Weiter zu Nr. 41 - 82

Fredmans Epistlar schwedisch und deutsch Nr. 01 – 40

FE01-sv -Sant va dä, ingen dricker

Till Cajsa Stina.
Sant va dä, ingen dricker. Drick, käre bröder! Skåder glasenom på bordenom i krogenom! Betraktom stopenom på hyllenom inom skåpdörrenom! Märker, huru det glänsande tennstopet, som Cajsa Stina står där och håller, liksom talar till dig: Hej, kära själ, fukta din aska! Friliga, kära systrar, friliga, mina bröder: veten J, huru det kommer mig före? Jo, det kommer mig så före, som ingen kan komma sig före, förrän vi ta
oss en klunk. Hur sa? Va ba? Gutår, kära själ!

Gutår båd natt och dag!
Ny vällust, nytt behag!
Fukta din aska;
Fram brännvinsflaska;
Lydom Bacchi lag!
Gutår båd natt och dag!
Si vår syster Cajsa Stina;
Si hur hennes flaskor skina!
Kära, ta hit stopet, :||: grina,
Grina, svälj och drick, som jag!

Jag är den, som skall tömma stopet, det är du,
som skall slå i, och det ären J, käre bröder, som haven att beställa om ölet, att oss intet av saftene tryta må. Mankerar oss brännvin, fallerar oss öl,
si så fallerar oss allt. Courage! Ytterliggare, Courage! Huru många ärom vi? Legio, ty vi äro många. Gutår, Jergen Puckel! Hej, Benjamin Schwalbe! Sein Diener, Eric Bergström!
Dricker du, Anders Wingmark? Redelige broder Berg, och du Christian Samuel Bredström,
som ligger under bordet, gutår! Trampa inte
på öket; knäpp på fiolerna; slå på trummorna;
håll fast i stopet!

Gutår, ett laga fång!
Vår sorgedag är lång;
Lång är buteljen;
Trumla reveljen;
Supom om en gång!
Vår sorgedag är lång.
Cajsa Stina står och tappar;
Hela hjärtat i mig klappar.
Bara ingen stopet :||: nappar;
Då gör jag min svanesång.

FE01-dt -Was ist das? Keiner trinkt?

An Cajsa Stina.
Was ist das? Keiner trinkt? Trinkt, liebe Brüder: Seht die Gläser auf den Tischen, betrachtet die Humpen in den Regalen hinter den Glastüren! Hört ihr, was der glänzende Zinnkrug, den Cajsa Stina in der Hand hält, euch zuflüstert? Hei, liebe Seele, tränk deine Asche! Geliebte Schwestern und Brüder, wißt ihr, wie mir das vorkommt? Tja, das kommt mir vor, wie wir uns vorkommen, bevor der Schluck in den Schlund kommt. Was hör’ ich? Wie meinst du? Prost, liebe Seele!

Prosit bei Nacht und Tag!
Mit Wollust und Behag
tränk deine Asche!
Her Branntweinflasche,
Bacchi Losung sag:
Prosit bei Nacht und Tag!
Sieh, die Schwester Cajsa Stine
zapft das Faß mit froher Miene.
Schwester, bring den Humpen, :||: griene,
grien und trink beim Festgelag!

Ich bin es, der den Humpen leeren wird, du bist ’s, die einschenken soll, und ihr, liebe Brüder, seid es, die das Bier zu bestellen haben, daß uns die Säfte nicht ausgehn! Denn bleibt das Bier aus, fehlt uns der Branntwein, siehe, so fehlt es an allem. Doch seid getrost, meine Freunde! Courage! Wie viele sind wir? Legion! Ja, unser sind viele! Prost, Jergen Puckel! Zum Wohl, Benjamin Schwalbe! Gesundheit, Eric Bergström! Trinkst du, Anders Wingmark, und du, redlicher Bruder Berg? Und du, Christian Samuel Bredström da unter dem Tisch? Prosit! Trampelt nicht auf den armen Schlucker! Zupft die Geigen! Schlagt auf die Trommeln! Haltet den Humpen!

Das ist ein rechter Fang,
stärkt uns beim Trauergang.
Hoch die Bouteille!
Trommelt Reveille!
Trinkt und seid nicht bang,
stärkt euch zum Trauergang!
Cajsa hämmert auf den Pfropfen.
Oh, ich hör mein Herze klopfen.
Wären nicht im Humpen :||: Tropfen,
säng ich meinen Schwanengesang.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE02-sv -Nå skruva fiolen

Till fader Berg, rörande fiolen.
Nå skruva fiolen,
Hej, Spelman, skynda dig!
Kära syster hej!
Svara inte nej
Svara ja, så bli vi glada.
Sätt dig du på stolen
Och stryk din silversträng!
Röda stråken släng
Och med armen sväng;
Gör ej fiolen skada!
Du svettas, stor sak,
I brännvin skall du bada,
Ty under detta tak
Är Bacchi lada.
V:cllo. – – – Ganska riktigt,
Ditt kall är viktigt
Båd för öra, syn och smak.

Bland nymfernas skara
Är du omistlig man;
Du båd vill och kan
Mer än någon ann
De unga hjärtan binda,
Och kärlekens snara
På dina strängar står;
Varje ton du slår
Du ett hjärta får
Att konstigt sammanlinda.
Just på en minut
Små ögon bliva blinda.
Och flickorna till slut
De bli så trinda.
V:cllo. – – – Hur du bullrar!
Men nymfen kullrar,
Och du skrattar med din trut.

Jag älskar de sköna,
Men vinet ändå mer;
Jag på båda ser
Och åt båda ler,
Men skiljer ändå båda.
En nymf i det gröna
Och vin i gröna glas;
Lika gott kalas
Båda om mig dras.
Ge stråken mera kåda;
Konfonium tag där
Uti min gröna låda;
Och vinet står ju här.
Jag är i våda.
V:cllo. – – – Supa, dricka
Och ha sin flicka
Är vad Sankte Fredman lär.

FE02-dt -Na, stimm deine Geige

an Vater Berg, die Geige betreffend.
Na, stimm deine Geige,
hei, Spielmann, spiel dich ein!
Heia, Schwesterlein!
Spielmann, sag nicht nein!
Die Musen dich begnaden.
Den Schemel besteige
und deine Arme schwing,
daß der Bogen sing’
und die Saite kling’!
Der Geige wird ’s nicht schaden.
Du schwitzt? Wart, hernach
wirst du in Branntwein baden!
Denn unter diesem Dach
läßt Bacchus laden.
V:cllo. – – – Ja, ganz richtig!
Dein Amt ist wichtig
und macht Ohr und Auge wach.

Wo Nymphen sich scharen,
bist du der rechte Mann,
der in Freias Bann
manchen schlagen kann
und junge Herzen binden
zu liebenden Paaren
mit diesen Saiten hier.
Jeder Ton von dir,
selber Wollust schier,
will Liebesschlingen winden
und just zur Sekund
die Augen läßt erblinden,
und Mädchen ab der Stund
bald rund sich finden!
V:cllo. – – – Welch ein Bullern!
Die Nymphen kullern,
und du lachst mit frohem Mund.

Ich liebe die Schönen
und doch den Wein noch mehr.
Hinter beiden her,
lieb ich beide sehr,
doch unterscheide beide:
die Nymphe im Grünen,
den Wein im grünen Glas,
die in reichem Maß
geben gleichen Spaß.
Den Geigenbogen kreide!
Kolophonium, bewährt,
liegt hier auf grüner Seide.
Und Wein ist uns beschert.
Ich wähle und leide.
V:cllo. – – – Am Trank euch labet
und Mädchen habet,
also euch Sankt Fredman lehrt.

FE03-sv -Fader Berg i hornet stöter

Till en och var av systrarna,
men enkannerligen
till Ulla Winblad.
Corno. – – – Fader Berg i hornet stöter.
Si hur lilla nymfen söter
Svingar sig i en dans.
Corno. – – – Si hur fader Berg han gapar;
När som Jergen Puckel skrapar,
Stöter han en cadence.
Hurra, si Ulla dansar;
Engageanter, flor och fransar,
Vit sultan och blomsterkransar,
Vita ben! :||:
Si ljus och lampors sken!

Corno. – – – Valthorn bör man ha på baler,
Struvor, nymfer och pokaler;
Stor sak uti fioln.
Corno. – – – Si, hon slänger handen trötter;
Vita ben och röda fötter;
Si, himmelsblåa kjoln!
Hurra, si bröstet jäser!
Minsta veck i kjolen fräser.
Si hur fader Berg han läser
Noterna. :||:
Hej, kära far, blås bra!

Corno. – – – Kära, blås som själva satan!
Håll valthornet ut åt gatan!
Herrarna ska gå in.
Corno. – – – Friska grevar och baroner
Och husarer och dragoner.
Hej, friskt humör och vin!
Hurra, si Ulla skrattar!
Si vad galonerta hattar!
Paris sin Helena fattar,
Röd och varm. :||:
Blås, fader Berg, alarm!

Corno. – – – Valthorn hörs i luften mumla,
Och sirener kring mig tumla
Under Apollos ljud.
Corno. – – – Ulla Winblad, kära syster,
Du är eldig, kvick och yster,
Var dag så står du brud.
Hurra! Jag hör dig sjunga,
Jag ser Fröjas tempel gunga,
Eldar kring i luften ljunga.
Full och våt :||:
Står jag i Charons båt.

FE03-dt -Vater Berg, ins Waldhorn stoße

An eine jede der Schwestern,
im besonderen jedoch
an Ulla Winblad.
Corno. – – – Vater Berg, ins Waldhorn stoße,
sieh die Nymph in kecker Pose,
spiel ihr zum Tanze auf!
Corno. – – – Jergen Puckel sich verbeuget,
Vater Berg zur Nymphe äuget,
bläst schmetternd einen Lauf.
Ulla dreht sich im Tanze.
Sieh, es flattern Flor und Franse,
Federflaum am Blumenkranze,
Schleife am Bein :||:
im lichten Kerzenschein!

Corno. – – – Hörner brauchen wir beim Balle,
Nymphen, Strauben, und Pokale,
Baßgeigen zum Radau.
Corno. – – – Sieh die süße kleine Nymphe:
Beine weiß und rot die Strümpfe,
Röcke sind himmelblau.
Hurra! die Brüste beben,
Rüschen rauschen, Röcke schweben.
Sieh, wie Vater Berg daneben
guckt in sein Glas. :||:
Hei, lieber Vater, blas!

Corno. – – – Vater, wie der Satan blase,
halt das Horn hinaus zur Straße!
Herren, wohlauf, herein!
Corno. – – – Muntre Grafen und Barone
und Husaren und Dragoner,
frischauf zu Weib und Wein!
Hurra, sieh Ulla lachen,
unter Tressen Glut entfachen!
Paris wird Helena machen
rot und warm. :||:
Blas, Vater Berg, Alarm!

Corno. – – – Hör das Waldhorn leise grummeln,
da Sirenen mich umtummeln,
wie es Apoll gebeut!
Corno. – – – Ulla Winblad, lieb und teuer,
du hast Liebreiz, Glanz und Feuer,
Braut bist du wieder heut.
Hurra, ich hör dich singen,
sehe Freias Tempel schwingen,
Feuerlohen mich umringen.
Voll und rot :||:
steh ich in Charons Boot.
Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE04-sv -Hej, musikanter, ge valthornen väder

Enkannerligen till Anna Stina.
Hej, musikanter, ge valthornen väder,
Spotta ut tuggbussen, blås! – – – Corno.
Här mellan kistor och byttor och bräder
Kärlekens förlåt uppslås. – – – Corno.
Blås, edra hundar, så ska ni få vin,
Änglar och hjärtan och brännvin och buska.
Nu valthornen ruska;
Stå inte och fuska,
Men håll utom fenstret valthornet, ditt svin!

Stugan är vacker med hundra tapeter;
Köket i kammarn, hur sa? – – – Corno.
Flickan i sängen, i särken så feter;
Hej Anna Stina, va ba? – – – Corno.
Blås, edra lymlar, till dygdens ruin;
Lät oss tillbedja båd Bacchus och Fröja!
Vår lusta vi röja,
Vår strupe förnöja,
Vi dö utav kärlek och leva av vin.

Valthornen lyfta, håll styvt uti armen,
Blås edra bytingar blås! – – – Corno.
Si Anna Stina så viter i barmen!
Dyrka upp skönhetens lås! – – – Corno.
Käraste, kommen ihåg mina ord:
Kärlekens tempel, dess länder och städer
Ä bolstrar och fjäder,
Trappstenar och bräder
Och gator och gränder och stolar och bord.

FE04-dt -Hei, Musikanten, laßt Waldhörner schmettern

Im besonderen an Anna Stina.
Hei, Musikanten, laßt Waldhörner schmettern,
Prieme spuckt aus und blast laut! – – – Corno.
Hier zwischen Kisten und Bütten und Brettern
Zelte für Liebende baut!- – – Corno.
Blaset, ihr Hunde, dann kriegt ihr auch Wein,
Engel und Herzen und Branntwein und Biere.
Das Waldhorn nun rühre
und Liebesglut schüre,
doch halt aus dem Fenster das Waldhorn, du Schwein!

Stube so lieblich, mit bunter Tapete,
Herd in der Kammer, sieh da! – – – Corno.
Mädchen im Hemde, so fette im Bette,
hei Anna Stina, hurra! – – – Corno.
Blaset, ihr Lümmel, der Tugend zur Pein!
Bacchus und Freia wir wollen uns fügen,
mit Mädchen vergnügen
und laben an Krügen.
Wir sterben in Liebe und leben in Wein.

Waldhörner haltet auf schwankenden Planken,
blaset, ihr Rotzlöffel, los! – – – Corno.
Sieh Anna Stina, die Brüste, die blanken!
Schöne, nun öffne dein Schloß! – – – Corno.
Freunde, erinnert euch stets an mein Wort:
Liebe hat Tempel, hat Länder und Städte
auf Polster und Bette,
auf Treppe und Brette,
auf Straße und Gasse – an jeglichem Ort.
Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE05-sv -Käre bröder, så låtom oss supa i frid

Till the trogne bröder på Terra Nova i Gaffelgränden.
Käre bröder, så låtom oss supa i frid
I denna här världens ondsko och strid;
Lät oss streta,
Arbeta,
Stampa,
Trampa,
Druvorna pressa, ty än är det tid.
The ölepheser ä stridbare män,
The gutårinter hovera, ja män,
Bliva besatta
Och skratta
Och supa
Och stupa
Emellan buteljerna sen.

Slå i stopenom bröder, slå locket ihop,
Fly allan förargelse, töm edra stop;
I all kättja
Och flättja
Stampa,
Trampa
Nu Bacchi pressar vid klingande rop!
Brännvinsapostlar uppstiga var dag,
Stöta basuner, förkunna vår lag,
Rusta och
Och flasa
Och mumla
Och tumla
Som hjältar i blodiga slag.

Gå då ödmjukt till flaskan, inbördes gutår!
Gå baklänges bort, där som nykterhet rår!
Var nu listig
Och dristig,
Stampa
Trampa,
I Bacchi vingård stå kvar där du står!
Drick, min Theophile, strupen är djup.
Si, i Damasco där ligger en slup,
Fuller med flaskor,
Damaskor,
Kantiner
Och viner.
Åh kära, ro hit med en sup!

FE05-dt -Liebe Brüder, seid allzeit zum Trinken bereit!

An die getreuen Brüder im Terra Nova in der Gaffelgasse.
Liebe Brüder, seid allzeit zum Trinken bereit!
Und hier in der Welt voller Bosheit und Neid
laßt uns streiten,
arbeiten,
strampeln,
trampeln,
Trauben auspressen, noch haben wir Zeit!
Ja, Bierepheser sind streitbare Leut,
Prositorinther gastieren mit Freud’,
schwelgen und schwärmen
und lärmen
und trinken,
und sinken
und haben Bouteillen als Bräut’.

Füllt die Humpen, ihr Brüder, und leeret sie klug
im Kampf gegen Kummer mit wackerem Zug!
Bläht die Nüstern,
seid lüstern,
strampelt,
trampelt,
schraubet die Pressen und predigt beim Krug!
Branntweinapostel stehn auf jede Nacht,
blasen Posaune und künden mit Macht,
rasen und rennen
und brennen
und rummeln
und tummeln
als Helden in blutiger Schlacht.

