Sonne sinkt schon hernieder,
hat ihr Feuer ausgebrannt.
Blicke zum Weg, zur Biegung hinüber,
wo die Räder wirbeln Sand!
Sieh die Schönen, eingeschnürt in Korsette,
Kecke und Nette,
kommen zur Mette,
dort ist die rechte
Venus,
die der Olymp uns heute gesandt.

Siehst du zwei rote Räder dort rollen
in dem zarten grünen Gras?
Lieblich in offner Chaise sitzt Ulla,
schaukelt keck im Takt des Rads.
Sieh das Fohlen, bang in blanken Zäumen,
zwischen den Bäumen
schnauben und schäumen.
wiehernd sich bäumen,
fliehen
über Mulden, Moor und Marsch.

Eile hinunter, Mowitz, zur Laube
hin zu Ulla warm und schön!
Ach, hingestreckt die Chaise im Staube,
Räder losgelöst sich drehn!
Um die Lunte Hymens Fackeln brennen,
dich zu versengen;
Göttin kaum können
ihr gleich wir nennen,
Mowitz,
trotz der Götter List und Flehn.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE71-sv -Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda

Till Ulla i fenstret på Fiskartorpet,
Middagstiden, en Sommardag.
Pastoral, dedicerad till Herr Assessor Lundström.

Ulla, min Ulla, säj, får jag dig bjuda
Rödaste smultron i mjölk och vin
Eller ur sumpen en sprittande ruda
Eller från källan en vatten-terrin? Fin.
Dörrarna öppnas av vädren med våda,
Blommor och granris vällukt ger;
Duggande skyar de solen bebåda,
Som du ser. D.C.
Ä’ke det gudomligt, Fiskartorpet, vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
Med friska blad?
Än den lugna viken
Som går fram? – Åh ja!
Än på långt håll mellan diken
Åkrarna!
Ä’ke det gudomligt, dessa ängarna?
Gudomliga! Gudomliga!

Skål och god middag i fenstret, min sköna!
Hör huru klockorna hörs från stan,
Och se hur dammet bortskymmer det gröna
Mellan kalescher och vagnar på plan. Fin.
Räck mig ur fenstret, där du ser mig stanna,
Sömnig i sadeln, min kusin,
Primo en skorpa, secundo en kanna
Hoglandsvin! D.C.
Ä’ke det gudomligt &c.

Nu ledes hingsten i spiltan, min Ulla,
Gnäggande, stampande, i galopp;
Än uti stalldörrn dess ögon de rulla
Stolt opp till fenstret, till dig just dit opp. Fin.
Du all naturen uppeldar i låga
Med dina ögons varma prål.
Klang, ner vid grinden, i varmaste råga,
Klang, din skål! D.C.
Ä’ke det gudomligt &c.

FE71-dt -Ulla, meine Ulla, sag, darf ich dir reichen

An Ulla im Fenster vom Gasthof Fiskartorpet zur Mittagszeit an einem Sommertag.
Pastoral, Herrn Assessor Lundström gewidmet.

Ulla, meine Ulla, sag, darf ich dir reichen
Erdbeeren rot in Milch und Wein
oder die zappelnde Renke vom Teiche
oder ein Quellwasser, klar und rein? Fin.
Türen sich öffnen von Wettern und Winden.
Tannreis- und Blumenduft hier fließt.
Schimmernde Wolken die Sonne verkünden,
wie du siehst. D.C.
Ach, ist es nicht göttlich, Fiskartorpet da?
Ja, göttlich anzuschauen!
Diese stolzen Stämme, aufgereiht und grad,
frisch jedes Blatt,
und die Bucht da unten,
weit und still? – Oh ja!
Zwischen Rainen dort die bunten
Äcker? – Ja!
Sag, sind sie nicht göttlich, diese Auen da?
Ach göttlich, ja! Ach göttlich, ja!

Prost, guten Mittag, im Fenster du Schöne!
Horch, von der Stadt hört man Glockenklang,
sieh, wie der Staub noch vernebelt das Grüne
hier vor dem Haus bei Kaleschen und Wag’n. Fin.
Reich in den Sattel dem reitenden Manne
aus deinem Fenster, Bäslein fein,
primo den Zwieback, secundo die Kanne
Hochlandwein! D.C.
Sag, sind sie nicht göttlich &c.

Sieh, meine Ulla, den Hengst, den ich führe,
wiehern und stampfen im vollen Lauf.
Augen noch blicken vorm Stall in der Türe
stolz hoch zum Fenster, zu dir just hinauf. in.
Aller Natur gibst du Feuer und Rasse
mit deiner Augen warmen Pracht.
Klang dir mit vollestem Herzen und Glase
dargebracht. D.C.
Sag, sind sie nicht göttlich &c.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE72-sv -Glimmande nymf, blixtrande öga

Lämnad vid Cajsa Lisas säng, sent om en afton.

Glimmande nymf, blixtrande öga,
Svävande hamn på bolstrarna höga,
Menlösa styrka,
Kom, kom nu att dyrka
Vid ett smalt och utsläckt ljus
Sömnens gud, vår Morpheus!
Luckan ren stängd, porten tillsluten,
Natthuvan ren din hjässa kringknuten;
Ren Norströms piskperuk
Den hänger på sin spik.
Sov, somna in vid min musik! :||:

Bofinken nyss, nyss, Cajsa Lisa,
Slumrande slöt sin kvittrande visa;
Solen nyss slocknat
Och fästet har tjocknat,
Enslighetens tystnad rår;
Jag till Fröjas dyrkan går.
Regnet, nedöst i bullrande låga,
Välver i skyn sin brandgula båga,
Som randas lugnt och skönt
Av purpur, guld och grönt,
Sen jorden Jofurs åska rönt. :||:

Somna, min nymf! Dröm om min lyra,
Till dess vår sol går opp klockan fyra
Och du dig sträcker
Och armarna räcker
Till min kanna och min famn,
Eldad av mitt blod och namn.
Cajsa, du dör! Himmel, hon andas;
Döden ger liv, och kärlek bortblandas.
Men fast din puls slår matt,
Så blundar ögat glatt.
Håll med fioln! God natt, god natt! :||:

FE72-dt -Glimmende Nymph, blitzende Augen

An Cajsa Lisas Bett, des Abends spät.

Glimmende Nymph, blitzende Augen,
schwebendes Bild auf Polstern und Daunen!
Komm, linde Stärke,
zum liebenden Werke,
Gott des Schlafes, Morpheus, komm!
Kerze schmolz und Docht verglomm.
Luken und Tür verriegelt bis morgen,
und deine Stirn im Häubchen verborgen,
und Norströms Zopfperück
vom Wirtshaus schon zurück.
Schlaf, schlafe ein bei meiner Musik! :||:

Buchfink verstummt beim Abendliede.
Cajsa, es naht der nächtliche Friede.
Sonn ist vergangen,
der Himmel verhangen,
und der Hauch der Stille weht,
da in Freias Fron ich tret.
Platzregen stürzt in wallenden Wogen,
wölbt himmelhoch den brandgelben Bogen
wie eine bunte Schnur
aus Grün und Gold, Purpur.
Jofurs Blitz zur Erde fuhr. :||:

Schlaf, meine Nymph, lausch meiner Leier!
Um vier entfacht die Sonne ihr Feuer,
wirst du dich recken,
Arme ausstrecken
nach meiner Kanne, meinem Arm,
durch mein Blut erhitzt und warm.
Cajsa, du stirbst! Himmel, sie atmet!
Tod ist Geburt, und Lust ist ermattet,
dein Puls schlägt froh und sacht,
bis neu der Tag erwacht,
Leier, halt ein! Gut Nacht, gut Nacht! :||:

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE73-sv -Fan i fåtöljerna! Stolarna kullra

Angående Jergen, som förskrev sig till fan.

Fan i fåtöljerna! Stolarna kullra,
Hej, bullra i dörrarna, bullra!
Sparka fiolerna,
Bullra med stolarna!
Satan är kommen på baln.
Granris kring skänken.
Trumf! Är du gal’n?
Ankarn på bänken,
Och tom står pokaln.
Jergen han jäser,
Han spritter och läser
Ner i källarsvaln:
Ach, ich pin ein elend sinder,
Min contract till ente går.
Heert’s ein mahl, jak mik ferpinder
Noch zwey år.
Jak schall alle flicker kränke,
På schpelhusen vare flink,
Altrich på min huschtru tänke,
På Catrink.
Schent fiolen schtemmer.
Bringt mir pleck und penne!
Freylich hör jak tik nu till, tu fan, vid ferschte fink.

Skynda dig, Lotta, och väggarna feja,
Rör föttren, din gamla galeja!
Fönstren på hakarna,
Ljus uti stakarna;
Luckorna skruva och stäng!
Skumpa, kanalje,
Rör fötterna, fläng;
Rostig i svalge’;
Nå, snyt dig och släng;
Damma och sopa
Och Movitz nu ropa
Att virvla skruv och sträng!
Mit min rete plut jak schriver
Tich nu thette refersal,
Thet jach mich nu övergiver,
– Kantz fatal! –
Thet jak ej vill vare nikter,
Selten uti kirken gå,
Truget fille mine plikter,
Klunke på,
Chlemme alle kremper.
Stockholm then nofemper,
Manu mea propria, auf kruken Rosenthal.

FE73-dt -Fahr in die Stühle und lasse sie kullern!

Betreffend Jergen, der sich dem Teufel verschrieb.

Fahr in die Stühle und lasse sie kullern!
Oh, Teufel, am Tor welch ein Bullern!
Geigengewimmere,
Lichtergeflimmere,
Satan kommt heute zum Ball.
Reisig um Schänke.
Trumpf! Und ein Knall!
Leer sind die Bänke
und leer der Pokal.
Jergen, er flattert,
er zittert und schnattert;
höre sein Gelall:
Ach, ich pin ein elend Sinder,
mit Krakeel zur Hölle fahr.
Heer mich an! Ich mich verpinder
noch zwey Jahr.
Ich schall alle Deerne kränke,
på Spelhusen vare flink,
niemals på min Fruwe tänke,
på Cathrink.
Scheen die Fiedel stemmer,
bringt mir Pleck und Penne!
Freylich hör ich dir nu till, tu Faun, bi ferste Fink.

Spute dich, Lotta, die Wände nun kehre,
beweg dich, du alte Galeere!
Kerzen aufsammele,
Fenster verrammele,
Luken schraub zu und verschließ!
Flitze, Canaille,
flink wie der Blitz!
Rost in der Kehle?
Na, räuspre und nies!
Säubre die Stufe
und Mowitz nun rufe!
Fiedle, Malefiz!
Mit min rete Plut ich schriwer
tich nu thette Reversal,
thet ich mich nu övergiwer
kantz fatal!
thet ich nit will vare nikter,
selten in die Kirken gaan,
truget fille mine Plikter,
klunke Klar’n,
undt förgät the Krämper.
Stockholm, then Nofemper,
Manu mea propria, auf Kruken Rosenthal.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE74-sv -Min son, Dina kärl, dina skålar

Om Bergströmskans porträtt.
Dedic. till Herr Professoren och Ridd. Sergel.

Min son,
Dina kärl, dina skålar
Kring din pensel i ordning stå, :||:
Där du tyst i din vrå
Din Fröjas ungdom målar.
Min son,
Hör ej efter, hur krögarn skrålar,
Se på den som din pensel avmålar:
Dess ögons eld – hå hå –
Som stjärnan prålar. Fin.
Movitz, ack, vad du lycklig är!
Ljuva besvär
Båd’ för din hand
Och snillets kraft!
Från Paphos’ land
Ett lån du haft,
Ack, ett dyrbart lån! D.C.

Vad fägring och behag! O gudar, vad för tycke!
Bindmössan skjuter fram ett fint och krusat stycke.
Som uti bubblor bryts och ned åt nacken går,
Där sist ett rosigt band hopflätar hennes hår.
I öronen vad glans, en glans som högröd skiner;
Dess hängen menar jag, dess hängen av rubiner,
Som till förtjusning mer kring ögats vackra krets
Fördunkla med sin brand en blommig silverspets,
Det gröna sidensars, varav bindmössan prålar,
Fint vattrat, mörkt och slätt, just som bror Movitz målar.
En duk kring hennes hals, mjällvit som själva snön,
Självsvåldigt fläktar opp, smårandig, gul och grön;
Och på de höga bröst en dubbel gullked spelar,
Som prydd med en smaragd i flere varv sig delar.
Jag undrar just, min son – slå i och sup mig till! –
När ögat bjuder dig, att hjärtat inte vill.
Men ack, vad hon är skön, när hon med huvu’ nickar!
Kolsvarta ögonbryn, helt mörkblå ögonprickar,
En mund, som livets vår på sina läppar bär,
En hy, som hälsans gud en dödlig knappt förär.
Nej, du har ingen färg så livlig i din kruka,
Så dyrbar på din sudd, så len och fin att bruka,
Den ej naturens prål och teckning övergår;
Ett enda ögonkast din pensel ej förmår.
Säg, Movitz, har jag rätt? – Vi penslar du och dröjer?
Säg, vad den vita kjoln för ädel fräckhet röjer!
Livtröjan av vitt taft och skor av gullbrokad.
Ack, måla, Movitz, mer, men gör din teckning glad!
Bergströmskans skål, gutår, vars bild på duken prålar!
Apelles, led hans hand! Jag dricker och du målar.

Madam!
Sitt nu ner, sitt helt stilla,
Blunda med ögat en kärlig blund; :||:
Dra nu litet på mund,
Se hit, min skönhet lilla!
Madam,
Något vackert sitt hjärta inbilla;
Tänk på mej, se på mej nu, min lilla!
Skjut bröstet litet fram;
Min syn ej förvilla! Fin.
Men den min pensel bildat har
Själv mig bedrar;
Ja, jag blir kär,
Förvillad, yr.
God’ vänner, här
Om ram bestyr,
En förgyllder ram! D.C.

Hålt, Movitz! Gudar, hjälp! Du vandrar ju i drömmen.
Hej, krögarfar, kom ut! Han kastar sig i strömmen.
Hålt, Movitz, hålt, min son! Din kärlek får sin lön.
Nej, nu går jag min väg och kastar mig i sjön.
Var är min sabel? Marsch! – – – –

FE74-dt -Mein Sohn, deine Näpfe und Schalen

Über das Portrait der Bergström.
Dem Herrn Professor und Ritter Sergel gewidmet.

Mein Sohn,
deine Näpfe und Schalen
um die Pinsel geordnet stehn, :||:
wo wir stille dich sehn
die junge Freia malen.
Mein Sohn,
mag auch grölen der Wirt im Saale,
blick auf sie, ihren Liebreiz abmale!
Die Augen feurig loh’n,
gleich Sternen strahlen. Fin.
Mowitz! Ach, sie beglückt dich sehr.
Süße Beschwer
für deine Hand
und Genius’ Kraft,
von Paphos’ Land
hierhergebracht,
dir geliehn, mein Sohn! D.C.