Kommt mit Demut zur Flasche, seid köstlich belohnt,
geht rückwärts hinaus, wo Nüchternheit thront!
Seiet dreiste
im Geiste,
strampelt,
trampelt,
kommt in den Weinberg, wo Heiterkeit wohnt!
Trink, Theophil, deine Kehle ist tief!
Sieh, in Damaskus ein Kutter so schief
ankert mit Flaschen
zum Naschen
und Fässern
mit Wässern!
O Freund, einen Trunk rüber hiev!
Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE06-sv -Käraste bröder, systrar och vänner

Till the galimater på hinsidon then Konungsliga
Djurgårdenom.
Käraste bröder, systrar och vänner
Med hälso och frid,
Med öl som bränner,
Hjärtat kringränner,
Fetmar och spänner!
Gör krogdörren vid!
Drick, drick, nu är tid! Fin.
Hör på fiolerna,
Systrar, med sång;
Ruska på kjolarna,
Hoppa i språng!
Ulla, bjud opp,
Sväng din salopp!
Skönhetens knopp
Blommar i topp;
Ögat vill blunda och fingret det känner. D.C.

Bort med all ängslan, käraste själar,
Sitt ner på en stol!
Hör, spelman grälar,
Stryker och trälar;
Med sina hälar
Han slår sin fiol
Och raglar mot bol. Fin.
Men fyll i krusena
Brännvin och vin,
Och tag av ljusena,
Lilla kusin!
Lotta, giv hand,
Nig litet grand;
Sup ock ibland!
Kärlekens band
Bindas i sängar, på ängar och fjälar. D.C.

FE06-dt -Brüder und Schwestern, seiet gegrüßet

An die Galimather jenseits des Königlichen
Tiergartens.
Brüder und Schwestern, seiet gegrüßet,
in Frieden allzeit!
Mit Bier, das fließet,
Herzen begießet,
schwelget, genießet,
die Tür öffnet weit,
trinkt, trinkt, noch ist Zeit! Fin.
Hört, wie die Geige klingt,
Schwestern, und singt!
Röcke im Reigen schwingt,
hüpfet und springt!
Ullalein, hopp!
schwing den Salopp!
Knospe erblüht,
Schönheit erglüht.
Finger, er fühlet, und Auge sich schließet. D.C.

Lasset nicht Angst eure Seelen beschweren,
und nimmer seid feig!
Spielemann plärret,
zupfet und zerret,
spannet und sperret
und spuckt auf die Geig
und schwankt wie ein Zweig. Fin.
Füll in die Becher dort
Branntwein und Wein,
schneide die Dochte fort,
Bäselein fein!
Lotta, gib Hand,
knickse charmant,
lösch meinen Brand!
Manch Liebesband
knüpft man in Betten, auf Wiesen und Schären. D.C.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE07-sv -Fram med basfiolen, knäpp och skruva

Som synes vara en elegi, skriven vid Ulla Winblads säng,
sent om aftonen
Fram med basfiolen, knäpp och skruva,
V:cllo. – – – Skjut skruven in;
Pip och kuttra som en turturduva
V:cllo. – – – För makan sin;
Släng din peruk och bulta din hjässa,
Bliv ej svartsjuk, blödig och rädd;
Lät mina ögon tårar pressa
Uppå Ulla Winblads bädd.

Fader Berg, gutår, mitt bröst mig klämmer;
V:cllo. – – – Mitt hjärta känn
Hur det klappar vid var ton du stämmer
V:cllo. – – – Och svider sen.
När jag ser dig, så tänk att jag finner
Kyla, svalka, ro i mitt bröst,
Ty med ditt glas du mig påminner,
Att mot kärlek finnes tröst.

Men mitt öga ser som i en dimma
V:cllo. – – – Just Fröjas grav:
En paulun, kring vilken lampor glimma.
V:cllo. – – – Drag skorna av;
Helga det rum, där skönheten kastar
Sina liljor döden till rov!
Du, min vestal, till målet hastar,
Och min själ är i behov.

Si den vita barmen hur han flämtar.
V:cllo. – – – Knäpp litet grand!
Si hur hon sin myrtenkrona hämtar
V:cllo. – – – Utav min hand.
Si hennes ögon trotsa just döden
Med sin klarhet, styrka och färg.
Hör hennes sång om jungfrurs öden;
Hör du, hör du, fader Berg?

Si nu kött och blod i skönsta prydnad
V:cllo. – – – Förklara sig.
Mina känslor från förnuftets lydnad
V:cllo. – – – Nu draga mig,
Draga mig dit, just dit där du ligger.
Än får du ej lida utav.
Nu skall du dö, min nymf! – Jag tigger:
Kvickna åter i din grav!

FE07-dt -Nimm die Baßviole, zupf und schraube

Gewissermaßen eine Elegie,
spät abends an Ulla Winblads Bett gelegt
Nimm die Baßviole, zupf und schraube
V:cllo. – – – den Pinn hinein!
Girr und gurre wie die Turteltaube
V:cllo. – – – im Liebeshain!
Reiß von der heißen Stirn die Perücke
und zur Joppe häng sie ans Brett,
ach! da ich heiße Tränen drücke
hier auf Ulla Winblads Bett!

Vater Berg, wie ist mein Herz beklommen
V:cllo. – – – und bange schlägt,
spürt von deinen Saiten Tröstung kommen,
V:cllo. – – – von Harm bewegt.
Bei deinem Spiel ich fühle und finde
Kühlung meiner brennenden Brust.
Ja! und dein Humpen zeigt gelinde:
Gegen Liebe gibt es Trost.

Doch ich schaue wie im Nebelschleier
V:cllo. – – – auf Freias Grab:
Um ihr Lager flammt Laternenfeuer.
V:cllo. – – – Den Schuh tu ab!
Bete zur Schönheit, die ihre Lilie
gibt zum Raub dem grausamen Tod.
Vestalin, ach! du drängst zum Ziele;
meine Seele ist in Not.

Sieh den weißen Busen, wie er bebet.
V:cllo. – – – Zupf leise jetzt!
Meine Hand die Myrtenkrone hebet,
V:cllo. – – – aufs Haupt ihr setzt.
Sieh ihre Augen Tode bezwingen,
ihre Klarheit, Farbe und Stärk,
hör sie vom Los der Jungfraun singen,
hörst du? hörst du, Vater Berg?

Siehe, Fleisch und Blut in schönster Zierde
V:cllo. – – – sich nun verklärt,
fort von der Vernunft mich zerrt Begierde,
V:cllo. – – – die siedend gärt,
zieht mich zu ihr, zu Wollust und Wehe.
Fahr noch nicht zum Tode hinab,
ach, meine Nymph, du stirbst, ich flehe:
Wache auf in deinem Grab!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE08-sv -Dörrarna öppna, fiolerna klara

Till korporal Mollberg.
Dörrarna öppna, fiolerna klara!
Kom och gå in! – – – Corno.
Här är oss lustigt, god’ vänner, att vara;
Här få vi vin. – – – Corno.
Knäpp nu på basen och stryk violin!
Lät nu valthornena tala och svara
Och skönhetens skara
Sig lägra och para
Och vi oss försvara
Med plit och karbin.

Kom, mina bröder, och dansa på baler,
Hoppa i fläng! – – – Corno.
Ingen gemen, här ä bara korpraler.
Svinga dig, sväng! – – – Corno.
Gör entrechaquer, med benena släng,
Skramla med löspengar, ören och daler!
Vad du är fataler
Och långer och smaler
Och fuktig och haler!
I morgon dig häng!

Lustiga bröder, var tage sin flicka,
Släng henne kring! – – – Corno.
Hej, i fullt flygande buga och nicka,
Stoja och spring! – – – Corno.
Armarna ut, edra lymlar i ring!
Dra in i helvite, stå ej och hicka,
Ty nu ska vi dricka,
Så hjärtat ska picka
Och buken ska spricka;
Det gör ingenting.

Blås, edra satar, och hållen er raka,
Vissla och tjut! – – – Corno.
Fönsterna öppna, trossbottnarna braka;
Hoppa nu ut! – – – Corno.
Armar och ben ska vi krossa till slut;
Ut genom fenstret och hoppa tillbaka!
Nu flaskorna skaka,
Och safterna smaka,
Och piska din maka,
Och håll nu din trut!

FE08-dt -Macht eure Geigen bereit, liebe Narren

An Korporal Mollberg.
Macht eure Geigen bereit, liebe Narren,
Türen macht auf! – – – Corno.
Hier ist es lustig, und Lüste uns harren,
Trauben zu Hauf. – – – Corno.
Zupft auf dem Basse und spielt einen Lauf!
Lasset die Waldhörner sprechen und schnarren,
da liebliche Scharen
sich lagern und paaren.
Wir trotzen Gefahren
und pfeifen darauf.

Kommt, meine Brüder, zum Balle im Saale,
tanzet und singt! – – – Corno.
Keine Gemeine sind hier, nur Korprale.
Hoppelt geschwind! – – – Corno.
Zeig Kapriolen, die meisterlich sind,
rassle mit Münzen, wirf Öre und Taler,
was bist du fatale
und lange und schmale
und fahle und kahle.
Bald hängst du im Wind.

Brüder, im Tanze zur Tänzerin blicket,
schwingt sie beschwingt! – – – Corno.
Neigt euch im fliegenden Schwunge und nicket,
lärmet und springt! – – – Corno.
Reichet die Hände, ihr Lümmel, zum Ring,
Schock schwere Not, steht nicht blöde und hicket,
die Kehle erquicket,
daß froh das Herz ticket,
zerspringet, ersticket!
Das schadet gering.

Blaset, ihr Teufel, und haltet euch grade!
Donner und Daus! – – – Corno.
Diele bricht ein. Öffnet Luken und Laden,
hastet hinaus! – – – Corno.
Brecht eure Beine im sausenden Braus,
flattert hinaus und zurücke nicht fade!
An Bacchi Gestade
in Säften dich bade,
und schlag ohne Gnade,
und halte die Schnauz!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE09-sv -Käraste bröder, systrar och vänner

Till Gumman på Thermopolium Boreale och hennes jungfrur.
Käraste bröder, systrar och vänner,
Si fader Berg han skruvar och spänner
Strängarna på fiolen
Och stråken han tar i hand.
Ögat är borta, näsan är kluven;
Si hur han står och spottar på skruven;
Ölkannan står på stolen;
Nu knäpper han litet grand;
V:cllo. – – – Grinar mot solen,
V:cllo. – – – Pinar fiolen,
V:cllo. – – – – – – – – –
Han sig förvillar, drillar ibland.
Käraste bröder, dansa på tå,
Handskar i hand och hattarna på.
Si på jungfru Lona,
Röda band i skona,
Nya strumpor himmelsblå.

Si Jergen Puckel fläktar med hatten,
Pipan i mun, och brännvin som vatten
Dricker han och gör fukter
Med huvud och hand och fot;
Guldguler rock med styva ducriner;
Tätt uti nacken hårpiskan hänger;
Ryggen i hundra bukter,
Och kindbenen stå som klot;
V:cllo. – – – Gapar på noten,
V:cllo. – – – Skrapar med foten,
V:cllo. – – – – – – – – –
Pipan han stoppar, hoppar emot.
Käraste systrar, alltid honnett;
Bröderna dansa jämt menuett,
Hela natten fulla.
Rak i livet, Ulla,
Ge nu hand, håll takten rätt!

Si vem är det i nattrock så nätter,
Med gula böxor, vita stövletter,
Som dansar där med Lotta,
Den där som har röd peruk?
Ta mej sju tusen, se två i flocken,
Sydda manschetter, snören på rocken.
Drick, fader Berg, och spotta!
Tvi, svagdricka gör mig sjuk.
V:cllo. – – – Kruset ska rinna;
V:cllo. – – – Huset ska brinna,
V:cllo. – – – – – – – – –
Ingen ska klämta. Flämta, min buk!
Käraste systrar, tagen i ring,
Dansa och fläkta, tumla och spring!

Var nu blind och döver!
Spelman ger nu över,
Raglar med fiolen kring.

Hej, mina flickor lyfta på kjolen,
Dansa och skratta! Hör basfiolen!
Ge fader Berg konfonium
Och hoglands med gröna blan!
Hör, fader Berg säg du, vad hon heter,
Hon där vid skänken vindögd och feter!
Gumman på Thermopolium,
Hon är det, ja ta mig fan.
V:cllo. – – – Trumpen och blinder,
V:cllo. – – – Gumpen är trinder,
V:cllo. – – – – – – – – –
Halsfräs, min gumma! Brumma, dulcian!
Käraste bröder, här är behag,
Här är musik och flickor var dag,
Här är Bacchus buden,
Här är kärleksguden,
Här är allting, här är jag.

FE09-dt -Brüder und Schwestern, schaut und besehet

An die Alte vom Thermopolium Boreale und ihre Jungfern.

Brüder und Schwestern, schaut und besehet,
wie Vater Berg dort schraubet und drehet
Wirbel auf seiner Geige,
den Bogen nimmt in die Hand,
spuckt auf die Wirbel, kratzt seine Wunden
– Nase geplatzt und Auge verbunden – ,
trinkt seinen Krug zur Neige
und zupft – ah! das war brillant! – ,
V:cllo. – – – haut auf sein Geiglein
V:cllo. – – – blau wie ein Veiglein,
V:cllo. – – – – – – – – –
trillert, brilliert und irrt amüsant.
Hei, liebe Brüder, tanzet galant,
Hut auf die Stirn und Handschuh zur Hand!
Lona, süße Nymphe,
himmelblaue Strümpfe
und am Schuh ein rotes Band!

Sieh, Jergen Puckel Hut hat als Fächer,
Pfeife im Mund und Fusel im Becher.
Siehe ihn artig bücken
und schwänzeln und tänzeln quick!
Sieh gelben Rock, gesteift mit Gestängen,
und schwarzen Zopf am Nacken ihm hängen,
Rüschen auf Brust und Rücken,
die Backen wie Kugeln dick.
V:cllo. – – – Guckt auf die Noten,
V:cllo. – – – zuckt mit den Pfoten,
V:cllo. – – – – – – – – –
stopft sich die Pfeife, klopft und sagt: hick!
Sieh! mit den Schwestern, hold und honett,
tanzen die Brüder stolz Menuett,
voll im Branntweinbade.
Ulla, steh gerade,
halt den Takt, gib Hand, sei nett!

Wer ist der Kerl mit Joppe bei Lotta,
pludrigen Hosen, gelb wie ein Dotter,
fuchsroter Haarperücke,
Stiefletten, schneeweiß und blank?
Teufel, sieh dort zwei Gecken im Rudel,
teure Manschetten, Locken wie Pudel!
Trink, Vater Berg, und spucke!
Pfui! Schwachtrank, der macht mich krank.
V:cllo. – – – Renne, mein Krüglein,
V:cllo. – – – brenne, mein Stüblein!
V:cllo. – – – – – – – – –
Bier in die Bäuche! Keuche und dank!
Kommt, liebe Schwestern, zeigt euch beschwingt,
lächelt und fächelt, taumelt und springt!
Taub und blind – fast siebzig –
Spielmann übergibt sich,
torkelt und die Geige schwingt.

Hei, meine Mädchen, hebt Rock und Becher!
Hört Baßviolen, tanzet, ihr Zecher!
Gebt Vater Berg Kolphonium,
und Wein reichlich aus der Kann’!
Hör, Vater Berg, wie heißt diese Dame
hinter dem Schanktisch, wie ist ihr Name?
Mutter vom Thermopolium?
Sie ist es, guck sie dir sie an:
V:cllo. – – – blind, etwas gichtig,
V:cllo. – – – Hintern gewichtig.
V:cllo. – – – – – – – – –
Räuspre dich, Muhme! Brumme, Dulcian!
Teuerste Brüder, hier ist Behag,
hier ist Musik und Tanz jeden Tag,
hier ist Bacchus kommen,
hier ist Liebesfrommen,
hier ist alles, was ich mag!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE10-sv -Systrar, hören min musik

Klingar väl vid flöjttraver.
Systrar, hören min musik
Utav flöjttraver! – – – Flauto.
Ljudet örat skärer. – – – Flauto.
Under löje, stoj och skrik
Världsbekymret vik!
Kära systrar, lät oss alla glada bliva;
Lät oss våra lustar fria tyglar giva;
Var en följe sitt begär;
Glöm allt livsbesvär!