O Anmut, welche Lust, ihr Götter, welche Wonnen!
Sieh das Gebände, ach, von Spitzen fein umsponnen,
sich um die Locke schmiegt und zart ihr Haar umspannt!
Am Nacken prangt ihr Zopf mit rosenrotem Band.
Welch Glanz an ihrem Ohr! Ein Glanz, der feurig funkelt
an ihrem Ohrgehäng und blendend nun verdunkelt
durch die Rubine, rot in ihrem Brand und Blitz,
am Bogen ihres Augs blumige Silberspitz.
Mit grüner Seide, ach, ihr stolz Gebände prahlet,
changierend, dunkel, glatt, so wie es Mowitz malet.
Den Hals, so weiß wie Schnee, ein Tuch kost keck und kühn,
und fächelt wie beseelt, schmalrandig, gelb und grün.
Sieh auf den Brüsten hoch die goldne Kette spielen,
die, mit Smaragd geschmückt, sich teilt in Reihen vielen!
Ich frage mich, mein Sohn – prosit mit kühlem Wein! –
ob nicht das Herze will, wozu das Aug lädt ein?
Ach, wie sie lieblich nickt und schön ist anzuschauen:
die Augen dunkelblau, kohlschwarz die Augenbrauen;
auf ihren Lippen hold des Lebens Frühling weilt,
die Haut, der Rose gleich, ein Gott hat zugeteilt!
Nein, Mowitz, keine Farb so echt ist in den Tiegeln,
so zart, lebendig, fein, die je Natur kann spiegeln
und ihre Form und Pracht jemals erreichen kann;
ein einzger Blick von ihr macht Malers Kunst zu Schand.
Bist du verzagt darum, da du den Pinsel führest?
Sag, ob beim weißen Rock du edle Keckheit spürest?
Ihr Hemd aus weißem Taft, und Schuh aus Goldbrokat…
Ach, male, Mowitz, mehr, mach froh das Zeichenblatt!
Frau Bergström, prost, zum Wohl! Dein Bild am Tuche prahlet! Apell, führ seine Hand! Ich trink dir zu, der malet.

Madam!
Setz dich her, sitze stille,
schließ deine Augen zur stillen Stund! :||:
Deinen lieblichen Mund
ein Lächeln süß umspiele!
Madam!
Etwas Schönes im Herzen fühle,
denk an mich, sieh zu mir, sei nicht kühle!
Deine Brust, so rund und stramm,
ist süßeste Mühe! Fin.
Doch die mein Pinsel schuf als Bild,
brennt in mir wild,
ich bin verliebt
in heißer Gier.
O Freunde, wer gibt
den Rahmen mir,
golden, für Madam? D.C.

Helft, Götter! Mowitz, halt! Du wanderst wie benommen
und stürzest in die See, in Wogen umzukommen.
Halt, Mowitz, halt, mein Sohn! Nur ruhig Blut, hab Mut.
O nein! So laß mich gehn, ich werf mich in die Flut.
Wo ist mein Säbel? Marsch! – – – –

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE75-sv -Skratta, mina barn och vänner!

Till sin rival fader Movitz, på Cajsa Lisas namnsdag.
Dedicerad till Kongl. Kapellmästaren Kraus.

Skratta, mina barn och vänner!
Säg om någon av er känner
Den som står och spänner
Stora dulcian;
Än den med peruken,
Med skinnförklä för buken
Och kapprocken av buldan.
Bistert han mot noten grinar.
Hör hur han hobojan pinar!- – – Oboe.
Gubben blåser så han tvinar.
Un poco lento!- – – Oboe.
Röret strängt han kniper
Och med truten piper,
Gammal, snäll och van.

Cajsa Lisa, lilla piga,
Fäll ej ögonen och bliga!
Skall hon inte niga,
Höra och se?
Hör, huru det klingar,
Hur kärligt han nu tvingar
Sitt knöliga oboe!
Allt för din skull, Cajsa Lisa,
Movitz vill din namnsdag prisa,- – – Oboe.
Gubben vill sitt hjärta visa.
A tempo giusto!- – – Oboe.
Spela du, var glader;
Dikta dina rader
Och min nymf tillbe!

Broder Movitz, blås nu sakta,
Så vill jag min nymf uppvakta,
Vid mitt glas betrakta
Skönhetens prål.
Himlen nu förkorte
Allt ont! – Hurra, blås forte!
Kling klang! Cajsa Lisas skål!
Hennes ögon hjärtan sårar.
Blås, din lymmel, hon mig dårar.- – – Oboe.
Du och jag vi fälla tårar.
Ditt nöt, piano!- – – Oboe.
Hennes fest vi fira.
Astrild kom och sira
Nu mitt tungomål.

Mycket guld och dyra skänker,
Allt vad som ditt hjärta tänker
Och för ögat blänker
Blive ditt val!
Barnfader åt barnet
Jämt fästmänner i garnet
Och plåtsedlar utan tal!
Borga inte, Cajsa lilla,
Lät dukaten till dig trilla!- – – Oboe.
Riktigt, Movitz, blås och drilla!
Un poco forte!- – – Oboe.
Tag ditt glas, min broder,
Dränk i Bacchi floder
Kärleks harm och kval!

FE75-dt -Lachet, Kinder! Lachet, Brüder!

An seinen Rivalen Vater Mowitz zu Cajsa Lisas Namenstag.
Dem Kgl. Kapellmeister Kraus gewidmet.

Lachet, Kinder! Lachet, Brüder!
Wer von euch erkennt ihn wieder,
der dort ernst und bieder
spannt den Dulcian?
Und wer ist der Dicke,
hat Leibschurz und Perücke
und leinenen Umhang an?
Sieh ihn die Oboe packen,
sie befingern und bezwacken, – – – Oboe.
läßt sie gackern, läßt sie quaken
un poco lento. – – – Oboe.
Strenge er die Röhre kneifet,
mit der Schnute pfeifet
kundig und erfahrn.

Cajsa Lisa, blick nicht nieder,
öffne deine Augenlider,
dann entfachst du wieder
Lust und Weh.
Hör, wie Mowitz klinget,
und sieh, wie er bezwinget
die knollige Oboe!
Cajsa Lisa, solche Weisen
sollen deinen Namen preisen. – – – Oboe.
Mowitz will dir Lieb erweisen.
A tempo giusto! – – – Oboe.
Sei vergnügt! Spiel forte,
dichte edle Worte,
Gunst im Harm erfleh!

Bruder Mowitz, blase sachte,
da ich meine Nymph betrachte
und beim Glase schmachte
Tag und Nacht.
Hab Gnade, o Himmel,
mit mir! Forte, du Lümmel!
Kling-Klang Cajsa dargebracht!
Ach, ihr Blick mein Herz versehret,
und ihr Mund mein Hirn betöret, – – – Oboe.
dich und mich der Schmerz verzehret.
Du Ochs, piano! – – – Oboe.
Meiner Nymph mich weihe,
Amor, komm und leihe
meiner Zunge Macht!

Goldgeschenke und Geschmeide,
Kleider aus der feinsten Seide,
dir zur Augenweide
stehen zur Wahl!
Kindsvater zur Feier,
genug Garn für die Freier
und Moneten ohne Zahl!
Borge nimmer, Cajsa Lise,
die Dukaten selbst genieße! – – – Oboe.
Mowitz, blas! Dein Triller fließe
un poco forte! – – – Oboe.
Lab dich an der Schänke!
Bacchi Flut ertränke
Liebesschmerz und -qual!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE76-sv -Se Hans Jergen hur han sig bockar

Till mutter på Wismar, rörande Hans Jergen,
då han blev utpiskad ifrån balen.

Se Hans Jergen hur han sig bockar,
Kläde kring huvu’ och plåster på mund;
Svarta håret i hängande lockar
Flaxar kring öronen som på en hund.
Med stopet i näven han på krögarn sir.
Niemals schwachbier, bringt mir dobbeltbier!
Naa, anjetzo hier;
Seynd sie nun so gutich; schteet på tin kranne; gesundtheit, plaisir!

Mässingskammen blank bak i nacken
Glimmar mot ljusen så blekgul och matt;
Var gång Jergen han knarkar med klacken,
Blixtra stråpärlorna uppå hans hatt.
Men nymfen tar stopet, och han ropar: drick!
Ach, mein schatz, engelskindlein! Wer, ich?
Excusirn sie mich;
Seynd sie nun so gutich, warten sie nun, gleich im augenblick!

Lustigt! Jergen klunkar sig mätter,
Flåsar och skrattar, sen bjuder han opp.
Händerna virvlar med långa manschetter;
Satan och kärleken plåga hans kropp.
Nu halka du, Jergen; stötte du ditt lår?
Nein, packatell! Hechre schtimm then tenår!
Minuette encore!
Seynd sie nun so gutich; nun gantz piano, nun forte, kutår!

Jergen, tyst, ej musiken förvilla!
Nymferna sjunga, nå tig nu, din hund!
Mitt uti dansen står han helt stilla,
Rätt som han står, dansar han om en stund;
Med handen på ryggen trippar han så lätt.
Ach meine seel, wo ist mein bouquett?
Encore minuette!
Seynd sie nun so gutich; nun mit erlaubniss der kleine flageolette!

Mutter, se uppå tysken, den dåren,
Guldguler rock och väst av kattun;
Skjortan hänger ut mellan låren,
Byxorna fulla med fläckar och dun.
Kör ut’en på porten! Marsch nu, ett, tu, tri!
Gott schwere noth, parbleu, sacristie!
Was befehlen sie?
Hohl mich der teuffel! Hundschfott, carnalje und rackerparti!

FE76-dt -Sieh Hans Jergen artig sich bücken

An die Wirtin vom Wismar bezüglich Hans Jergen, der aus dem Ballsaal geprügelt wurde.

Sieh Hans Jergen artig sich bücken,
Tuch um den Schädel und Pflaster am Mund.
Schwarzes Haar hängt herunter am Rücken,
fliegt um die Ohren just wie einem Hund.
Den Krug in der Hand ruft er zum Wirt voll Gier:
Niemals Schvachbier, bringt mir Dobbeltbier!
Naa, anjetzo hier;
Seynd sie nun so gutich. Prosit mein Nachbar! Gesundtheit, plaisir!

Messingkamm im Haar überm Nacken
glimmert im Lichte so fettig und matt.
Und wenn Jergen läßt knarren die Hacken,
blitzen die Perlen am Hute im Takt.
Die Nymphe beim Humpen ruft: Na, trink auf mich!
Ach! mein Schatz, Engelskindlein! Wer, ich?
Excusirn sie mich;
Seynd sie nun so gutich; warten sie nun, gleich im augenblick!

Lustig! Jergen trinkt ohne Ende,
hechelt und lächelt und bittet zum Tanz.
In Manschetten es wirbeln die Hände,
Satan und Liebe besitzen ihn ganz.
Na, Jergen, bist angeeckt, so kommt mir vor?
Nein, Packatell! Hechre schtimm then Tenår!
Minuette encore!
Seynd sie nun so gutich; Nun gantz piano, nun forte, alors!

Jergen, still! daß der Ball nun beginne!
Hör Nymphen singen, schweig stille, du Hund!
Jergen plötzlich im Tanze hält inne,
flattert und trippelt und dreht sich im Rund.
Die Hand auf dem Rücken flüstert er kokett:
Ach meine Seel wo ist mein bouquett?
Encore minuette!
Seynd sie nun so gutich. Nun mit erlaubniss der kleine flageolette!

Mutter, sieh den Narren dort taumeln:
Goldgelber Leibrock und Wams aus Kattaun,
sieh wie Fahnen die Hemdsärmel baumeln,
Hosen sind fleckig, voll Federn und Daun.
He, setz vor die Türe dieses Federvieh!
Gott schwere noth, parbleu, sacristie!
Was befehlen sie?
Hohl mich der Teuffel! Hundschfott, carnalje, und Racker-parti!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE77-sv -Klang mina flickor! Se skyarna glimma

Angående jungfru Sophia på Lokatten och om något som passerat

Klang mina flickor! Se skyarna glimma,
Stjärnorna försilvra båd’ vatten och land,
Månan i molnet sin guldgula dimma
Kastar över klappträn och såar vid strand.
Lokatten lyser med tassar och klor,
Skylten på stången den knarkar och viner,
Och guldgramanen uppå krögarmor
Glittrar kring mössan och skiner.

Skepparn vid stånkan med svarta peruken,
Han med bruna kolten och hatten på sned,
Han som nu kasta och brickan i huken
Med sin ullgarnsvante i brädspelet vred,
Samma kapten, som är alltid så kär,
Som femton gånger har lägrat Sophia
Där i kajutan, ombord på den där
Snauskeppet Jungfru Maria.

Klang! Gamla Fredman vill fukta sin aska.
Kling klang, mina flickor, slå i för kontant!
Eljest den dära kapten vid sin flaska
Ska ni veta, flickor, är från Alicant.
Om han er vinkar och lockar åt strand
Och slår i fönstret med knogen på rutan,
Tre, fyra mösstyg med spetsar och band
Ligga på stoln i kajutan.

Men se hur vimpeln den fladdrar och flyger
Och den röda flaggan hur buktig och rund
Hon sina snibbar i vågorna smyger
Mellan roddbåtar och pålar och grund.
Nalle på däcket i kedjan han står,
Månan i länkarna ljuset fördelar,
Och uti skuggan av seglet, gutår,
Sitter birfilarn och spelar.

Kors, huru relingen gungar och vickar
Och hur stora masten den knarkar – nå hör!
Hör hur på kistan besökaren hickar,
Där märkrullan ligger vid stånkan framför.
Här har du tuben. – Bror Mollberg, gutår!
Väpna ditt öga och klunka ur pipen!
Se där på däcket den där med grått hår,
Den där gemena – den gripen!

Skål, mina vackra och kostliga ungar!
Men o fader Bacchus! jag hickar och dör;
Stoln går i ring kring, och golvet det gungar,
Uti stånkan ligger båd’ syn och gehör.
Nog tyckes mig det var ett sjungande köp
Sådan en huggare prompt i sig dreja,
Men till att säja, vad sort som jag söp,
Det kan jag just inte säja.

Se var han skalkas den tjocka kaptenen,
Hjulbent och tokrolig, dum som en spån;
Strumporna glänsa brandgula på benen,
Och de stora spännena skina på tån.
Klang, min Sophia! Nu är du för täck:
Håret kring axlarna, mössan på öra’,
Förklä’ i trasor – och fartyget läck.
Men si kapten! Lät oss höra!

Himmel, där kommer kapten! – Bia, bia,
Käppen över huvud och doppskon i skyn,
Stoln välvd i näven – aj aj aj, Sophia!
Aj aj aj, mitt ryggbast det smålar son gryn.
Söta kapten! – Nå God dam you, din hund!
Aldrig Sophia jag mera vill söka,
Aldrig min fot ifrån denna här stund
Mer skall i lakanen spöka.

FE77-dt -Klang, meine Mädchen! Die Wolken verglimmen

Über Jungfer Sophia im Krug zum Luchsen und ein Malheur, das ihm dort passierte.