Ge nu flöjterna en ton,
Blås för hela laget! – – – Flauto.
Nymfen är i taget, – – – Flauto.
Och vid kärleksgudens tron
Dansar jag och hon.
Sköna ögon välva kring och kasta strålar;
Nymfen ger sin vita hand, kors hur hon prålar,
Hur hon sjunger, ma bergère!
Glöm allt livsbesvär!

Kors, vad prakt i Fröjas tjäll!
Flöjttraverer klinga, – – – Flauto.
Och de sköna springa. – – – Flauto.
Flöjten ännu högre ställ;
Blåsen bra i kväll!
Si Cupido med sin fackla hur han ljungar;
Fötterna i språng, och hela golvet gungar.
Bara vällust finnes här;
Glöm allt livsbesvär!

Mina bröder, liv och mod!
Dansa, hör de spela! – – – Flauto.
Kom och hjärtan dela! – – – Flauto.
Ingen svart och ängslig blod;
Flaskan vår klenod!
Mina barn, förrn skönhet skall ert hjärta såra,
Låten Bacchus hellre få er hjärna dåra,
Och i vinet glad och kär
Glöm allt livsbesvär!

FE10-dt -Schwestern, hört die Tanzmusik!

Klingt gut zur Traversflöte.
Schwestern, hört die Tanzmusik!
Hell die Flöten flirren, – – – Flauto.
schnell die Töne schwirren, – – – Flauto.
daß bei fröhlichem Gequiek
Gram der Welt verflieg’.
Holde Schwestern, heute laßt uns lustig leben,
hurtig unsren Lüsten freie Zügel geben,
folgen Neigung und Begehr:
Fort ist all Beschwer.

Gib den Flöten nun den Ton!
Trötet, blast und pfeifet! – – – Flauto.
Nymph im Saale schweifet – – – Flauto.
und mit mir für Bacchi Lohn
tanzt vor Amors Thron.
Ach! wie ihre schönen Augen feurig strahlen,
lassen ihren Prunk und ihren Liebreiz prahlen.
Hör sie singen, ma bergère!
Fort ist all Beschwer.

Welche Pracht in Freias Zelt!
Flöten fröhlich klingen, – – – Flauto.
und die Schönen springen. – – – Flauto.
Blast, daß es noch lauter gellt,
und erbaut die Welt!
Sieh Cupido mit der Fackel, wie er gaukelt,
Füße hoch im Sprung, die Diele ächzt und schaukelt,
hier ist Wollust pur und mehr.
Fort ist all Beschwer!

Brüder, frisch und frohgemut!
Laßt uns tanzen, scherzen, – – – Flauto.
schenken unsre Herzen! – – – Flauto.
Angst nicht trübe unser Blut,
Wein ist unser Gut.
Lasset nicht die Liebe euer Herz zerstören,
lieber lasset Bacchus euer Hirn betören,
und bei Sang und Wein daher
fort ist all Beschwer!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE11-sv -Hej! sade Fredman var gång han hörde...

Till bröderne och systrarna på Lokatten.
Klingar väl vid valthorn.

Hej! sade Fredman var gång han hörde valthorn börja skråla
Corno. – – – Och spelmän såg:
Världen är ej så ful, som vi henne ängslig avmåla
Corno. – – – Med storm och våg;
Allt leker för vår håg,
Skönhet i var ögnastråla.
Brännvin och dubbelt öl ha vi nog,
Fioler på var krog.

Käraste systrar uppå Lokatten, heder, tack och ära
Corno. – – – Och full musik;
Holländska pipor, regarnsperuker, ryssar
som svära
Corno. – – – Och jungfruskrik.
Den båtsman han är rik.
Till Dublin ska han med tjära;
Han där med långa böxorna står,
Han fick bra stryk i går.

Edra markattor, stå inte där i fenstret – hut! – och kika,
Corno. – – – Bjud opp och nig!
Blås, edra satar, nu blåser en, blås alla tillika,
Corno. – – – Blås som i krig!
Hej lustigt! Svinga dig,
Anna Stina och Fredrica!
Kjolarna opp, solfjädren i hand!
Gutår, en sup ibland!

Ge fader Berg nu brännvin; han korsgeväret står och stöter.
Corno. – – – Du raska dräng!
Gräsgröna böxor, blå rock, grå väst, kors vad du är söter
Corno. – – – Med gult gehäng!
En hyrvagn, vänster sväng!
Ser du inte kusken höter?
Glasögona på näsan! Gevär!
Nu balen öppnad är.

Bröder och systrar, klappa med händren! ’Valthornen de träta.
Corno. – – – Se mamsell Spaas:
Rosende röda kjortlar och blåa strumpor och fläta
Corno. – – – Och gul karkas.
Rött vin i gröna glas!
Bröder, lät oss allt förgäta;
Sjungom om kärlek, ropa på vin!
Välkommen, min kusin!

Där kommer Ulla Winblad; ge rum, och korsgeväret unnan!
Corno. – – – Blås nu med force!
Ser du Cupidos altar, släpp in den dejliga nunnan!
Corno. – – – Stick, om ni tors!
Korsgevären nu i kors!
Slå till porten, öppna tunnan!
Käraste bröder, amen, gutår!
Det bästa återstår.

FE11-dt -Hei! sagte Fredman stets, wenn er hörte...

An die Brüder und Schwestern im Luchs.
(Klingt gut zum Waldhorn.)

Hei! sagte Fredman stets, wenn er hörte Waldhörner erschallen
Corno. – – – im Spielmannstroß.
Seht unsre Welt! So trüb ist nicht, wie manche sie malen
Corno. – – – mit Sturmgetos.
Für alle blüht die Ros,
sprühen holder Augen Strahlen,
Branntwein und Doppelbier gibt ’s genug,
Musik in jedem Krug.

Liebliche Schwestern gibt es im Luchsen, Küsse, Dank und Liebe,
Corno. – – – Horn und Schalmei,
Pfeifen aus Holland, Wollgarnperücken, Flüche und Hiebe
Corno. – – – und Jungfernschrei.
Der Bootsmann hat am Kai
für Dublin ’ne Ladung Teere.
Der dort bekam das Fell gegerbt
und rot und blau gefärbt.

He, ihr Halbaffen, hört auf zu gaffen mit gierigen Blicken!
Corno. – – – Bieg dich und schmieg!
Blast unisono, aber, zum Teufel, ohne zu hicken,
Corno. – – – blast wie im Krieg!
Im Tanze holt den Sieg,
Anna Stina und Fredrike!
Lüpft eure Röcke, Fächer zur Hand,
und löscht der Herzen Brand!

Gebt Vater Berg mehr Branntwein, daß er ins Waldhorn wacker stoße.
Corno. – – – Welch ein Gepräng!
Prächtiger blauer Rock, graue Weste, grasgrüne Hose,
Corno. – – – güldnes Gehäng!
Ein Wagen im Gedräng,
Kutscher schimpft mit seinem Rosse.
Brill auf die Nase! Still! Präsentiert!
Der Ball eröffnet wird!

Klatscht in die Hände, Brüder und Schwestern!
Hört Waldhörner zanken!
Corno. – – – Sieh Mamsell Spaas:
Rot ihre Röcke, blau ihre Strümpfe, Zöpfe wie Ranken,
Corno. – – – pudrig die Nas.
Rotwein im grünen Glas!
Fort mit gräulichen Gedanken!
Singet von Liebe, rufet nach Wein!
Willkommen, Schwesterlein!

Platz da für Ulla Winblad! Laßt ein die anmutige Nonne!
Corno. – – – Schmettert nur laut!
Siehst du Cupidos Altar? Wir wollen opfern mit Wonne:
Corno. – – – Stech’, wer sich traut!
Kreuzt die Lanzen für die Braut!
Schließt das Tor, zapft an die Tonne!
Amen! Prosit! Nun danket und trinkt!
Das Beste uns noch winkt.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE12-sv -Gråt, fader Berg, och spela

Elegi över slagsmålet på Gröna Lund.

Gråt, fader Berg, och spela,
Din pipa sorgligt stäm
Flauto. – – – Och röret kläm!
Mitt bröst kan ingen hela;
Det frustar öl och märg.
Flauto. – – – Blås, fader Berg!
Märk, denna stora stuga,
Du full av flickor minns,
Är nu så tom, att knappt en enda fluga
Uti taket finns. – – – Flauto.
Här syns ej Jergen Puckel med hatten buga
Som en prins.- – – Flauto.

Här syns ej bord och bänkar,
Blott dörrar utan lås.
Flauto. – – – Din pipa blås!
Där förr sågs glas och skänkar
Och bröder stå i ring,
Flauto. – – – Syns ingenting.
Där förr du stod till vänster
Och på ditt valthorn gol,
Nu synes bara sönderslagna fenster
Och en gammal stol.- – – Flauto.
Här fåfängt spelmän nånsin vänta fler förtjänster
Med fiol.- – – Flauto.

Där förr var tilja darra
Vid stampning, larm och dån,
Flauto. – – – Syns ej en spån.
De murkna plankor knarra,
Och skorsten sviktar nu.
Flauto. – – – Blås, kära du!
Där förr man såg trompeter
Ur fenstren stickas ut,
Syns trasor av gardiner och tapeter
Fläkta var minut, – – – Flauto.
Och fåfängt ser man hästar, vagnar och kareter
Vid var knut.- – – Flauto.

När bröder ej förlikas,
Plär leken lyktas så.
Flauto. – – – Min rygg är blå.
En örfil kan undvikas
När som man ingen ger.
Flauto. – – – Blås inte mer!
Var en ej mer må dricka,
Än honom är beskärt,
Ty i korpralens kanna näsan sticka
Det är inte värt, – – – Flauto.
Och aldrig nånsin dansa med en annans flicka
Har jag lärt.- – – Flauto.

FE12-dt -Klag, Vater Berg, und spiele

Elegie über die Schlägerei im Gröna Lund.

Klag, Vater Berg, und spiele,
die Flöte zu dir nimm
Flauto. – – – und traurig stimm!
Mein Herz hat Wunden viele,
daraus spritzt Most und Mark.
Flauto. – – – Blas, Vater, arg!
Sieh, dieses große Zimmer,
einst voll der Mädchen Glanz;
und heute kommen selbst die Fliegen nimmer
unters Dach zum Tanz, – – – Flauto.
nicht neigt sich Jergen Puckel wie ein Prinz im Schimmer
mit dem Kranz. – – – Flauto.

Hier gibt’s nicht Tisch noch Bänke,
nur Türen ohne Schloß.
Flauto. – – – Nun blase los!
Wo Becher warn und Schänke,
wo froher Brüder Ort,
Flauto. – – – ist ’s leer hinfort.
Und über diesen Dielen,
wo einst dein Horn gegellt,
ist ’s totenstill, zerbrochne Fenster schielen
auf ein wüstes Feld. – – – Flauto.
Spielleute nimmermehr für Bier und Wein hier spielen
und für Geld. – – – Flauto.

Hier bebten Diel und Sparren
bei Stampfen, Lärm, Geschrei;
Flauto. – – – nun ist ’s vorbei.
Die morschen Planken knarren,
der Schornstein neigt sich schon
Flauto. – – – beim Trauerton.
Wo einst man sah Trompeten
aus Fenstern schaun heraus,
wehn Fetzen von Gardinen und Tapeten
jetzt im Windgebraus, – – – Flauto.
und nimmer sieht man Pferde, Wagen und Carreten
vor dem Haus. – – – Flauto.

Wenn Brüder sich vergleichen,
ist ferne der Radau;
Flauto. – – – mein Balg ist blau!
Ohrfeigen kann entweichen,
wer selber keine setzt.
Flauto. – – – Blas nimmer jetzt!
Ein jeder mag nur trinken
so viel als ihm beschert;
in Mollbergs Kanne steckt man seinen Zinken
doch nicht unversehrt. – – – Flauto.
Mit keines andren Mädchen tanzen noch ihr winken
dies mich lehrt! – – – Flauto.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE13-sv -Nå, ä nu alla församlade här

Till brodren Bredström.

Nå, ä nu alla församlade här,
Eric Bergström och brodren Pehr,
Benjamin Schwalbe? Oui, mon frère,
Vi ä alla här.
Piskorna smälla och kuskarna slåss,
Nu komma vagnar och schäsar och tross,
Herrskapet stimma vid lyktor och bloss,
Och kuskarna slåss.
Släkter och anförvanter,
Nymfer och musikanter.
Corno. – – – Balen öppnad är.
Anders Wingmark med sin fru,
Petter Bredstöm med sin kärsta.
Hej, gutår, en sup ännu!
Den var av de smärsta.
Skål, Anders Wingmark, välkommen, bror,
Och gutår, Otto Olssons mor!
Syster Jeanna med bjäfs och flor,
Salopp och röda skor.

Ödmjuka tjänare, si fader Berg!
Valthorn av mässing med bulor och ärg.
Kors, hur han svettas båd olja och märg!
Si god dag, bror Berg;
Med stora pumpskor på förfäders bruk,
Randiger nattrock och skuren peruk,
Halsduk av läder och gördel kring buk
På förfäders bruk.
Stugan av nymfer prålar.
Hurra! Valthornet skrålar.
Corno. – – – Jeanna hon är sjuk,
Syster Jeanna illa mår;
Öppna barmen, sku vi hälla
Lite hoglandsvin, en tår,
Lite pimpinella.
Klinga, bror Wingmark, för lilla kusin!
Kärlekens blommor sku vattnas med vin;
Munnen nu bådar en leende min.
Tag fram din karaffin!

Nå Jergen Puckel, ta hatten i hand,
Var inte hjulbent och skrapa i sand,
Gör kaprioler och stupa ibland;
Hatten uti hand.
Släng vita handsken och hoppa, min bror,
Du kan bli lycklig långt mer än du tror;
Bredströms käresta präktig och stor
Bjud opp, min bror!
Lustigt i dansen svinga;
Hurra! Valthornen klinga
Corno. – – – Med ett ståtligt kor.
Lyfta gumman opp och ner;
Fröjas tempel skall du skaka;
Broder Bredström intet ser.
Lät valthornen braka!
Stöt i valthornen med gruvligt alarm,
Jergen han lyfter sin sköna på arm;
Ögonen gnistra av kärlek och harm,
Och Bredström står så varm.

Klinga, bror Bredström! Hur är det nu fatt?
Stå ej och flåsa så trumpen och matt!
Här har du brännvin, sätt på dej din hatt!
Hur är det då fatt?
Hör, jag skall säga dig, pauvre ami,
Aldrig på baler dra fram jalusi!
Här äro tuppar med sporrar. Slå i,
Drick, drick, mon ami,
Här går det till just ärligt.
Valthornen gny förfärligt.
Corno. – – – Stolt tuppluveri!
Resonerar du, ditt får?
Ta valthornet, slå’n på truten!
Syster Bredström, polskan går.
Är nu ringen sluten?
Jergen Puckel, va fan, ä du här?
Anders Wingmark och brodern Pehr,
Eric Bergström och Jeanna stå där.
Nu balen lustig är.

Men var är brännvin? Hör, klockorna slå!
Brandvakten ropar och trummorna gå;
Flickorna gäspa. Gu signa de små!
Hör, klockorna slå!
Stjärnorna blänka och slockna och dö;
Mörker omringar båd klippa och sjö.
Nu blir jag kärlig, finns här någon mö,
Som önskar dö?
Hon dör och jag vill leva.
Ack, skönsta barn av Eva,
Corno. – – – Ack, allt kött är hö!
Här är jag och där en säng;
I min själ Cupido strider.
Bröder, dansa nu i fläng!
Bredström står och kvider.
Broder Bredström, vad skulle du här?
Ta en sup kummil och skorpa begär!
Kors, du ser ut liksom Lucifer!
Men balen slutad är.