Klang, meine Mädchen! Die Wolken verglimmen,
Sterne glänzen silbern auf Wasser und Land,
Mondlicht im Schleier läßt golden erschimmern
Wäscheklopfer, Körbe und Zuber am Strand.
Luchs auf dem Blechschild, wie glimmert er fahl,
hör an der Stange ihn fauchen und wimmern,
und um die Haube der Wirtin im Saal
sieh Goldgarnierungen flimmern.

Schiffer beim Humpen, mit schwarzer Perücke,
der mit schiefem Hute beim Würfelspiel steht,
macht einen Wurf und dann beugt sich zurücke
und mit wollnem Handschuh den Stein wieder dreht.
Dieser Kaptän, der umschifft jedes Riff,
schlief fünfzehnmal schon mit Jungfer Sophia
in der Kajüte im Zweimasterschiff,
ja, auf der Jungfrau Maria.

Klang! alter Fredman, nun tränk deine Asche!
Kling klang! meine Mädchen, schenkt ein für Kontant!
Übrigens, jener Kaptän bei der Flasche,
wisset, meine Mädchen, ist von Alicant.
Wenn er euch winkt und euch lockt an den Strand
und klopft vielleicht an die Tür eurer Hütte,
drei, vier Stück Tuch für ein Häubchen und Band
liegen in seiner Kajüte.

Seht seine Wimpel hoch flattern und fliegen
und die rote Flagge sich bauschen so rund,
an ihre Zipfel die Wogen sich schmiegen
zwischen Ruderkähnen und Pfählen und Grund.
An ihrer Kette die Tanzbärin zieht;
seht in den Gliedern das Mondlicht sich spiegeln,
und in dem Schatten des Segels, prosit,
einsam den Bierfiedler fiedeln.

Oh, wie die Reling doch schlingert und ticket,
und der große Mast, wie er ächzet und knarrt!
Sieh, auf der Kiste der Zollschreiber hicket
und auf seine Liste beim Bierhumpen starrt.
Gucke hinüber, mein Mollberg, zum Deck,
nimm dir das Sehrohr, das Auge laß schweifen –
siehst du den Greifer dort lauern im Eck?
Wen mag der Schurke wohl greifen?

Prost, meine Mädchen, ihr köstlichen Schönen!
Vater Bacchus, ach! ich muß hickend vergehn.
Stuhl dreht sich schwankend auf Planken, die stöhnen.
Ach! im Humpen schwand mir das Hören und Seh’n.
Das war fürwahr ein vortrefflicher Kauf,
solch Trunk zu gießen wohl hinter den Kragen;
doch ich gesteh, welchen Schnaps ich grad sauf,
das kann ich just nimmer sagen.

Siehe den dicken Kaptän dort scharwenzen,
drollig und verdreht und so dumm wie das Stroh.
Brandgelbe Strümpfe wie Krummsäbel glänzen,
und die große Spange versilbert den Schuh.
Prosit, Sophie, deine Schönheit ist weg,
wirr deine Haare um Schultern und Ohren,
Schürze in Fetzen, dein Schifflein ist leck.
Oh! Hör den Käpten rumoren!

Himmel, da kommt er gestürmt – sieh nur, sieh, ja! –
schwingend seinen Stock mit dem Knauf in der Luft,
hebt einen Stuhl und au, au! au, Sophia!
Au, au, au! mein Rücken in Stücken, du Schuft!
Bester Kaptain! – Au, God dam you, du Hund! –
Nie wieder will ich besuchen Sophiechen,
nimmermehr werde, ich schwör, ab der Stund
in ihre Laken mehr kriechen.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE78-sv -Knappt Jeppe hant ur gluggen gå in

som är ett fägnespel på fader Didriks namnsdag år 1780,
sammanstämt på Amsterdam, ett näringsställe i Stora Hopargränd.

Knappt Jeppe hant ur gluggen gå in,
Trumslagarn knappt hant lyfta på pinn,
Förr Bergen med sitt oboe d’amour
Stod tyst på lur.
Ja, oljan knappt i lyktan utbränd,
Förrn basfiolen surra i gränd.
Kors, Bergen blåste oboe så sött,
Att snart jag dött.
Grälmakar Löfberg, gammal och van,
Vid krogdörrn stod och blåste dulcian,
Arbeta med fingrarna, prutta och tjöt
Och näven mot krögaren knöt.
Men Åkerblommen, snål som en varg,
I röda mössan blängde så arg,
Befallte oss draga för den och för den,
Slog dörrn igen.

Längst gatan fram sågs aldrig en katt,
Helt tyst i skorsten murre han satt
Och höll mot morgonrodnans gyllne rand
Sin svarta hand;
Och nedanför bland fartyg vid bron
Holländarn än ej, med permission,
Hint sina permissioner knäppa hop
Vid tuppens rop.
Ej minsta knark i blockar och tåg;
Så tidigt att besökaren såg
Hur, under det luften blev kulen och hög,
Fiskmåsen kring masterna flög;
Så dags att Bergen, ren i krakel,
Tog sig en halv och dito en hel;
Och summa summarum, tre kvart uppå tu
Slog klockan nu.

Vasserra, vad den Bergen han svor!
Fan själv mest in i oboe’ for;
Han ville blåsa, men ogörligt, nej,
Det stämde ej.
Ett rör så propert, blankt som en dag,
Av svarvad björk med mässingsbeslag,
Att det ej gav sin klara kammarton,
Säj mig reson!
Lång-Anders i sin randiga rock
Vid basfioln stod grönögd och tjock
Och svor på sin tumme till kropp och till själ
På stunden slå krögarn ihjäl.
Grälmakar Löfberg, gul som ett lik,
Förbanna sej och all sin musik
Och slog så dulcian bums i väggen och dog
På nästa krog.

Men gumman, vad hon har för en själ!
Hon vill så hjärtans väl och så väl;
Hon gav oss alla färsköl fyra krus
Och var sitt ljus.
Och som det var sankt Didrik i dag
Och Didrik är en skurk, det sad’ jag,
Så skänkte gumman oss var en sin sup;
Jag buga djup.
Vi drucko hennes skål än en gång.
Jag bugade och tog min bassong.
Lev, käraste mutter, i hälso och frid!
Kamrat, rör på strängen och gnid!
Hurra! Värdinnan hon är galant,
Men värden är en skurk, det är sant.
Hurra och hurra för vår ädla madam
På Amsterdam!

FE78-dt -Als Jeppe von der Zinne verschwand

Die ein Lustspiel zu Vater Diedrichs Namenstag ist, aufgeführt anno 1780 im Amsterdam, einem Krug in Stora Hopargränd.

Als Jeppe von der Zinne verschwand,
nahm just der Trommler die Pinne zur Hand,
und Berg mit seiner Oboe d’amour
stand still und stur;
kaum ging das Öl im Leuchter zur Neig,
da surrt’ im Gäßchen Baß und Geig,
und Berg auf seiner Oboe nun blies
gar schön und süß.
Der Stänkerer Löfberg, alt und erfahrn,
am Krugtor stand und blies den Dulcian,
er fingerte, schlingerte, brummte und schnob,
zum Krüger die Fäuste erhob.
Denn Åkerblom, so filzig und barsch,
unter roter Mütze blickte so harsch
und wünschte uns alle zum Teufel dafür,
schlug zu die Tür.