FE13-dt -Na, seid ihr alle versammelt?

An Bruder Bredström.

Na, seid ihr alle versammelt? Kommt her,
Eric Bergström und Bruder Pehr,
Benjamin Schwalbe. – Oui, mon frère,
wir sind hier, sieh her.
Kutscher, sie schnalzen und balgen famos,
Herrschaften kommen mit Wagen und Troß,
lachen und lärmen in schwanker Kaross’
und balgen famos.
Freunde mit Anverwandten,
Nymphen und Musikanten –
Corno. – – – da geht ’s endlich los.
Anders Wingmark, schau, mit Frau,
Petter Bergström mit der Seinen.
Nimm noch einen Schluck, man tau!
Gib mir auch noch einen!
Skål, Anders Wingmark, willkommen du!
Prost, Mutter Olsson, ich trinke dir zu.
Jeanna hat Flitter und Flor – nanu? –
und neue rote Schuh!

Sieh Vater Berg, Euer Diener, wohlan!
Waldhorn verbeult und verziert mit Grünspan,
Himmel, du schwitzt alten Fusel und Tran?
Bruder Berg, wohlan!
Prächtige Pumpschuh’ nach Altväterbrauch,
Joppe mit Streifen, Perücke wie ’n Strauch,
lederner Wams und ein Gurt um den Bauch
nach Altväterbrauch.
Lichtschein auf Nymphen schimmert.
Hör, wie das Waldhorn wimmert:
Corno. – – – Jeannas letzter Hauch.
Schwester Jeanna, ach, ist krank.
Mach die Brust frei, und dann schnelle
etwas Hochlandwein vom Schank,
Wein mit Pimpernelle!
Wingmark, stoß an mit dem Bäselein fein,
gieße die Blumen der Liebe mit Wein!
Sieh, wie ihr Mund dich ermuntert zu frei’n,
Karaffe her! Schenk ihr ein!

Na, Jergen Puckel, mit Hut in der Hand?
Kratz mit den Beinen schön artig im Sand,
schlag Kapriolen und purzle gewandt,
nimm den Hut zur Hand!
Hol Bredströms Liebste zum Tanz! Ist ’s erlaubt?
Heut wirst du glücklicher, als du geglaubt.
Schwing deine Handschuh’ und spring, daß es staubt,
Heute ist ’s erlaubt.
Lasse sie lustig schwingen!
Hurra! die Hörner klingen
Corno. – – – prunkend, hoch und laut.
Wieg das Prachtweib hin und her!
Freias Tempel schwankt und bebet,
Bruder Bredström merkt nichts mehr.
Hoch die Hörner hebet!
Stoßt in die Hörner, blast schaurig Alarm!
Jergen, er trägt seine Schöne im Arm,
Augen, sie funkeln von Liebe und Harm,
und Bredström wird es warm.

Prost, Bruder Bredström! Na, faß neuen Mut!
Schnauf nicht so mürrisch, befeure dein Blut!
Hier hast du Branntwein, setz auf deinen Hut,
fasse neuen Mut!
Hör, was ich sage, mon pauvre ami!
Merke! auf Bällen taugt nie jalousie.
Dort gibt es Hähne mit Sporen, hihi!
Trink, trink, mon ami!
Sieh, dieses Spiel ist ehrlich,
hör, Waldhorn gellt gefährlich.
Corno. – – – Hahnenkampf: kikeriki!
Räsonierst du, dummes Schaf?
Hau ihm ’s Waldhorn auf die Birne!
Schwester Bredström, tanze brav,
Polska, schöne Dirne!
Jergen Puckel, schon wieder Malheur?
Anders Wingmark und Bruder Pehr,
Eric Bergström und Jeanna, ma chère!
Der Ball wird lustiger.

Wo gibt es Branntwein? Hör Glocken so laut!
Brandwächter ruft, und der Morgen bald graut.
Mädchen schon gähnen. Wo ist meine Braut?
Glocken schlagen laut.
Sterne, sie glimmen und glühend vergehn,
Dunkel umhüllt alle Klippen und Seen.
Wo ist die Schöne, zur Lust ausersehn,
mit mir zu vergehn,
die mir will Lust und Leben
mit ihrer Blüte geben,
Corno. – – – ehe die Sensen mähn?
Hier bin ich und dort ein Bett,
um mein Herz Cupido streitet.
Brüder, tanzet Menuett!
Bredström bitter leidet.
Bruder Bredström, ist ’s Herze dir schwer?
Trink einen Kümmel, und Zwieback begehr!
Kreuz, du siehst aus wie der Luzifer!
Und nun ist Ballauskehr.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE14-sv -Hör, I Orphei drängar

Till poeten Wetz. (Klingar väl på alla instrumenter,
men i synnerhet vid knäppning på basfiol.)

Hör, I Orphei drängar,
Stämmen edra strängar;
Knäppen alla – – – Flauto.
Till Apollos pris!
I som till exempel
Uti Fröjas tempel
Nederfalla, – – – Flauto.
Följen er kapris!
I som pröven gammalt öl, gutår,
Eder önskas fuktigt silverhår – – – Flauto.
Och en strupa som förmår.

Basfioler klinga.
Tag hit bägarn, svinga,
Svinga, broder, – – – Flauto.
Svinga med din hatt!
Visa dina dater!
Du har bra kamrater.
Bacchi floder – – – Flauto.
Rinna dag och natt.
Glas i hand och ljuvligt strängaspel,
Huile de Venus, kummil och kanel – – – Flauto.
Blive, broder Wetz, din del.

Du på Pinden stretar,
Och din blod arbetar,
Hjärnan värker – – – Flauto.
I din huvudskål.
Vid en brudsäng, broder,
Strödde du klenoder;
Ingen märker – – – Flauto.
Dina tankeprål.
Sätt din hatt på huvu’, kära bror!
Bacchi vingård står nu i sitt flor. – – – Flauto.
Se Cupido med sin mor!

I de helga lunder
Mellan blixt och dunder
Venus räcker – – – Flauto.
Bägarn utur skyn.
Hon på molnen vilar,
Han med vin och pilar
Sig utsträcker – – – Flauto.
Kring vår vattubryn.
Ej i vatten, nej i cypervin
Paradiset blommar, min kusin. – – – Flauto.
Sätt dig neder, håll god min!

Frukta intet dunder!
Under över under.
Bägarn blänker – – – Flauto.
Klar som en juvel.
Spegla dig: ditt hjärta
Skall bli kvitt all smärta,
När du tänker – – – Flauto.
Blott på sång och spel.
Du skall bli uti din målning kär:
Magnifikt din kopparnäsa bär – – – Flauto.
Bacchi tron och Fröjas här.

Vinet gör dig fager,
Vacker som en dager.
Tag den lotten, – – – Flauto.
Knäpp vår basfiol!
I vart stop du tömmer
Nytt besvär du gömmer
Och på botten – – – Flauto.
Ser din lyckas sol.
Lycka till Cupidos härlighet,
Att i Bacchi vingård bliva fet! – – – Flauto.
Drick, bror Wetz, du är poet.

FE14-dt -Hört, ihr Orpheus-Knechte

An den Poeten Wetz. (Klingt gut auf allen Instrumenten,
besonders aber zum Zupfen der Baßgeige.)

Hört, ihr Orpheus-Knechte,
stimmt die Saiten rechte!
Zupfet alle – – – Flauto.
zu Apollos Preis!
Du da zum Exempel,
hier in Freias Tempel
niederfalle, – – – Flauto.
folge Freias Weis!
Du, der fröhlich altes Bier gekost’t,
du sollst haben Silberhaare, prost, – – – Flauto.
und ’nen Schlund, der nie verrost’.

Baßviolen klingen.
Laß den Becher bringen!
Winke, Bruder, – – – Flauto.
schwinge deinen Hut,
zeige deine Taten
deinen Kameraden;
mit dem Ruder – – – Flauto.
rühre Bacchi Flut!
Glas zur Hand bei Saitenspielerei,
Huile de Venus, Kümmel, Zimt, Salbei, – – – Flauto.
Bruder Wetz, zuteil dir sei.

Du auf Pindos streitest
und mit Lust arbeitest!
Hirn, es brennet, – – – V:cllo.
und der Schädel kracht
dir, der Perlen streute
auf das Bett der Bräute.
Wer erkennet – – – Flauto.
deines Genius Pracht?
Lieber Bruder, setze auf den Hut;
Bacchi Weinberg glimmt in roter Glut. – – – Flauto.
Sieh, Cupido, Venus’ Blut!

In dem heilgen Lunde
Blitz und Donners Stunde!
Venus reckt sich – – – Flauto.
aus dem Wolkenrand,
reicht den Wein im Becher,
und ihr Sohn mit Köcher
träge streckt sich – – – Flauto.
hier am Mälarstrand.
Nicht von Wasser, nein! von cyprisch Wein
blüht das Paradies, Cousin, allein. – – – Flauto.
Setz dich nieder, schenk dir ein!

Fürcht nicht Donners Stunde!
Wunder tut sie kunde.
In dem blanken – – – Flauto.
Becher, gleich Juwel,
spiegle sich dein Herze
und sei frei von Schmerze
bei Gedanken – – – Flauto.
an Gesang und Spiel.
Sollst verlieben dich in dein Gemäld!
Deine Kupfernase zeigt der Welt – – – Flauto.
Freias Heer und Bacchi Zelt.

Wein macht frei von Sorgen
wie der junge Morgen.
Pflück die Stunde, – – – Flauto.
zupf den Violon!
Krug, den du wirst trinken,
Kummer läßt versinken,
und am Grunde – – – Flauto.
scheint des Glückes Sonn.
Laß Cupidos Lilien blühn im Bett,
und in Bacchi Weinberg werde fett! – – – Flauto.
Trinke, Wetz, du bist Poet.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE15-sv -Käraste min Theophile

Enkannerligen till Theophilum skomakargesäll,
under dess förföljelse,
skriven till tröst och hugsvalelse.

Käraste min Theophile,
I hallrätten visa knogen!
Rätt nu, broder, är du mogen;
Frodig buk och bälg!
Knäpp dina händer hop och svälj!
Min lärjunge, var mig trogen,
Tag ditt mästerbrev på krogen,
Där ditt burskap välj!
Sätt på dig hatten, murra,
I väggen flaskan surra!
Fri måndag, hurra!
Lycka till god helg!

Värdaste min Theophile,
Följ Bacchus helt tätt på spåret,
Släng din mässingskam i håret,
Tag din käpp i hand;
Knyt i din halsduk röda band,
Häng urkedjan uppå låret!
Det är nu på femte året
Du är i vårt land.
Näsan i vädret gärna.
Se benen hur de spjärna!
Din aftonstjärna
Tänds vid solens rand.

Käraste min Theophile,
Din bälghund, lät blodet rinna!
Plåstra om din ögonhinna!
Bacchus själv dig ger
Blyvitt och silverglitt och mer.
Men var inte lik en kvinna;
Näsan skall en gång, besinna,
På dig sablas ner,
Sablas utav korpraler
På bröllop och på baler.
Du är fataler.
Sup, min kavaljer!

Älsklige min Theophile,
Med glaset jag dig förföljer;
Jag ditt huvud översköljer
Och dig modig gör.
Örfilar smälla lustigt, hör!
Du öron och näsa höljer;
Jag ber att du aldrig döljer
Friskt och flinkt humör.
Den som i kransen tager,
Som bryta vill din lager,
Bliv inte svager,
Slå’n så att han dör!

Lästen slå mitt i flinten, hej
Och spring du, ta i din kanna;
Drick och svär och dig förbanna
På revansch, din skurk!
Tag prompt i näven glas och burk;
Själv Bacchus skall dig bemanna.
Håll med handen för din panna,
Fäkta som en turk!
Gott schwere noth und wetter!
Jämt full och aldrig mätter!
Jag vet ej bätter,
Din skomakarlurk!

FE15-dt -Mein teuerster Theophilus

An den Schuhmachergesellen Theophilus
während dessen Verfolgung, geschrieben zu Trost und Kühlung.

Mein teuerster Theophilus,
auf den Tisch gehörig haue,
sei vorm Zunftgerichte schlaue,
aber schlucke auch!
Bruder, nun rüste Balg und Bauch,
als mein Jünger mir vertraue:
Meisterstück im Wirtshaus baue
just nach Bacchi Brauch!
Setz deinen Hut auf, murre!
Hurra! die Flasche surre!
Schnurre und gurre
und am Blaumontag sauf!

Liebwertester Theophilus,
in den Spuren Bacchi fahre!
Messingkamm steck in die Haare,
nimm den Stock zur Hand,
knot um den Hals ein rotes Band,
häng die Uhr an Goldkandare!
Du bist schon im fünften Jahre
hier in Schwedenland.
Nase, sie schnuppert gerne
und funkelnd gleicht von ferne
dem Abendsterne
rot am Himmelsrand.

Rechtschaffener Theophilus,
laß das Blut, du Lümmel, rinnen
und dein Auge pflastern drinnen!
Bacchus selbst gibt her
Bleiweiß und Silberglanz und mehr
und dir hilft die Schlacht gewinnen.
Deine Nas – magst dich besinnen –
ward gespalten quer
von Säbeln der Korprale
bei blutiger Kabale.
Du bist fatale.
Trink den Becher leer!

Untadliger Theophilus!
Mit dem Glas ich zu dir laufe
und dein Haupt mit Weine taufe,
mit des Mutes Quell.
Backpfeifen schallen scharf und hell.
Pfeif auf Nas und Ohr und raufe
und mit Mut dein Glück erkaufe,
wackerer Gesell!
Wer deinen Kranz will brechen,
den Lorbeer dir absprechen,
zeig keine Schwächen –
gerb ihm derb das Fell!

Brenn ihm aufs Hirn den Leistenfuß!
Renn, Theophilus, zur Kanne,
trink und deine Feinde banne,
gib Revanche beim Bier!
Nimm dir das Glas mit Elixier;
Bacchus selber dich ermanne!
Alle deine Kräfte spanne,
sei sein Musketier!
Gott schwere noth und wetter!
Du säufst und wirst nicht sätter
und nimmer fetter,
du aller Schuster Zier!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE16-sv -Fader Bergström, fingra ditt oboe, blås

Enkannerligen till the birfilare på then Konungsliga Djurgården.
(Klingar väl på oboe.)

Fader Bergström, fingra ditt oboe, blås,
Oboe. – – – Knäpp upp ditt krås!
Håll nattrocken öppen, så ser man – va ba?
Oboe. – – – Skinnböxorna.
Hatten på!
Blås nu då! – – – Oboe.
Älskelige bröder, tagen nu i ring
Och lät oss alla dansa kring!

Si där springer löparn på backen, si där,
Oboe. – – – Ölstopet bär.
Si det gröna glaset sin sköna han ger;
Oboe. – – – Stolt kavaljer!
Han ibland
Kysser hand. – – – Oboe.
Älskelige bröder, dansa allihop
Och lät oss tömma våra stop!

Ack, si Ormens Pigor, si Cajsa – blås bra!
Oboe. – – – Si kjortlarna;
Vita klackar, gossar, och målade skor!
Oboe. – – – Balen blir stor.
Nu på bal,
Snörd och smal! – – – Oboe.
Kära bröder, slå nu alla fenstren opp!
Hej, liv och mandom i vår tropp!

Hårfrisörn ur dansen, och löparn ska in.
Oboe. – – – Oboe fin.
Blås nu pianissimo! – Ack, sicken en
Oboe. – – – Med vita ben,
Krummar sig
Kvick och vig. – – – Oboe.
Klappa löparn ut ur dansen, där han går,
Och hårfrisörn ska in. Gutår!

Hurra, kamerater! Allt andas i fröjd,
Oboe. – – – Djuphet och höjd,
Göken uti toppen och löjan vid strand,
Oboe. – – – Myran i sand.
Likså vi.
Spela, ni, – – – Oboe.
Spela hoboister! Gunga, tak och golv!
Vad slår nu klockan? Hon slår tolv.

FE16-dt -Vater Bergström, Oboe fingre und greif

Im besonderen an die Bierfiedler im Königlichen Tiergarten.
(Klingt schön zur Oboe.)

Vater Bergström, Oboe fingre und greif,
Oboe. – – – kneife und pfeif!
Knöpfe deinen Rock auf, so sieht man famos:
Oboe. – – – lederne Hos.
Hut setz auf,
blas und schnauf! – – – Oboe.
Meine lieben Brüder, fasset euch im Kreis
und tanzt zu Vater Bergströms Weis!

Sieh den Läufer trippeln, mit Schärpe und Band,
Oboe. – – – Krug in der Hand!
Sieh, ein grünes Glas seiner Schönen gibt hier
Oboe. – – – ein Kavalier,
küßt galant
ihre Hand. – – – Oboe.
Meine lieben Brüder, tanzet, singt und lacht,
leert eure Krüge heute nacht!

Sieh die schöne Magd, wie sie hastet und schafft,
Oboe. – – – Röckelein strafft.
Sieh die weiße Hacke und rote Sandal!
Oboe. – – – Mädchen beim Ball
jetzt noch schmal,
bald schon prall! – – – Oboe.
Liebe Brüder, öffnet Tür und Fenster weit!
Hei! Mannestum und Feurigkeit!

Raus mit dem Friseur und den Läufer hinein!
Oboe. – – – Oboe fein
blase pianissimo! Sieh, ohne Strümpf
Oboe. – – – krümmt sich die Nymph,
lieblich wiegt,
biegsam schmiegt. – – – Oboe.
Klatsch den Läufer aus dem Tanz beim nächsten Schritt
und den Friseur hinein. Prosit!

Hurra! Jedes Wesen, ob ’s kriecht oder schwimmt,
Oboe. – – – Freude vernimmt:
Gockel auf dem Hügel, Forelle am Strand,
Oboe. – – – Käfer im Sand.
So auch wir
jetzt und hier! – – – Oboe.
Spielt, ihr Oboisten! Schaukle, Diel und Dach!
Was schlägt die Uhr? – Schon zwölfe, ach!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE17-sv -Systrar och vänner

Till syster Lisa

Systrar och vänner
Och var en, mig känner,
God dag!
Pukare, skramla
Och ramla! – – – Timp.
Låtom oss surra,
Med hattarna hurra
Som jag.
Hjärta i barmen,
Rör armen! – – – Timp.
Hurra, gutår!
Just kungligt jag mår.
Hör på pukslagaren, hur han slår. – – – Timp.

Ljusen glimma
Och flickorna stimma
Med ras.
Si hur de kriga
Och niga!- – – Timp.
Solfjädren fläktar;
Marskalken slår nektar
I glas.
Si hur de dricka
Och nicka!- – – Timp.
God dag, kusin!
Si struvor och vin,
Si Jergen Puckel med karaffin!- – – Timp.

Jergen sig bugar,
Han läspar och trugar
Så skönt,
Talar fransyska
Och tyska;- – – Timp.
Blommor på armen,
Buketter i barmen
Och grönt;
Benen som krita
Så vita;- – – Timp.
Spänd på sitt sätt
Med rock violett,
Blått foder under. Hej, menuett!- – – Timp.

Kvinnor och männer
Och jungfrur och svenner,
Alarm!
Bort med all smärta,
Friskt hjärta!- – – Timp.
Saften är mustig,
Och Jergen blir lustig
Och varm.
Hör hur han pladdrar
Och sladdrar!- – – Timp.
Hattarna på!
Kom dansa, ni två:
Ulla och Jergen, lät dansen gå!- – – Timp.

Fy tunnor tusen,
Det dryper av ljusen
Nu flott
På roberonder,
Pomponer.- – – Timp.
Står du och gråter,
När Fröja upplåter
Sitt slott,
Bland änglabilder
Så milder?- – – Timp.
Styr hjärtat lätt,
Giv ögat sin rätt!
En nymf cendré och en ann brunett!- – – Timp.

Lisa med stubben,
Som niger för gubben
Där står
Med stora buken,
Peruken,- – – Timp.
Si hur hon fäktar;
Kring axlarna fläktar
Rött hår;
Med öppna armar
Hon larmar,- – – Timp.
Grinar mot soln.
Si guldgula kjoln!
I Jergens knä sitter hon på stoln.- – – Timp.

Klinga, buteljer!
Min kronsup jag sväljer,
Gutår!
Kärleken sticker;
Jag dricker.- – – Timp.
Låtom oss alla
Den Venus åkalla
Här står!
Töm mina safter
Och krafter!- – – Timp.
Pukor, ge ljud!
Si kärlekens gud!
Vem vill bli brudgum? Här har ni brud.- – – Timp.

FE16-dt -Schwestern und Tanten

An Schwester Lisa.

Schwestern und Tanten,
Gevattern, Vaganten,
gu’n Tag!
Pauker, sie rappeln
und zappeln. – – – Timp.
Surrt wie die Hummeln!
Hurra, laßt uns tummeln
im Hag!
Poltre und lärme
und schwärme! – – – Timp.
Pflücke den Tag,
sag prost beim Gelag,
hör Paukenwirbel und Donnerschlag! – – – Timp.

Lichter, sie flirren,
und Mädchen, sie schwirren
mit Rass’.
Wie sie sich biegen,
bekriegen! – – – Timp.
Nymphe schlägt Fächer,
der Marschall füllt Becher
und Glas.
Sieh, wie sie trinken
und winken! – – – Timp.
Trauben und Wein,
Cousinchen, sind dein.
Sieh, Jergen Puckel füllt Gläser ein! – – – Timp.

Jergen sich beuget
und Liebe bezeuget
kokett,
plaudert französisch
auf schlesisch. – – – Timp.
Sieh, wie er taumelt,
am Ärmelband baumelt
Bukett.
Hose aus Seide
wie Kreide, – – – Timp.
Rock violett
umspannt ihn adrett,
blau ist das Futter. Hei Menuett! – – – Timp.

Männer, Gesellen
und Mägde, Mamsellen,
Alarm!
Reißt aus den Herzen
die Schmerzen! – – – Timp.
Säfte sind kräftig,
und Jergen wird heftig
und warm.
Hör, wie er schnattert
und flattert! – – – Timp.
Hut auf geschwind!
Zum Tanze, mein Kind!
Ulla und Jergen, der Tanz beginnt. – – – Timp.

Pfui! wie verteufelt
der Kerzentalg träufelt
wie Soß
stetig von oben
auf Roben! – – – Timp.
Doch warum weinen,
wo Freia lädt ein in
ihr Schloß?
Mädchen sich drängeln
gleich Engeln. – – – Timp.
Auge, es späht,
dem Herzen dann rät:
Nimm Nymph cendrée oder Nymph brünett! – – – Timp.

Lisa, mit Reifrock,
macht Knicks vor dem Geißbock,
der steht
mit rundem Magen
und Kragen. – – – Timp.
Sieh Lisa fechten,
von rotblonden Flechten
umweht.
Siehe sie flirren
und schwirren, – – – Timp.
kichern, hihi.
Den Unterrock sieh!
Da plötzlich sitzt sie auf Jergens Knie. – – – Timp.

Klinge, Bouteille!
Krontrunk in die Kehle
hinein!
Liebe will stechen.
Wir zechen. – – – Timp.
Laßt unsere Seelen
Frau Venus befehlen
und weihn!
Nehmt meine Säfte
und Kräfte! – – – Timp.
Auf Pauken haut!
Den Liebesgott schaut!
Wer wird der Bräutgam? Hier ist die Braut! – – – Timp.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE18-sv -Gubbarna satt’ sig att dricka

Till gubbarna på Terra Nova i Gaffelgränden vid Skeppsbron.

Gubbarna satt’ sig att dricka,
Klappa på bälgen och hicka,
Näsan i glasena sticka,
Sjunga var om sin flicka.
Jergen Puckel han drog nu en rök,
Med pipan han på stopet knacka.
Gubbarna gjorde på ölet försök
Och drucko, så svetten han lacka.

Glasena börja nu ringa,
Gubbarna lustigt att svinga,
Hoppa och dansa och springa,
Med varannan klinga.
Benjamin klev nu på bordet. Fy fan!
Hier ist, kamrat, sehr schen zu tanzen.
Röder om näsan liksom en tulpan
Vant han uti laget nu kransen.

Ölet kring golvet det rinner,
Ljuset i pipan nu brinner,
Benjamin flämtar så stinner,
Ingen nu dörren finner;
Men perukerna falla utav,
Och byxorna de lossna av medjan.
En den andra handen nu gav
Och höllo så styvt uti kedjan.

Hurra de skreko och tralla.
Undan ur dörren med alla!
Käftarna gröna av galla.
Öl och stryk. Falleralla!
Jergen Puckel han ropte nu: Schas,
Der teufel soll der fahn regiren!
Hohl mich der teufel, verdammte calas!
Wir wollen nun recht poculieren.

Heer, Jergen Puckel, frater,
Hast du nun praf ducater?
Wir preussische soldater,
Hurra kammerater!
Hej, vivat nun, hej, die kajserin,
Der kajser! Mere ehl på bordet!
Hej, alliance und gut glas vin!
Gutår för det härliga ordet!

Benjamin lustig och kåter;
Skålarna börja nu åter;
Ögat sin hinna upplåter,
Bara öl det gråter.
Potts schlapperment, the smake so scheent!
Lät glasen klinga, klinga gubbar!
Gut glas ehl båd redt och chreent!
Skälm den som laget nu rubbar!

FE18-dt -Brüder sich setzten zum Trinken

An die Brüder im Terra Nova in der Gaffelgasse am Skeppsbron.

Brüder sich setzten zum Trinken,
schlugen sich froh auf die Schinken,
steckten ins Glas ihre Zinken,
lobten die Mädchen, die flinken.
Jergen Puckel im dunstigen Rauch
die Pfeife an den Humpen klopfte.
Brüder probierten das Bier, wie es Brauch,
und manch eine Schweißperle tropfte.

Becher zu kreisen begannen,
Brüder, sie tanzten und sprangen,
schwangen sich lustig und sangen,
Gläser, sie klirrten und klangen.
Benjamin stieg auf den Tisch, schwere Not!
Hier ist, kamrat, sehr schen zu tanze!
War um die Nas wie ein Puter so rot
und wurde belohnt mit dem Kranze.

Bier aus der Tonne verrinnet,
Pfeife zu schmurgeln beginnet,
Benjamin grübelt und sinnet,
keiner die Türe gewinnet.
Ihre Perücken bald lagen im Sand,
die Pluderhosen hingen hernieder,
treulich sie gaben einander die Hand
und hielten im Kreise sich bieder.

Welch ein Gejohl und Gelalle,
packt euch nach Hause nun alle!
Da schäumte giftige Galle
just wie das Bier, falleralle.
Jergen Puckel, er schrie: Ei der Daus,
soll Satans Beelzebub regieren!
Hohl mich der teufel, verdammichte Schmaus!
Wir wollen nun recht poculiren.

Heer, Jergen Puckel, frater,
Hast du nun praf ducater?
Wir Preussische Soldater.
Hurra Kammerater!
Hej, vivat nun, hej die Kajserin!
Der Kajser! Her mit Bier für jeden!
Hej, alliance und gut glas win!
Ein Prost für die biederen Reden!

Benjamin jauchzet gar schrille
schluchzend im Vivat-Gebrülle,
und eine Träne quillt stille
wie aus einer Destille.
Potts Schlapperment, the smake så scheent!
Lät Glasen klinga! Skål, Gesellen!
Gut Glas Bier, båd redt und greent!
Ein Schelm, der das Fest mag vergällen!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE19-sv -Trumslagarn kommer. Flickor, god dag

Till systrarna på then Konungsliga Djurgården.

Tamb. – – – Trumslagarn kommer. Flickor, god dag!
Tamb. – – – Hör hur han slår ett slag!
Tamb. – – – Trummor och pipor, brännvin och smör!
Tamb. – – – Kors, tocka virvlar, hör!
Käraste bröder och systrar, slån upp edra tjäll;
Våfflor och struvor i gröngräset ställ!

Tamb. – – – Dansa på gröna backar och fält,
Tamb. – – – Hoppa på krogen snällt!
Tamb. – – – Systrar med hand i sidan, god dag!
Tamb. – – – Barfota du och jag.
Trumla, trumslagare! Mandom och kärlek och vin
Fröjda i själen var trogen kusin.

Tamb. – – – Älskliga systrar, full menuett,
Tamb. – – – Trumma och flageolett!
Tamb. – – – Älskelige bröder, fulla kvarter
Tamb. – – – Och basfioler fler!
Hej, pimpinella och hoglands och sött frontignac!
Hurra, mamseller, gesäller och pack!

Tamb. – – – Käraste bröder, fulla med dun,
Tamb. – – – Systrar dra till paulun!
Tamb. – – – Kärlekens pilar vässas i öl
Tamb. – – – Båtsman, kliv på din köl,
Pipan i munnen och skönheten inom din arm!
Trumla, trumslagare, trumla alarm!

Tamb. – – – Ge fader Berg en sup vid fiol!
Tamb. – – – Rätt nu så skiner soln.
Tamb. – – – Drick nu värdinnans skål, ja gutår!
Tamb. – – – Lustigt vår levnad går.
Käraste bröder och systrar, er bliver förunt
Denna epistel, ja amen! Trurunt.

FE19-dt -Dort kommt der Trommler! Mädchen, gu’n Tag!

An die Schwestern im Königlichen Tiergarten.

Tamb. – – – Dort kommt der Trommler! Mädchen, gu’n Tag!
Tamb. – – – Was für ein Donnerschlag!
Tamb. – – – Trommeln und Pfeifen, Brot und Likör!
Tamb. – – – Hör, was für Wirbel, hör!
Teuerste Brüder und Schwestern, schlagt auf euer Zelt,
Waffeln und Strauben ins Wiesengrün stellt!

Tamb. – – – Tanzet auf grünen Hügeln und Feld,
Tamb. – – – flugs euch beim Krug gesellt!
Tamb. – – – Hand in die Seite, Schwester, juchhu,
Tamb. – – – barfüßig ich und du.
Trommele, Trommeler! Mannestum, Liebe und Wein
treuen Cousinen die Seelen erfreun.

Tamb. – – – Liebliche Schwestern, hei Menuett,
Tamb. – – – Trommel und Flageolett!
Tamb. – – – Teuerste Brüder, Krüge bringt her,
Tamb. – – – Baßgeigen her noch mehr!
Her Pimpernelle und Hoglands Wein und Frontignac,
hurra Mamsellen, Gesellen und Pack!

Tamb. – – – Brüder mit Daunenfedern, so nett,
Tamb. – – – Schwestern im Himmelbett.
Tamb. – – – Bier lenkt die Liebespfeile ins Ziel.
Tamb. – – – Bootsmann, besteig den Kiel!
Pfeife im Mund, und die Schöne liegt in deinem Arm!
Trommele, Trommeler, lustig Alarm!

Tamb. – – – Gebt an der Geige Schnaps Vater Berg,
Tamb. – – – daß er sich wacker stärk!
Tamb. – – – Trinkt auf die Wirtin! Prosit und Skål!
Tamb. – – – Leben behagt uns wohl!
Teuerste Brüder und Schwestern, euch seie vergunnt
diese Epistel, ja Amen! Trrru–rrrunt.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE20-sv -Står du och gråter?

Till fader Berg och Jergen Puckel.

Står du och gråter?
Valthornet, hör det låter!- – – Corno
Lustig och kåter,
Blås, fader Berg, det låter bra.Fin.
Blås till batalje;
Nå, prutta din kanalje!- – – Corno
Vacker seralje!
Min Jergen Puckel, nå hurra!
Vita handskar, chapeau-bas,
Stråpärlor uppå hatten.
Nu han satt’en
Bakfram, nu på sida.
Bida,
Jergen vill så ha.D.C.

Jergen han stretar;
Si fader Berg arbetar;- – – Corno
Flickan hon letar
Och vill i dansen giva hand.Fin.
Jergen sig krummar;
Hör, fader Berg han brummar,- – – Corno
Valthornet tummar,
Blir röd i synen, blå ibland.
Flickan hoppar litet grand,
Jergen han också hoppar.
Klang! Han stoppar
Pipan och sig svänger,
Slänger
Benen uti sand.D.C.