Kein Kater war zu sehn in der Gass’,
am Dach der Schornsteinfeger schon saß,
hielt vor der Morgenröte goldnes Band
die schwarze Hand.
Soeben klang ein plätschernder Ton,
der Hollandschiffer hatte, pardon,
die Hosentür schon aufgemacht am Kai
beim Hahnenschrei.
Es knarzt’ kein Tau, kein Reep, keine Rah,
es war so früh, daß der Zöllner schon sah,
wie fahl sich erhellte die Luft und die Wog,
eine Möwe die Masten umflog,
so früh, daß Berg trank Schnaps mit Krakeel,
und dito zwei und guckte schon scheel,
und summa summarum, drei viertel nach zwo
schlug ’s irgendwo.

Bewahre! Berg, er fluchte, oje,
daß Satan fuhr in Bergs Oboe:
es quiekte, pfiff und fiepte wie verflixt,
es stimmte nix!
Ein Rohr, so proper, blank wie der Tag,
gedrechselt Birkholz, Messingbeschlag,
es spielte dennoch nicht den Kammerton.
Was war Räson?
Der lange Anders grünäugig stand
und die Wirbel seiner Baßgeige spannt’
und schwor auf den Daumen, auf Zapfen und Spund,
den Krüger erschlüg er zur Stund.
Der Stänkerer Löfberg, gelb wie die Leich,
verfluchte die Musik und sich selber zugleich,
zerschlug den Dulcian und sich selber schlug
zum nächsten Krug.

Die Krügerin, welch liebliche Seel,
so herzensgut, wie je ohne Fehl,
sie holte Licht und schenkte frisches Bier
in Krügen vier!
Und weil es war Sankt Diederichs Tag
und Diederich ein Schuft ohne Frag,
so trug sie Gläser auf, und klaren Schnaps
für jeden gab ’s!
Wir tranken auf die Krügerin flott.
Ich neigte mich und nahm mein Fagott:
Es lebe die Mutter in Frieden gesund!
Kamerad, spiel die Geige am Spund!
Hurra, die Krügerin ist galant,
der Krüger aber ist eine Schand.
Ein Hoch und Hurra auf die edle Madam
im Amsterdam!
Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE79-sv -Charon i luren tutar

eller Avsked till matronorna, synnerligen till mor Maja Myra i Solgränden vid Stortorget, anno 1785

Charon i luren tutar,
Stormarna börja vina,
Trossar och tåg och klutar
Lossna nu till slut.
Månan sin rundel slutar,
Stjärnorna sorgligt skina,
Till sin förvandling lutar
Snart min livsminut.
Snart nu mitt timglas utrinner;
Charon ror allt vad han hinner;
Vattnet vid åran
Pollrar i fåran,
Och på det blanka
Svävar en planka,
Kolsvarta likpaulunen gungar floden fram
Vid rök och damm :||:
Och gastars tjut.

Krögarmadammer raska,
Stärken mig på min resa,
När jag till fädrens aska
Samlas skall i natt!
Krögarne stå så baska,
Rödblommiga och hesa,
Borga mig knappt en flaska
På min gamla hatt.
Mor, där på tavlan vid disken,
Stryk ut två öre för fisken,
Dito det öret
För gamla smöret,
Noch för den ålen
I gröna skålen,
Noch för den där potates, som jag i mig drar –
Vad den var rar :||:
Och trind och platt.

Jag gör mitt testamente,
Där jag vid stånkan sitter.
Läs du själv opp patente’,
Läs, mor Maja, själv!
Bort världsligt regemente!
Världen blir mera bitter.
Stjärnklara firmamente’,
Mig nu övervälv!
Men mer jag stånkan nu skakar,
Klang, vad den vörten mig smakar!
Skummet det jäser,
Fradgar och fräser
Dropptals från truten
Ned på syrtuten.
Det gör mig gott, mor Maja, det var öl med rang.
Klang, mutter, klang :||:
Vid Charons älv!

Huvu’ på axeln hänger,
Kroppen sig framåt lutar,
Nacken den slår och slänger,
Men, o gudar, men
Ögat med tårar blänger
Uppå de granna klutar,
Som fordom med ducriner
Knäpptes trångt igen.
Men se på böxorna bara!
Säj, ä de plaggen ej rara?
Söndrig är västen,
Lappad ar resten,
Strumporna korta,
Hälarna borta;
Och den där dyra skjortan var, mor Maja, märk,
Beckmanskans särk :||:
För tu år sen.

Nu står jag mitt i båten.
Kors, vad det roret gnisslar!
Skuggorna, hela bråten,
Skvalpa bak och fram.
Eolus kväver gråten,
Charon på pipan visslar.
Hjälp, hör den mörka ståten
För ett hiskligt larm.
Blixt, norrsken, dunder och fasa
Runt kringom skyarna rasa,
Karlvagnen välver,
Glimmar och skälver,
Stjärnorna slockna,
Stränderna tjockna,
Tills i den svarta skuggan inga himlar syns.
Mitt kval begynns. :||:
God natt, madam!

FE79-dt -Hör Charons Lure tuten

oder Abschied von den Matronen, im besonderen von Mutter Maja Myra in der Sonnengasse am Stortorget, anno 1785.

Hör Charons Lure tuten!
Schaurige Stürme wimmern.
Trossen, umspült von Fluten,
lösen sich zum Schluß.
Mond glimmt in letzten Gluten.
Traurig die Sterne schimmern,
da zur Verwandlung sputen
sich mein Leben muß.
Nun muß die Sanduhr ausrinnen.
Charon, er rudert von Sinnen.
Riemen sie schlurren,
Wellen sie glurren.
Schwankend im Blanken
modrige Planken,
kohlschwarze Totenbahre steigt aus dunkler Gruft.
Die Lure ruft :||:
in Rauch und Ruß.

Ihr Krugmadamen, rasche
stärket mich für die Reise,
da zu der Väter Asche
ich mich heut gesell’.
Krüger beim vollen Fasse,
geizig und barsch und heiser,
borgen mir kaum ’ne Flasche
auf den Hut aus Drell.
Mutter, am Brett überm Tische
streiche zwei Öre für Fische,
dito die Öre
für diese Möhre,
und für die Aale
auf grüner Schale,
und noch für die Kartoffel, prächtig zum Salat,
ganz delikat :||:
und platt und hell!

Ich mach mein Testamente,
da ich den Humpen trinke.
Lies deine Bierpatente,
Mutter Maja, tu ’s!
Fort weltlich Regimente,
bitter die Welt versinke,
sternklares Firmamente
mich umwölb’ zum Schluß!
Aber das Bier mir noch fließet,
Gaumen die Würze genießet,
Schaum gärend zischet,
sprudelnd erfrischet,
Tropfen beim Nippen
trieft von den Lippen.
Das labt mich, Mutter Maja, das ist Bier von Rang.
Klang, Mutter, Klang :||:
an Charons Fluß!

Kopf sinkt mir auf den Kragen,
Körper sich beugt ohnmächtig.
Hager sind Brust und Magen,
doch, ihr Götter, doch
blicke ich zu den Tagen,
da ich den Rock, noch prächtig,
polsterverstärkt getragen,
stramm und ohne Loch –
und nun zur Hose muß blicken:
Sind das nicht bildschöne Flicken?
Weste zerrissen,
Rest ist zerschlissen,
löchrig die Strümpfe,
Absätze Stümpfe,
und dieses teure Hemde, Mutter Maja, guck,
Frau Beckman trug :||:
vor kurzem noch.

Mitten im Boot ich stehe.
Riemen und Ruder stöhnen!
Schwappend im Schwall ich sehe
Ramsch und Plunderkram.
Äol erstickt all Wehe.
Hör Charons Pfeife tönen.
Hilf! hör aus Dunkels Nähe
schaurigen Alarm!
Blitz, Donner, Nordlicht, Entsetzen,
rasend rings um Wolkenfetzen!
Sieh Großen Wagen
lodernd umschlagen,
Sterne verglimmen,
Strände verschwimmen,
bis diese schwarzen Schatten ohne Himmel sind.
Die Qual beginnt. :||:
Gut Nacht, Madam!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE80-sv -Liksom en herdinna, högtidsklädd

Angående Ulla Winblad lustresa till Första Torpet,
utom Kattrumps Tullen.
Pastoral,
Dedic. till Kongl. Sekreteraren Kellgren.

Liksom en herdinna, högtidsklädd,
Vid källan en junidag
Hopletar ur gräsets rosiga bädd
Sin prydnad och små behag
Och ej bland väppling, hägg och syren
Inblandar pärlors strimmande sken
Inom den krans i blommors val
Hon flätar med lekande kval;

Så höljde min nymf på Floras fest
Ett enkelt och skiftat flor
Då hon utav Mollberg buden till gäst
Ut till Första Torpet for;
Det torpet lilla, straxt utom tulln,
Där kräftor ljustras röd i kastrulln
Och dit Brunnsvikens bölja klar
I vattrade vågor sig drar.

Helt tunn i en nankingströja snörd
Vår Ulla sitt intåg höll;
Tunt lyft av zephiren halsduken rörd
I vicklade skrynklor föll;
Dess front sågs ej i bucklor mer spridd,
Och nymphens kjortel, knappad i vidd,
Ej vådligt mer i ögat stack,
Och skon bar nu ingen vit klack.

Märk, mellan gärdsgårdars krökta led
Hur torpet det sluttar ner;
Till vänster bland granars mossiga hed
Den vägen man rundad ser,
Där bonden tung med rullande hjul
Illfänas till sitt rankiga skjul
Och i solgången hinner fram
Med kycklingar, kalvar och lamm.

Just där inom torpets höjda gräs
På granrisat farstugolv
Steg Ulla utur sin gungande schäs
En söndag, så klockan tolv
Vid pass, då Jofur åskan bestämt
Och Dandryds klockor pinglade jämt
Och tuppen gol i källarsvaln
Och svalan flög långt in i saln.

Nu började tumlarn gå ikring,
Och Mollberg han damp av stoln;
Vår nymph med sin arm och blixtrande ring
Slog tallstrunten ut på kjoln.
Herdinnan trumf i bordet hon slog
Och kjorteln över axlarna drog,
Och mor på torpet utan krus
Måst’ borga vårt herrskap sitt rus.

På backen mot luckan hästen gul
Uppreser sin man i sky,
Så korg och blankarder, skenor och hjul
Med lossnade skruvor fly.
I eldad brunst han trängtar sin kos
Och frustar med en gnäggande nos.
Men Ulla, kullstjälpt som en fru,
Med Mollberg hon snarkar ännu.

FE80-dt -So wie eine Hirtin im Festkleid geht

Über Ulla Winblads Lustreise zum Wirtshaus Första Torpet vor dem Kattrumps Tull.

Pastoral,
dem Königl. Sekretär Kellgren gewidmet.

So wie eine Hirtin im Festkleid geht
am Quell, einen Junitag,
und pflückt in des Grases rosigem Bett
sich Zierat und süß Behag,
und zwischen Flieder, Kirschbaum und Klee
nicht Perlenschimmer mischet je
im Kranz bei ihrer Blumenwahl
und flicht mit spielender Qual,

so hüllt’ meine Nymph an Floras Fest
sich schlicht in schimmernden Flor,
eh sie von Mollberg geladen als Gast
zum Krug Första Torpet fuhr,
zur kleinen Wirtschaft hinter dem Zoll,
wo Krebse rot man fischt aus Kass’roll,
wo Brunnsviks klare Welle schlägt
und Dünung sich wogend bewegt.

Hauchdünn in ein Nankinghemd geschnürt
nun Ulla dort Einzug hält,
von Zephires Hauch ihr Halstuch sich rührt,
in fächelnden Falten fällt.
Nun deckte ihre Stirn keine Lock,
und, schmaler in der Weite, der Rock
nicht mehr so sehr ins Auge stach;
und ihre Sandalen warn flach.

Gleich neben der eingezäunten Weid’
das Haus an den Hang sich schmiegt,
und zwischen den Fichten auf moosiger Heid’
ein Weglein sich schlängelnd biegt –
wo just mit Roß und rollendem Rad
der Bauer fährt zum Markt in die Stadt,
kommt an bei Sonnenuntergang
mit Kücken und Kälbern und Lamm.

Im Hof, wo das Gras ist hoch und dick
vor reisigbestreuter Diel,
der schaukelnden Chaise Ulla entstieg,
die Glocke schlug zwölfe schrill,
als Jofur Blitz und Donner befohln,
und Dandryds Sonntagsglocken erscholln.
Der Gockel krähte gell zweimal,
die Schwalbe flog weit in den Saal.

Der Humpen im Kreise ging herum,
bis Mollberg vom Stuhl sank dumpf.
Die Nymphe den Humpen schüttete um,
in ’n Schoß ihr der Zapfen plumpst.
Die Hirtin – Trumpf! – vornüber sich bog
und übern Kopf ihr Röckelein zog,
und Mutter Wirtin rundheraus
mußt’ borgen der Herrschaft den Rausch.

Vorm Stalle sich bäumt das gelbe Roß
und wirbelt die Mähne kühn,
und Speichen und Stangen, Räder, Kaross’
mit berstenden Schrauben fliehn.
In feur’ger Brunst es drängt auf die Straß’
und prustet mit der wiehernden Nas.
Doch Ulla, hingestreckt im Bett,
mit Mollberg sie schnarcht im Duett.
Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE81-sv -Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frère

Till grälmakar Löfberg i stärbhuset vid Dantobommen,
diktad vid Graven.
Dedicerad till Doctor Blad.
Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frère,
Inom ett mörker sig slutar,
Hur guld och purpur i skoveln den där
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv,
Mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom, hjälp mig och välv
Gravsten över vår syster!

Ack, längtansvärda och bortskymda skjul
Under de susande grenar,
Där tid och döden en skönhet och ful
Till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig;
Lyckan, eljest uti flykten så vig,
Aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad – vad synes väl dig? –
Bryter fromt sina pilar.

Lillklockan klämtar till storklockans dön,
Lövad står kantorn i porten
Och vid de skrålande gossarnas bön
Helgar denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
Trampas mellan rosors gulnade blad,
Multnade plankor och bårar,
Till dess den långa och svartklädda rad
Djupt sig bugar med tårar.

Så gick till vila från slagsmål och bal,
Grälmakar Löfberg, din maka,
Där, dit åt gräset, långhalsig och smal,
Du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes i dag
Och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
Vi är torstiga alla.

FE81-dt -Schau unsre Schatten, schau, Mowitz, mon frère

An den Stänkerer Löfberg im Sterbehaus am Danto-Zoll,
gedichtet am Grabe.
Doktor Blad gewidmet.
Schau unsre Schatten, schau, Mowitz, mon frère,
zu einem Dunkel sich klumpen,
Purpur und Gold auf der Schaufel, schau her,
werden Staub und Lumpen.
Winkt dir Charon von dem brausenden Fluß
und der Totengräber dreimal zum Gruß,
leer ist der Kelch dann, mein Bester.
Deswegen, Mowitz, komm, wälze zum Schluß
Grabstein über die Schwester.

Schattige Stätte, gibst Ruhe ihr jetzt
unter den rauschenden Zweigen.
Garstig und Schön dort im Tode zuletzt
sich zu Staub vereinen.
Niemand neidisch lenkt zu dir seinen Schritt.
Glück, so wendig, da es naht oder flieht,
nimmer bei Grüften hat Eile.
Feind, der gewaffnet die Stätte betritt,
bricht hier fromm seine Pfeile.