Lustigt! I harmen
Si hur han kröker armen;- – – Corno
Kråset i barmen
Det fläktar och det fladdrar ut.Fin.
Flaskorna skaka!
Valthornen hör de braka!- – – Corno
Huvu’ tillbaka
Och Jergen rak i livet! Hut!
Hurra! Dansa, blås och tjut,
Dansa på Norr och Söder,
Mina bröder!
Riktigt tolv buteljer
Sväljer
Jag i en minut.D.C.

Sup, drick och smutta!
Hurra! Valthornen prutta.- – – Corno
Flickorna skutta
Kring golvet. Bröder, hej, gutår!Fin.
Öl på minuten!
Se fader Berg i truten:- – – Corno
Käften uppbruten
Nu över mässingsbrädden står.
Käre vänner, Bacchus rår;
Venus mitt liv föröder.
Mina bröder,
Vinet i mitt tycke
Mycke
Kärlek övergår.D.C.

FE20-dt -Weinst du, du Lümmel?

An Vater Berg und Jergen Puckel.

Weinst du, du Lümmel?
Hör ’s Waldhorn im Getümmel, – – – Corno
muntres Gemümmel!
Hei, Vater Berg, blas brav Trara! Fin.
Blas zur Bataille
und schmettre, du Canaille! – – – Corno
Hand an der Taille
tanzt Jergen im Serail, hurra!
Weiße Handschuh, chapeau-bas,
Strohperlen auf dem Hute.
Sieh, der Gute
setzt ihn diesmal schief auf,
tief auf.
So will ’s Jergen, ja! D.C.

Sieh! Jergen streitet,
und Vater Berg arbeitet. – – – Corno
Jergen geleitet
zum Tanz die Nymphe an der Hand. Fin.
Jerg, mach dich krumme,
und Vater Berg, nun brumme, – – – Corno
nimmer verstumme!
Hoho, wie er die Backen spannt.
Sieh! die Nymphe hüpft gewandt,
und Jergen: lustig hopst er,
Pfeife stopft er,
und mit großen Sprüngen,
Schwüngen
stiebt er durch den Sand. D.C.

Lustig! Im Harme
ringt Jergen seine Arme – – – Corno
heftig im Schwarme.
O weh! der Kragen flattert weg. Fin.
Hörner spektakeln
und Schank und Gläser wackeln. – – – Corno
Kopf in den Nacken!
Steh aufrecht, Jergen, und dich reck!
Hurra, tanzt in jedem Eck
von Nord bis Süden alle
auf dem Balle!
Zwölf Bouteillen kauf ich,
sauf ich
jetzt und auf dem Fleck. D.C.

Bei allen Wettern!
Hurra! Waldhörner schmettern. – – – Corno.
Mädchen, sie klettern
und schlittern auf den Brettern, seht! Fin.
Bier zur Sekunde
führt Vater Berg zum Munde, – – – Corno
gibt seinem Schlunde,
und flugs den Messingtrichter dreht.
Brüder, Bacchi Dunst hier weht.
Venus ach! ist Drangsal,
Wein ist Labsal,
kann von Liebespfeilen
heilen,
Liebe übersteht. D.C.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE21-sv -Skyarna tjockna

Varutinnan han 1:o avmålar natten med dess nöjen,
2:o tyckes liksom för ögonen ställa ett slags æquilibrium emellan vinets och kärlekens styrka, men omsider ljusligen uppenbarar övervikten.

Skyarna tjockna,
Stjärnorna slockna,
Stormarna tystna, som örat uppfyllt;
Staden i dimma,
Tornena glimma;
Månen försilvrar vad solen förgyllt.
Hundarna skälla,
Portarna smälla.
V:cllo. – – – Spänn nu din bas!
Vart man sig vänder
Pottor i gränder
Klinga i gatan, hej, lustigt kalas!

Ställ dig vid bänken,
Ragla mot skänken,
Känn dig nu före, var står din butelj?
Grumla’n och skaka’n,
Och under hakan
Sätt nu fiolen och klunka och svälj!
Spotta och trampa,
Fila och stampa,
V:cllo. – – – Knäpp lite grand!
Himlen dig löna!
Se på den sköna:
Sömnen i ögat och ljuset i hand.

Käraste bröder,
Hjärtat det blöder;
Nu har jag flickor och flaskor och ljus,
Horn och basuner,
Kistor, pauluner.
Se fader Berg med sin läderkarpus;
Ulla i särken!
Rör speleverken,
V:cllo. – – – Hoppa och fläng!
Vänner och fränder,
Klappa med händer,
Släng edra satar, släng lagom, släng, släng!

Låtom oss stimma!
Ljusena glimma
Runt ikring väggar, paneling och tak.
Nu för jag ordet;
Skinkan på bordet
Svept uti blommor, som reta vår smak;
Allting oss retar.
Spelman arbetar
V:cllo. – – – Och gör en drill.
Flickorna blunda;
Lät oss åstunda,
Lät oss åstunda vad hjärtat det vill.

Den som, bedrövad,
Bliver beprövad
Båd utav lycka och avund och tid,
Glömme sin lycka;
Avund att trycka
Gör han var timma här lustig och blid,
Dansar i salen,
Tömmer pokalen,
V:cllo. – – – Ropar gutår,
Slänger med armen,
Tager i barmen,
Tumlar med nymfen i sängen där står.

Den som med pilar
Vakar och vilar,
Gör för sin sköna allting vad han gör,
Suckar och brinner,
Tappar och vinner,
Tar en bit skinka och brännvin och smör.
Hurra, kamrater,
Trät som soldater!
V:cllo. – – – Stäm, fader Berg!
Vi oss förlusta;
Låtom oss rusta;
Än har vår himmel sin svartblåa färg.

Släng, edra satar!
Står du och pratar?
Sluta med polskan, det fan far’ i dej!
Hurra, courage!
Släng, ert bagage!
Kasta fiolen åt helvite, hej!
Hej, han är rutten,
Kasta’n i putten!
V:cllo. – – – Lustigt, ge fyr!
Lät mig få hurra,
Supa och surra!
Venus jag följer, med Bacchus jag flyr.

FE21-dt -Wolken aufziehen

FREDMANS EPISTEL
in welcher er primo die Nacht mit ihren Vergnügungen schildert und secundo ein Gleichgewicht zwischen Weines- und Liebesstärke vor Augen zu führen scheint, doch zuletzt klar den Stärkeren offenbart.

Wolken aufziehen,
Sterne verglühen,
Sturm ist verstummt, der das Ohr hat erfüllt.
Stadt liegt im Dunkeln,
Türme, sie funkeln,
Mond nun versilbert, was Sonne vergüld’t.
Bellen im Hage,
Türengeschlage.
V:cllo. – – – Spann deinen Baß!
In allen Gassen
hört man es platschen,
plätschern aus Pötten, wie lustig klingt das!

Halt an die Bank dich,
torkle zum Schanktisch,
tappe und taste zu Kanne und Krug!
Rüttle und rühre,
schüttle und führe
Geige ans Kinn und dann schlucke und spuck,
trample und dröhne,
fiedle und töne,
V:cllo. – – – zupfe gewandt!
Himmel dich löhne!
Sieh, deine Schöne
Nacht hat im Auge und Licht in der Hand.

Gläser laßt klingen!
Herz will zerspringen.
Hier hab ich Liebchen und Licht und Bouteill’,
Hörner, Posaunen,
Kisten und Daunen.
Sieh! Vater Berg mit Kapuze aus Fell,
Ulla im Hemde!
Spielet behende,
V:cllo. – – – hüpfet geschwind!
Klatscht in die Hände!
Wackelt, ihr Wände!
Schwingt euch im Tanze, ihr Lümmel, beschwingt!

Lasset uns schwärmen!
Lichter uns wärmen
an den Paneelen und unter dem Dach.
Schluß mit Geschwafel!
Schinken zur Tafel
mit Blütenblättern für besten Geschmack!
Lust ist bereitet,
Spielmann arbeitet.
V:cllo. – – – Hört Trillerspiel!
Mädchen sind müde.
Seid nur nicht prüde,
ehrlich begehrt, was das Herz haben will!

Doch wer betrübt ist,
balde geprüft ist
von seinem Glücke, dem Neid und der Zeit.
Denkt nicht ans Glücke,
Neid den nicht drücke,
der jede Stunde zur Lust ist bereit!
Tanzet im Saale,
leeret Pokale,
V:cllo. – – – rufet Prosit,
tummelt im Schwarme,
schlinget die Arme
um eine Nymphe im Bett, das dort steht.

Wen Amors Pfeil traf,
weiht sich dem Beischlaf,
frönt allezeit seiner Schönen allein,
brennet, besinnet,
seufzet, gewinnet,
nimmt ein Stück Schinken und trinkt Branntewein.
Hurra, Kamraden!
Dröhnt wie Soldaten!
V:cllo. – – – Stimm, Vater Berg!
Lasset uns schwirren,
bechern und klirren!
Himmel ist schwarzblau, die Lust unser Werk.

Schwatz nicht, du Lümmel,
flugs ins Getümmel!
Schluß mit der Polska, der Teufel dich hol!
Hurra, Courage,
frischauf, Bagage!
Aber zur Hölle mit deiner Viol!
Weg mit dem Krempel!
Fort aus dem Tempel!
V:cllo. – – – Gib mir ein Licht!
Hurra, ich lärme,
trinke und schwärme,
Venus ich folge, zu Bacchus ich flücht.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE22-sv -De dyrbaraste gåvor utösas ofta...

Till the nybyggare på Gröna Lund.

De dyrbaraste gåvor utösas ofta av den lekande naturen under den mildaste himmel, då de dödliga med bleknade anleten ej mäkta pryda sina kinder med den purpur, som de lysande blommor vid morgonstunden sprida. Man ser uti frusande floder en skönhet kasta sina pärlor. – Vad? Kasta säger jag? – Jo, med snövita finger, som tävla i glans med de orientaliska pärlor. De gyllene fiskar i Kina uppstiga i svavelgul ånga utur berlinerblå katsor, fästade med rosenröda bandvippor. – Vad säger jag? Skördemännen på åkrarne i det rika Indien kunna knappt i sina glimmande jackor förliknas med de violetta silverax, som skördas av deras agatliar. Dryckeskärlen vid de sorlande bäckar finnas uti kastanjeträn högt uppsatta med konstigt virkade förlåter. Herdinnor i nopkin och gingang med solhattar av pärlemo gunga i pomeransträn och uppfylla luften med förtjusande röster. Där kostar ett glas av Stora Mogols aftonfinkel, älskelige bröder, cirka fem tolftedels svensk halvöre; och av det kejserliga myrbrännvinet, som de främmande gesanter undfå vid avskedstagandet, älskelige bröder, för en vitten får man så mycket, så att

Glasen darra mellan knogen.
Håll i glaset, du är mogen.
Kejsarn sitter där på krogen
Hela dagen trogen.
Huile de Venus och persico
Växa där vilt uti skogen.

Det är ju själva fan, mine älskelige!

I en röd scharlakanströja
Sitter han och har en blöja;
Folket sig till jorden böja,
Sina glas upphöja.
Torkar han glaset med blöjan? Jo,
Det plär hans Höghet förnöja. – – –

Älskelige bröder, de dyrbaraste gåvor utösas ofta av den lekande naturen ännu. Gutår!
Sup mig till!

FE22-dt -Die teuersten Gaben werden oft...

An die Neusiedler im Gröna Lund.

Die teuersten Gaben werden oft von der spielenden Natur ausgestreut unter dem mildesten Himmel, während die Sterblichen ihre bleichen Wangen nicht mit dem Purpur zu schmücken vermögen, den die leuchtenden Blumen in der Morgenstunde ausbreiten. Man sieht eine Schönheit ihre Perlen in gischtende Fluten werfen. Was? Werfen sage ich? Ja, mit schneeweißen Fingern, die mit den orientalischen Perlen um Glanz wetteifern. Die goldenen Fische in China steigen in schwefelgelbem Dampf aus berlinerblauen Reusen auf, die mit rosenroten Quasten befestigt sind. Und die Schnitter auf den Äckern in dem reichen Indien können in ihren kleinen glänzenden Jacken mit den violetten Silberähren verglichen werden, die von ihren Achat-Sensen gemäht werden. Die Trinkgefäße an den plätschernden Bächen sind hoch in Kastanienbäumen aufgehängt an kunstvoll gewirkten Vorhängen. Hirtinnen, in feinem Leinen und Gingang und mit Sonnenhüten aus Perlmutt, schaukeln in Pommeranzbäumen und erfüllen die Luft mit ihren entzückenden Stimmen. Dort, geliebte Brüder, kostet ein Glas von des Großmoguls Abendfusel circa fünf Zwölftel schwedische Halb-Öre. Und von dem kaiserlichen Ameisenbranntwein, den die fremden Gesandten bei der Verabschiedung empfangen, bekommt man für einen Heller so viel, geliebte Brüder, daß die

Gläser schwanken vor dem Munde.
Halt sie, gib sie deinem Schlunde!
Kaiser schmeißt im Krug ’ne Runde
jede Tagesstunde.
Huile de Venus und persico
wachsen im schattigen Grunde.

Das ist wohl der Teufel selber, meine geliebten Freunde!

Er hat scharlachrote Roben,
weißen Latz, und sitzet oben.
Gläser werden hoch gehoben,
Majestät zu loben.
Kaiser putzt Glas mit dem Latze; so
ist Seine Hoheit verschroben! – – –

Geliebte Brüder, die teuersten Gaben werden oft auch heute noch von der spielenden Natur ausgestreut. Prosit! Trinkt mir zu!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE23-sv -Ack, du min moder, säj vem dig sände

Som är ett soliloquium, då Fredman låg vid krogen Kryp-In, gentemot bankohuset, en sommarnatt år 1768.

Ack, du min moder, säj vem dig sände
Just till min faders säng!
Du första gnistan till mitt liv upptände.
Ack, jag arma dräng!
Blott för din låga
Bär jag min plåga,
Vandrar trött min stig.
Du låg och skalka;
När du dig svalka,
Brann min blod i dig.
Du bort haft lås och bom
För din jungfrudom,
Flauto. – – – För din jungfrudom.

Tvi den paulunen, tvi ock det verke
Man till din brudsäng tog!
Tvi dina ögon och ditt jungfrumärke,
Som min far bedrog!
Tvi ock den stunden
Då du blev bunden
Och din tro förskrev!
Tvi dina fötter,
Då du blev trötter
Och i sängen klev!
Ell’ kanske på ett bord
Att min bild blev gjord,
Flauto. – – – Att min bild blev gjord.

Ett troget hjärta platt jag föraktar.
Tvi både far och mor!
Här ligger jag i rännsten och betraktar
Mina gamla skor.
Tvi tocka hasor!
Rocken i trasor!
Skjortan svart som sot!
Si på halsduken,
Lammskinnsperuken
Och min sneda fot!
Det kliar på min kropp.
Kom och hjälp mig opp,
Flauto. – – – Kom och hjälp mig opp!

Känn mina händer magra och kalla
Darra vid larm och dån;
Se dem av vanmakt vid min sida falla
Liksom vissna strån.
Ögon och kinder,
Allt sammanbinder
Dubbel skröplighet.
Himmel, min tunga
Orkar ej sjunga
Om den fröjd jag vet;
Om kärleks ro och kval
Och en full pokal,
Flauto. – – – Och en full pokal.

Läska min tunga! Ack, söta safter,
Spriden i kärlen ljud!
Jag är en hedning: hjärta, mun och krafter
Dyrka vinets gud.
Fattig, försupen,
I denna strupen
Finns min rikedom.
I alla öden,
I bleka döden
Läskar jag min gom
Och i min sista stund
Glaset för till mund,
Flauto. – – – Glaset för till mund.

Men krogdörrn öppnas, luckorna skruvas;
Ingen i staden klädd.
Stjärnan av morgonrodnan liksom kuvas
Ned i molnens bädd;
Solstrålar strimma,
Kyrktornen glimma,
Luften blir så ljum.
Var är nu kappan?
Här ser jag trappan
Ned till Bacchi rum.
Giv mig en sup, min själ
Törstar snart ihjäl,
Flauto. – – – Törstar snart ihjäl.

Nu så gutår! Jag vill mig omgjorda,
Ragla till bord och stop.
Nu ska de styva leder bliva smorda,
Smorda allihop.
Hurra, courage!
Lustigt, bagage!
Friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
Tapper och frodig,
Och jag fruktar ej.
Ännu en sup ell’ par!
Tack, min mor och far,
Flauto. – – – Tack, min mor och far!

Tack för vart sänglag, skål för var trogen,
Som gjort vid brudstoln sväng;
Tack du som virket högg och drog ur skogen
Till min födslosäng;
Tack för din låga,
För din förmåga,
Du min gamla far!
Kunde vi råkas,
Skulle vi språkas,
Supa några dar.
Min bror du bliva skull’
Och som jag så full,
Flauto. – – – Och som jag så full.

FE23-dt -Ach, meine Mutter, sag, wer dich sandte

Die ein Soliloquium darstellt, als er in einer Sommernacht 1768 gegenüber dem Bankhaus vor der Kaschemme ‘Kriech-herein’ lag.

Ach, meine Mutter, sag, wer dich sandte
in Vaters Schlafgemach?
Aus deiner Glut mein Lebenslicht entbrannte,
ach, so arm und schwach!
Für Lust ertrage
ich nun die Plage
und verlösche schier.
Du lagst und spieltest;
als du dich kühltest,
brannt mein Blut in dir.
Warum versperrt’ kein Schloß
deinen Jungfernschoß,
Flauto. – – – deinen Jungfernschoß?

Pfui! eure Kammer, pfui! jene Eichen,
die man fürs Brautbett schlug.
Pfui! deine Augen und dein Jungfernzeichen,
lauter Weibertrug.
Pfui! jene Stunde,
als du zum Bunde
deine Treu verschriebst.
Pfui! deine Glieder,
da du hernieder
in das Bette stiegst.
Oder war ’s eine Bank,
der mein Sein ich dank,
Flauto. – – – der mein Sein ich dank?

Ein treues Herze platt ich verachte.
Pfui! auch mein Vater, du.
Hier liege ich im Rinnstein und betrachte
meine morschen Schuh.
Hosen zerschlissen,
Rockschoß zerrissen,
Kragen schwarz wie Ruß.
Sieh die Perücke
und diese Krücke
für den lahmen Fuß.
Es juckt bald hier, bald dort.
Kommt und helft mir fort,
Flauto. – – – kommt und helft mir fort!

Sieh meine Hände, mager und schmächtig,
zittern bei lautem Ton;
siehe sie niedersinken wie ohnmächtig,
kalt und leblos schon.
Augen und Wangen,
alles befangen
von Gebrechlichkeit.
Himmel, mein Singen
will nicht gelingen,
von des Lebens Freud,
von Liebeslust und -qual
und dem volln Pokal,
Flauto. – – – und dem volln Pokal.

Labt meine Zunge, ach, süße Säfte,
klingend ins Glas ihr fließt.
Ich bin ein Heide; Herz und Mund und Kräfte,
alles Bacchus grüßt.
Arm und versoffen
darf ich erhoffen,
was das Glück mir deucht:
In Krug und Gassen,
im Tod, dem blassen,
ich den Gaumen feucht’,
und in der letzten Stund
führ mein Glas zum Mund,
Flauto. – – – führ mein Glas zum Mund.

Siehe, man öffnet Krugtür und Luken;
noch liegt die Stadt im Traum.
Siehe den Stern im Morgenrot sich ducken
in den Wolkensaum,
Sonnstrahlen flimmern,
Kirchtürme schimmern,
und die Luft wird lind.
Hin zu der Treppe
schwer ich mich schleppe,
Bacchi Stube find!
Schenke mir ein, ich spür
Seel verdürsten mir,
Flauto. – – – Seel verdürsten mir.

Nun denn, zum Wohl! So will ich gastieren,
sitzen beim vollen Krug,
will meine steifen Glieder wieder schmieren,
schmieren sie genug.
Hurra, Courage,
lustig’ Bagage!
Frisch zur Flasche, he!
Bin frohen Mutes,
tapferen Blutes,
und ich fürcht kein Weh.
Gott, welch ein Himmelstrank!
Vater, Mutter, Dank!
Flauto. – – – Vater, Mutter, Dank!

Dank eurer Wollust! Prost will ich sagen
auch jedem Hochzeitsgast,
dir, der du Holz geschlagen und getragen
für das Kindbett hast!
Dank deiner Liebe
und deinem Triebe,
alter Vater, du!
Möcht mit dir zechen
und mit dir sprechen
jetzt und immerzu,
mein Bruder wärst – jawoll! –
und wie ich so voll,
Flauto. – – – und wie ich so voll.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE24-sv -Kära syster, Mig nu lyster

Till kära mor på Bruna Dörren.

Kära syster,
Mig nu lyster
Med dig tala, förrn jag dör. :||:
Dubbelt öl ger gott humör;
Enkelt öl jag aldrig smakar.
Brännvinsångst mitt hjärta skakar,
Och jag står vid gravens brädd
Som en Bacchi hjälte klädd,
Men föraktad och försmädd,
För min egen skugga rädd.
Kära syster.
Mig nu lyster
Att få taga mig en sup,
Sen gå i mitt mörka djup.
Uret pickar,
Charon skickar
Slup.
Tag mig den och den,
Kära mor, jag hickar.
Bacchi safter fröjda mig än.

Usla tider!
Vad det lider,
Bara kursen nederslås, :||:
Bättre köp på brännvin fås;
Men då lever jag ej mera,
Andra hjältar då hovera.
Kan ni tro, då, kära mor,
Jag skull’ få en sup så stor,
Jag skull’ supa, om ni tror,
Liksom Runius, Lucidor.
Usla tider!
Vad det lider,
Mitt benrangel faller ner,
Men min mun åt glaset ler.
Supar flera!
Ge mig mera,
Mer!
Bacchus, ingen ann,
Skall mig balsamera
Som en stor namnkunniger man.

Systrar hören!
När I rören
Uppå krogen glas och stop, :||:
Drick min skål då allihop,
Sjung om kärlek, vin och lycka,
Om de kval en törstig trycka
Och om hur en rusig man
Paradiset vinna kan;
Om den eld i blodet rann,
När han första druvan fann.
Systrar hören!
Bruna Dörren
Stäng för allting väl igen;
Lät min hamn få bulta sen.
Inte droppen!
Hålt, lät opp’en!
Men
Jag måst gå; farväl
Båd med själ och kroppen!
Hit en sup, jag törstar ihjäl.

FE24-dt -Schwester, holde, ach, ich wollte

An die liebe Mutter Wirtin der Braunen Tür.

Schwester, holde,
ach, ich wollte
mit dir reden, eh ich end’. :||:
Doppelbier macht Temprament,
Einfachbier will nimmer schmecken.
Branntwein schüttelt mich mit Schrecken,
da ich steh am Grabesrand
noch in Bacchi Festgewand,
doch verachtet und verkannt,
bang vorm Schatten an der Wand.
Schwester, holde,
ach, ich wollte
mit dir trinken, da ich ahn,
daß die dunklen Schatten nahn.
Uhrwerk ticket,
Charon schicket
Kahn.
Trinken will ich doch.
Höre, wie es hicket!
Bacchi Säfte laben mich noch.

Schlimme Zeiten
wir durchschreiten,
und der Kurs des Talers fällt. :||:
Noch gibt ’s Schnaps für bares Geld,
doch bald wird mein Herz erkalten,
andre Helden Hof dann halten.
Liebe Mutter, auf ein Wort,
glaubst du, ’s gibt an jenem Ort
volle Gläser auch hinfort,
daß die Seele nicht verdorrt.
Schlimme Zeiten
wir durchschreiten,
mein Gerippe niedersinkt,
doch mein Mund dem Glase winkt,
dürstet, gieret,
delektieret,
trinkt.
Bacchus, werd ich dann
von dir balsamieret
als ein großer namhafter Mann?

Schwester, höre!
Komm, betöre
meinen Schlund mit Glas und Krug! :||:
Trink mir zu, dann ist ’s genug,
sing von Liebe, Wein und Glücke,
welche Qual den Durstgen drücke
und wie ein berauschter Mann
Paradies erringen kann,
Feuer, das durch Adern rann
dem, der einst den Wein gewann.
Schwester, höre
und mir schwöre,
schließ die Braune Tür gut ab!
Klopft mein Schatten, gib ans Grab
Malz und Hopfen,
daß er Tropfen
hab!
Fort ist meine Not.
Hör den Tod schon klopfen!
Her das Glas, ich dürste zu Tod.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE25-sv -Blåsen nu alla!

Som är ett försök till en pastoral i bacchanalisk smak,
skriven vid Ulla Winblads överfart till Djurgården.

Blåsen nu alla!
Hör böljorna svalla,
Åskan går.
Venus vill befalla,
Där Neptun rår.
Simmen, tritoner,
Och sjungen, miljoner,
Fröjas lov;
Svaren, postiljoner
I Neptuns hov!- – – Corno.
Se Venus i sin prakt!
Kring henne hålla vakt
Änglar, delfiner, zephirer och Paphos’ hela makt;
Vattunymfer plaska kring
I ring.- – – Corno.

Fåglarna titta
Och fiskarna spritta
Ur sitt rum;
Gastarna de sitta
På havets skum.
Vädrena susa,
Sig böljorna krusa,
Bugna ner;
Skyarna bli ljusa,
Och solen ler.- – – Corno.
Venus på fältet är;
Snäckan, som henne bär,
Sirad med vimplar och blomster,
den gula vassen skär.
En triton med solhatt stor
Nu ror- – – Corno.

Dån hörs från logen,
Och säden fullmogen
Blixtrar nu;
Göken gal i skogen
Så matt kuku.
Kråka och vipa
Nu näbbarna slipa,
Flyga snällt;
Pan han tar sin pipa
Och blåser gällt.- – – Corno.
Hjortarna stångas, slåss;
Älgarna fly som bloss.
Glimmande, simmande, Venus hon lämnar sin kaross,
Går in i Palemons tjäll
I kväll.- – – Corno.

Venus du täcka,
Fritt lämna din snäcka
Vid vår strand;
Lustan sku vi väcka
Med glas i hand.
Ack mina vänner,
Var en av er känner
Mina drag.
Blåsen, goda männer,
Valthornen tag!- – – Corno.
Du Ulla Winblad kåt,
Gunga i roddarbåt!
Du är vår Venus; mamseller, gesäller gör din ståt.
Stig i land på Paphos’ ö,
Min mö!- – – Corno.

Om denna parken
Rår kärleksmonarken
Och en kung;
Djurgåln heter marken.
Stöt valthorn, sjung!
Sjung till exempel
Om Fröjas små tempel,
Som här stå
Med uråldrig stämpel
Och mossa på!- – – Corno.
Sjung här om jungfrumord,
Om hur en brud blir gjord,
Hur under valthorn hon kämpar och spritter på ett bord.
Ulla Winblad, ingen skymf,
Min nymf!- – – Corno.

Nig nu och buga,
Träd in i min stuga,
Dansa om!
Fröjas barn ä sluga;
Kom, Ulla, kom!
Hör du ej suset?
Si värden i huset
Fader Berg!
Valthornet och kruset
Ge gubben färg.- – – Corno.
Djurgårdherdinna snäll,
Här är Palemons tjäll;
Här ser du herdar, som ragla båd morgon, middag, kväll,
Herdar utan lamm och får.
Gutår!- – – Corno.

Blås, musikanter,
För Ulla, galanter
Och förnäm!
Skira engageanter
Och diadem!
Putsa chinjongen
Och sväng roberonden
Vid och stor!
Blåsen i portgången
Ett ståtligt kor!- – – Corno.
Dyrka Cupidos namn;
Öppna din varma famn;
Pusta och flåsa och flämta och blekna som en hamn!
Hjärtat klappar, pulsen går,
Han slår.- – – Corno.

Sjungom nu alla!
Lät kärlek befalla
Våra liv;
Lät oss spelmän kalla
Till tidsfördriv;
Svalkom vår tunga,
Och låtom oss sjunga
Glädjesång;
Dansa, gamla, unga,
Nu på en gång!- – – Corno.
Nymfer och friskt kalas,
Vällust i blod och glas,
Sömniga ögon, friskt hjärta, fioler, sång och bas
Var epistel innebär
Och lär.- – – Corno.

FE25-dt -Blast, laßt es schallen!

Die ein Versuch zu einem Pastoral im bacchanalischen
Geschmack ist, geschrieben bei Ulla Winblads.

Blast, laßt es schallen!
Die Wogen wild wallen,
Donner rollt.
Venus hat Vasallen,
wo Neptun grollt.
Schwimmet, Tritonen,
und singet, Millionen,
Freias Lob!
Blaset, Postillione,
an Neptuns Hof! – – – Corno.
Hei, Venus’ holde Pracht!
Bei Venus halten Wacht
Engel, Delphine, Zephire und Paphos’ ganze Macht.
Wassernymphen, planscht im Ring!
Ich sing. – – – Corno.

Vögel, sie gucken,
und Fische, sie zucken
durch den Raum,
Rudergaste rucken
durch Gischt und Schaum.
Winde, sie brausen,
und Wellen sich krausen
und vergehn,
Wolken sich zerzausen,
zur Sonne wehn. – – – Corno.
Venus im Felde seht:
Muschel, in der sie steht,
wimpel- und blumengeschmückt
durch das goldne Röhricht geht.
Rudergast ist ein Triton
in Fron. – – – Corno.

Donnern und Grollen,
im Kornfeld, dem vollen,
Blitzgezuck.
Kuckuck, ruft ’s verhohlen,
ganz schwach: Kuckuck.
Kiebitze keifen
die Greifschnäbel schleifen,
fliegen schnell.
Pan auf seinen Pfeifen,
wie bläst er gell! – – – Corno.
Hirsche, sie kämpfen kühn,
Elche ins Nirgends fliehn.
Schimmernde, schwimmende Muschel läßt Venus weiterziehn
und hält bei Palemon Wacht
heut Nacht. – – – Corno.

Venus, du Schöne,
der Muschel entwöhne
dich am Strand!
Lüsten jeder fröne,
das Glas zur Hand!
Also, ihr Lieben,
bin jung ich geblieben
hochbejahrt.
Blaset ihr da drüben
den Waldhornpart! – – – Corno.
Hei, Ulla Winblad, heil!
schaukle im Boote geil!
Du bist die Venus; Mamsellen, Gesellen, seid bereit!
Paphos’ Eiland ist nicht weit
zur Zeit! – – – Corno.

In diesem Parke
dem Liebesmonarche
dich verding!
Djurgård grüßt die Arche.
Zum Waldhorn sing!
Sing zum Exempel
von Freias Lusttempel,
dort zu sehn,
sein uralter Stempel
prägt moos’ge Höhn. – – – Corno.
Sing, wie aus Jungfernweh
neu eine Braut entsteh’,
die unterm Waldhorne zappelt auf einem Kanapee
und wie Ulla ohne Schimpf
wird Nymph. – – – Corno.

Tritt in die Hütte
und knickse nach Sitte
und sei fromm!
Freias Tochter, bitte,
komm, Ulla, komm!
Sieh ihn sich heben –
hei, Alter, sollst leben,
Vater Berg!
Krug und Waldhorn geben
dir Farb und Stärk. – – – Corno.
Hirtin von Djurgårds Feld,
hier ist Palemons Zelt!
Hier taumeln Hirten von Morgen bis Abend weinbeseelt,
Hirten ohne Lamm und Schaf.
Trink brav! – – – Corno.

Blast, Musikanten,
galant wie Amanten
und vornehm!
Bringt ihr Engageanten
und Diadem!
Putzt den Chignon ihr,
legt um Roberonde ihr
weit und groß!
Blast nun im Salon hier
just wie im Schloß! – – – Corno.
Auf! in Cupidos Reich!
Öffne die Arme weich,
keuche und puste und pruste und werde kreidebleich!
Ach! dein Puls pocht wild bewegt,
erregt. – – – Corno.