Glöckchen, es bimmelt, und Glocke, sie dröhnt,
Kantor, bekränzt in der Pforte,
segnet das Grab, und der Knabenchor tönt
schrill am heilgen Orte.
Wo der Tempel seinen Grabacker hat,
säumen Blätter welker Rosen den Pfad,
Bahren und modernde Planken.
Trauernde niedergebeugt, desperat,
stehn in Tränen und wanken.

So ging zur Ruhe von Ball und Krawall,
Stänkerer Löfberg, die Liebste.
Weine und schiele zum Gras vor dem Wall
mit der Leichenkiste!
Ach! am Danto-Zoll die Segel sie strich,
wo der Frohsinn aller Zecher verblich.
Wer soll das Glas nun befehlen?
Durstig war sie, ausgedürstet bin ich,
Durst regiert alle Kehlen.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE82-sv -Vila vid denna källa

FREDMANS EPISTEL
eller Oförmodade Avsked, förkunnat vid Ulla Winblads Frukost en sommarmorgon i det gröna.

Pastoral, dedicerad till Kgl. Sekreteraren Leopoldt.
Vila vid denna källa!
Vår lilla frukost vi framställa:
Rött vin och pimpinella
Och en nyss skjuten beckasin.
Klang, vad buteljer, Ulla,
I våra korgar överstfulla
Tömda i gräset rulla,
Och känn vad ångan dunstar fin!
Ditt middagsvin
Sku vi ur krusen hälla
Med glättig min.
Vila vid denna källa!
Hör våra valthorns klang, kusin,
Corno. – – – Valthornens klang, kusin!

Präktigt på fältet pråla
Än hingsten med sitt sto och fåla,
Än tjurn han höres vråla,
Och stundom lammet bräka tör;
Tuppen på taket hoppar
Och liksom hönan vingen loppar;
Svalan sitt huvud doppar,
Och skatan skrattar på sin stör.
Lyft kitteln, hör!
Lät kaffeglöden kola
Där nedanför!
Präktigt på fältet pråla
De ämnen som mest ögat rör,
Corno. – – – Som mest vårt öga rör.

Himmel, vad denna runden,
Av friska lövträn sammanbunden,
Vidgar en plan i lunden
Med strödda gångar och behag!
Ljuvligt där löven susa
I svarta virvlar, grå och ljusa,
Träden en skugga krusa
Inunder skyars fläkt och drag.
Tag, Ulla, tag
Vid denna måltidsstunden
Ditt glas som jag!
Himmel, vad denna runden
Bepryds av blommor tusen slag,
Corno. – – – Av blommor tusen slag!

Nymfen, se var hon kliver
Och så beställsam i sin iver
Än ägg och än oliver
Uppå en rosig tallrik bär;
Stundom en sked hon öser
Och över bunken gräddan slöser;
Floret i barmen pöser,
Då hon den mandeltårtan skär.
En kyckling där,
Av den hon vingen river,
Nyss kallnad är.
Nymfen, se var hon kliver
Och svettas i ett kärt besvär,
Corno. – – – Och svettas i besvär.

Blåsen, i musikanter,
Vid Eols blåst från berg och branter;
Sjungen, små kärlekspanter,
Bland gamla mostrars kält och gnag.
Syskon, en sup vid disken
Och pro secundo en på fisken!
Krögarn, den basilisken,
Summerar tavlan full i dag.
Klang, du och jag!
Klang, Ullas amaranter
Av alla slag!
Blåsen, i musikanter,
Och var och en sin kallsup tag,
Corno. – – – Var en sin kallsup tag!

Äntlig i detta gröna
Får du mitt sista avsked röna;
Ulla, farväl, min sköna,
Vid alla instrumenters ljud!
Fredman ser i minuten
Sig till naturens skuld förbruten,
Clotho ren ur syrtuten
Avklippt en knapp vid Charons bud.
Kom, hjärtats gud,
Att Fröjas ätt belöna
Med Bacchi skrud!
Äntlig i detta gröna
Stod Ulla sista gången brud,
Corno. – – – Den sista gången brud.

FE82-dt -Weile an dieser Quelle

FREDMANS EPISTEL
oder unvermuteter Abschied, verkündet an einem Sommermorgen,
bei Ulla Winblads Frühstück im Grünen.
Pastoral, dem Kgl. Sekretär Leopoldt gewidmet.
Weile an dieser Quelle,
zum Frühstück ladet diese Stelle:
Rotwein und Pimpernelle
und frisch erlegte Bekassin’.
Klang! Ulla, siehe rollen
die leeren Pullen und die vollen,
die uns erquicken sollen,
spür ihren Dunst mit feinem Sinn!
Aus Karaffin
gieß Wein ein, klar und helle,
mit froher Mien!
Weile an dieser Quelle
und hör den Waldhornklang, Cousine,
Corno. – – – den Waldhornklang, Cousine!

Siehe im Felde spielen
anmutig Stute, Hengst und Füllen,
höre den Bullen brüllen,
bang blökt das Lamm und ängstlich äst.
Gockel auf seinem Dache
laust seine Flügel mit Gegack’re,
Schwalbe taucht in dem Bache,
die Elster lacht in ihrem Nest.
Hol Kaffee jetzt
und laß den Kessel kühlen
bei Floras Fest.
Siehe im Felde spielen
Anmut, die unser Aug ergetzt,
Corno. – – – die unser Aug ergetzt.

Himmel, wie diese Runde,
vereint im frohen Freundesbunde,
lichtet den Platz im Grunde
und schafft Behag im grünen Gras.
Wirbelnde Winde brausen,
in Licht und Schatten spielend hausen,
Zweige und Blätter zausen,
vom Tau des jungen Tages naß.
Meine Ulla, faß
zur Feier dieser Stunde
wie ich das Glas!
Himmel, wie diese Runde
mit Blüten prangt im Übermaß,
Corno. – – – nun prangt im Übermaß!

Siehe die Nymphe springen,
Oliven hier, dort Eier bringen,
eifrig fürs Wohlgelingen,
da sie mit Rosenschale eilt,
hier Topf und Teller stellet
und dort schöpft Rahm, der überquellet.
Flor auf den Brüsten schwellet,
da sie die Mandeltorte teilt
und mit dem Beil
vom Hühnchen löst die Schwingen,
schon kalt derweil.
Siehe die Nymphe springen,
eh sie in froher Müh verweilt,
Corno. – – – in froher Müh verweilt.

Blaset, ihr Musikanten
bei Äols Wind von Bergeskanten!
Schelten auch alte Tanten,
ihr Töchter Freias, tanzt und singt!
Schwestern, ein Trunk bei Tische,
und pro secundo tränkt die Fische!
Gierig in seiner Nische
summiert der Wirt den Preis geschwind.
Klang, schönes Kind!
Klang, Ullas Amaranthen,
mit Gläsern klingt!
Blaset, ihr Musikanten
und euren kühlen Branntwein trinkt,
Corno. – – – den kühlen Branntwein trinkt!

Köstlich ist dieses Grüne
und meines Abschieds letzte Bühne.
Ulla, leb wohl, du Schöne,
bei aller Instrumente Laut!
Fredman von hinnen scheidet
und, was Natur gebeut, erleidet.
Klotho den Faden schneidet,
und Charon fordert seine Maut.
Komm, Amor, traut
und Freias Töchter löhne
mit Bacchi Kraut!
Köstlich ist dieses Grüne,
ein letztes Mal ist Ulla Braut,
Corno. – – – zum letzten Male Braut.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

Zurück zu Nr. 01 - 40