Singt mit uns allen!
Als Freias Vasallen
leben wir,
Spielleut wir bestallen
im Lustrevier.
Kühlt eure Zungen,
und frisch dann gesungen
Lobgesang!
Tanzt, ihr Alten, Jungen,
ein Leben lang! – – – Corno.
Nymphen und Bacchi Naß,
Wollust in Blut und Glas,
heiteres Herz, heiße Augen, Violen, Sang und Baß;
so uns die Epistel lehrt,
bekehrt. – – – Corno.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE26-sv -Var står fiolen? Säj, min son!

Rörande mutter Berg, och angående Lotta i Kolmätargränden och vad som passerat.

Var står fiolen? Säj, min son!
Mutter, gutår! Där står han i vrån.
Skall jag dra till?
Gör som du vill!
Sätt dig, vänd upp och ned på sån! – – – V:cllo.
Hör basfiolens klang och dån! – – – V:cllo.
Movitz, nå kära, börja! – – – V:cllo.
Gråt ej, vi ska du sörja?
Karl är karl, skall du vara så rädd om ditt skinn?
Lät mig se huru djupt hirschfängarn tog in.
Mutter, i huvu’ jag fått fyra hugg,
Ett uti armen. Gutår nu i mjugg!
Mutter, gutår!
Två hugg i mitt lår
Blott för mitt tal.
Fan till korpral!
Han ville jag skull’ spela. Jag svara: hut!
Därmed så högg han mig – – på min trut. V:cllo.

När skedde det? Var karln besatt?
Mutter, gutår! Det skedde i natt.
Jag grep en drill;
Vips slog han till,
Slog av peruken och min hatt – – – V:cllo.
Och dansa golvet kring med skratt. – – – V:cllo.
Därpå så i minuten – – – V:cllo.
Fick jag ett slag på truten;
Och den besten var kär uti dottren som jag;
Och jag ropte på Lotta: Hirschfängarn tag!
Krögarn i skjortan han kom också ut;
Vips gav han krögarn ett slag på sin trut.
Krögarn han svor
Och ropte på mor.
Mor är bastant,
Hon gav galant
Krögarn en örfil, och korpralen han log;
Och man och hustru jag – – så bedrog. V:cllo.

Tyst, mutter, tyst! Jag var ej känd;
Aldrig jag spelt i Kolmätargränd.
Satans alarm!
Mitt lår och min arm,
Lårbenet, bröst och höft och länd! – – – V:cllo.
Nu har jag skruvat strängen spänd; – – – V:cllo.
Si nu hur knogen springer. – – – V:cllo.
Mutter, mitt sjuka finger!
Aj, se skinntutan damp där in i basfioln;
Aj, se plåstret, där ligger det under stoln;
Stråken avbruten och taglet är allt,
Lotta är borta och brännvinet kallt.
Mutter, gutår!
Mitt bröst har ett sår;
Den mig det gav
Öppnar min grav.
Kolmätars Lotta hon är orsak till allt.
Mutter, i går gick hon – – med en palt.
V:cllo.

FE26-dt -Wo steht die Geige? Sag, mein Sohn!

die von Mutter Berg und Lotta in der Kohlmessergasse handelt und von einer Sache, die dort passiert ist.

Wo steht die Geige? Sag, mein Sohn!
Mutter, pardon, im Eck lehnt sie schon;
doch hör mich an…
Mowitz, wohlan,
setz dich und streich den Violon! – – – V:cllo.
Was für ein voller Donnerton! – – – V:cllo.
Bravo, greif in die Vollen! – – – V:cllo.
Ach! deine Tränen rollen.
Sei ein Kerl, hast du nicht lamentiert schon genug?
Laß mich sehen, wie tief der Hirschfänger schlug.
Mutter, sieh her, was für Hiebe ich litt:
Stiche am Arm, am Nacken ein Schnitt!
Schenke mir ein!
Zwei Schrammen am Bein!
Verdammter Korpral
barsch mir befahl:
Bierfiedler, spiel! Da ging durch mir der Gaul:
Pfui! rief ich, und er schlug – – mir aufs Maul. V:cllo.

Was hat den Kerl so aufgebracht?
Mutter, prosit! Just wie ich heut nacht
trillere fein,
bums! schlägt er drein
auf die Perücke, daß es kracht, – – – V:cllo.
tanzt wie verrückt herum und lacht. – – – V:cllo.
Darauf, eh ich mich fasse, – – – V:cllo.
krieg ich eins auf die Nase.
Denn wir waren in Lotta verliebt, ich und er,
und ich rufe zu Lotta: Hirschfänger her!
Da kommt im Nachthemd der Krüger, nicht faul.
Bums! kriegt der Krüger ein Pfund auf das Maul,
zetert und flucht,
Krügerin ruft,
diese, bastant,
haut ihm galant
doppelt aufs Maul, und der Korpral hat gegrient.
Krüger und Krügerin – – warn bedient. V:cllo.

Mutter, so ging mein Spiel zu End,
weil mich das Kohlmesserpack nicht kennt.
Satans Alarm,
mein Bein und mein Arm,
Schenkel und Hüfte, Brust und Lend! – – – V:cllo.
Aber noch spiele ich behend. – – – V:cllo.
Sieh meine Finger rennen! – – – V:cllo.
Au! au, die Knöchel brennen!
Oh, der Fingerling fiel in die Suhle, o weh!
Und das Pflaster, das klebt auf dem Stuhle, o je!
Bogen zerbrochen und Roßhaar ist all,
Lotta ist fort und der Branntwein ist schal.
Weh über mich!
Mein Herz traf ein Stich.
Die ihn mir gab,
grub mir das Grab.
Kohlmessers Lotta hat mich trostlos gemacht.
Ach! sie ging fort heut nacht – – streng bewacht. V:cllo.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE27-sv -Gubben är gammal, urverket dras

Som är dess sista tankar.

Gubben är gammal, urverket dras,
Visaren visar, timman ilar.
Döden sitt timglas har ställt vid mitt glas,
Kring buteljen strött sina pilar.
Törstig jag skådar min stjärna och sol.
Vandringsman, hör nu min basfiol!
V:cllo. – – – Movitz, din tjänare vilar.

Klaraste sköte, ljuvliga barm!
Sorgligt de blommors liv föröddes,
Som gav min far, till min sveda och harm,
Vällust i den säng, där jag föddes.
Men båda sova. Gutår i förtret!
Sjung, Movitz, sjung om hur ögat gret
V:cllo. – – – Vid de cypresser som ströddes.

Raglande skugga, brusiger min,
Skapad att Bacchus gå tillhanda,
Bläddriger tunga av brännvin och vin –
Känn där far min, känn där hans anda!
Fröja och Bacchus gav kring den ett sken.
Movitz, lät bland mina fäders ben
V:cllo. – – – Detta mitt stoft få sig blanda!

FE27-dt -Alt ist der Greis, das Uhrwerk läuft ab

die seine letzten Gedanken enthält.

Alt ist der Greis, das Uhrwerk läuft ab,
Zeiger und Stunden nimmer weilen,
Tod zu dem Glase sein Stundenglas gab
und umringt die Flasche mit Pfeilen.
Durstig ich schau meinen Stern, meine Sonn.
Wandersmann, hör meinen Violon!
V:cllo. – – – Mowitz, dein Diener muß eilen.

Lieblicher Schoß und Busen so warm!
Blumen, schon längst des Todes Beute,
gaben dem Vater, zu Qual mir und Harm,
Wollust, da mein Leben er zeugte.
Beide nun schlafen. Prosit trotz Verdruß!
Sing, Mowitz, singe vom Tränenfluß,
V:cllo. – – – als man Zypressen streute.

Torkelnder Schatten, trunkenes Sein,
Bacchus im Tode noch ich wähle,
Zunge ist blasig von Branntwein und Wein,
spürt des Vaters Blut, seine Seele.
Freia und Bacchus, umgebt ihn mit Schein!
Mowitz, dann zu meiner Ahnen Gebein
V:cllo. – – – sich meine Asche geselle!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE28-sv -I går såg jag ditt barn, min Fröja

Om ett anställt försåt emot Ulla Winblad.

I går såg jag ditt barn, min Fröja,
I Yxsmedsgränd,
Klädd i en svart, garnerad tröja,
Så snörd och spänd,
En kullrig vidd av många stubbar,
Bjäfs och grannlåt och flärd;
Men i dess fjät såg jag två gubbar
Med långa svärd.

Hon vände sig, och floret fläkta
Tyst av och an,
Dess ögons glans så dyr och äkta
Bland tårar brann.
Ett kvinnligt öga fullt med tårar
Och en darrande röst,
Säg mig, vad mer till ömhet sårar
Ett manligt bröst?

Från topp till tå min nymf jag granskar.
Bedrövlig syn!
Hopknäppta sträcks två klippingshandskar
Med bön till skyn;
Dess kjortlar rycks och uret stannar,
Perpendikeln sprang av;
Och nymfen själv den krans förbannar,
Som Fröja gav.

Du stränga makt, som kärlek dödar
Med raseri!
Märk, Ullas lilla fot sig mödar,
Och hon blir fri.
Kring templet hennes ögon välva,
Där hon Themis nyss rönt,
Fast politiens drottar själva
Dess hjässa krönt.

Så skynda dig att Fröja lyda;
Glöm avunds hand!
Lät nöjets bloss din himmel pryda
I Paphos’ land!
Gå, tänd och dela än en lusta,
Som naturen ger liv;
Gråt inte mer, håll upp att pusta
Och lycklig bliv!

FE28-dt -Freia, ich hab dein Kind gesehen

Über einen Hinterhalt gegen Ulla Winblad.

Freia, ich hab dein Kind gesehen
in Yxsmedsgränd
in ’nem garnierten Mieder gehen,
geschnürt die Lend,
mit runden Formen, schönen Perlen,
Tand und Flitter und Spang,
aber verfolgt von zweien Kerlen
mit Schwertern lang.

Sie dreht sich, fächelt mit dem Schleier
ganz leicht und leis,
der Glanz der Augen, treu und teuer
und tränenheiß.
Wenn in ihr Auge Tränen springen,
Stimme zittert vor Schmerz,
was kann an Zartheit mehr bezwingen
ein männlich Herz?

Von Kopf bis Fuß die Nymph ich sehe,
welch bittres Bild:
Zwei Hände strecken sich zur Höhe,
zum Himmel wild.
Man zerrt am Kleid. Die Uhr bleibt stehen,
Perpendikel springt ab!
Nun will die Nymph den Kranz selbst schmähen,
den Freia gab.

Du strenge Macht, die Liebe tötet
durch Raserei!
Sieh, Ulla ringt und rennt errötet,
und kämpft sich frei.
Zum Tempel ihre Blicke hetzen:
Themis, gib ihr Pardon!
Die Fürsten der Polizei ihr setzen
aufs Haupt die Kron.

Zu Freia eile, nimmer spüre
der Neider Hand!
Dein Freudenlicht den Himmel ziere
in Paphos’ Land!
Die Lust entzünde und erteile,
die belebt die Natur!
Hör auf zu weinen, auf und eile
auf Glückes Spur!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE29-sv -Movitz, tag dina pinnar

Till de förnäma.

Movitz, tag dina pinnar
På templets höga tinnar!
Klang, pinn i vädret,
Plang, pinn på lädret,
Klang, plang, klang, plang!
Pukorna ställ till vänster;
Opp dörrar och fenster!
Klang, Fröjas minne,
Plang, fäll din pinne,
Klang, plang, klang, plang!
Nymfen solfjädren fingrar och fläktar sin barm.
Timp. – – – Trumla stolt alarm!
Timp. – – – Lyfta opp din arm,
Och skåda de sköna i silke och flor!
Stolt herrarna spassera i salen, min bror,
Stolta med vita strumpor och knarkande skor,
Snusa, le, – – – Timp.
Pudrande; – – – Timp.
Handen uti barmen,
Hatten under armen
Av fin kastor. :||:

Fröknarna le och läspa;
De frysa och de gäspa.
Klang, stäm och ramla,
Plang, slå och skramla,
Klang, plang, klang, plang!
Ers nåd på alla säten
Och främmande läten.
Klang, sväng med pinnen,
Plang, på pukskinnen,
Klang, plang, klang, plang!
Comment se trouve ma belle? –
Oui, fort bien, ma sœur.
Timp. – – – Pukarn virvlar gör.
Timp. – – – Movitz har gehör.
Ta hit mandelmassa, klenäten och smör!
Greven med guld på rocken och blixtrande hatt
Hoppar nu främst i polskan och gör nymfen spratt.
Så charmant – – – Timp.
Och galant – – – Timp.
Gör han en herdinna
Till en sort grevinna
Uppå en natt. :||:

Kors, vad för kaprioler
Och gnäll utav fioler!
Klang av bassister,
Plang, kapellister,
Klang, plang, klang, plang!
Flöjterna ljuvligt susa
Och nymfren förtjusa.
Klang, pukan låter,
Plang, nymfen gråter,
Klang, plang, klang, plang!
Varföre gråter nymfen? Jo, ängslig hon ser
Timp. – – – Nu sin kavaljer
Timp. – – – Hur han faller ner
Och fröken där ute i farstun tillber.
Smäcken föll ned i trappan, buketten försvann,
Kjortlen blev sönderriven, halsbandet tog fan.
Fröken skrek – – – Timp.
Ack, vad svek! – – – Timp.
Ingen tro och heder,
Bäst man en tillbeder
Kränkes en ann. :||:

FE29-dt -Mowitz, nimm deine Pinne

An die Vornehmen.

Mowitz, nimm deine Pinne
auf hoher Tempelzinne!
Klang! Schlage schnelle
– plang! – auf die Felle!
Klang, plang, klang, plang.
Pauken wir wollen rühren
vor Fenstern und Türen.
Klang! Pauken dröhnen
– plang! – für die Schönen.
Klang, plang, klang, plang.
Nymphe mit Fächer kühlt ihren Busen, so warm.
Timp. – – – Trommle stolz Alarm!
Timp. – – – Hebe hoch den Arm
und schaue die Schönen in Seide und Flor!
Herren spazieren stolz in den Saal durch das Tor,
treten mit weißen Strümpfen schuhknarrend hervor
puderweiß, – – – Timp.
schnupfen leis, – – – Timp.
neigen sich mit Charme,
Federhut im Arme
ist aus Kastor. :||:

Fräulein, sie lispeln, lächeln,
bald frösteln und bald fächeln.
Klang, du Canaille!
Plang, zur Bataille!
Klang, plang, klang, plang.
Vielfaches Euer Gnaden!
Vielsprachige Tiraden.
Klang! Pinne schwinge!
Plang! Pauke klinge!
Klang, plang, klang, plang.
Comment se trouve ma belle? –
Oui, fort bien, ma sœur.
Timp. – – – Mowitz, wirble mehr.
Timp. – – – Ja, du hast Gehör.
Bringt her Mandelmasse und Kuchen holt her!
Mit Gold am Rock, den Hut voller glitzernder Pracht
führet der Graf den Reigen und schäkert und lacht.
So charmant – – – Timp.
und galant – – – Timp.
macht er eine Schäfrin
zu ’ner Art von Gräfin
für eine Nacht. :||:

Ha, was für Kapriolen
und zeternde Violen!
Klang! Kapellisten!
Plang, plang! Bassisten!
Klang, plang, klang, plang.
Nymphen so hold erröten,
es flüstern die Flöten.
Klang, Pauke lärmet.
Plang, Nymphe härmet.
Klang, plang, klang, plang.
Weswegen weint die Nymphe? Ach, ihr Kavalier,
Timp. – – – ist nicht mehr bei ihr.
Timp. – – – Aber vor der Tür
verehrt er ein Fräulein in Rittermanier.
Häubchen fiel auf die Treppe, Bukett liegt im Dreck,
Röcklein ist ramponiert, und das Halsband ist weg.
Fräulein schreit: – – – Timp.
O Falschheit! – – – Timp.
Alles sich verkehret,
wer die eine ehret,
tut andren Schand. :||:

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE30-sv -Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar

Till fader Movitz, under dess sjukdom, lungsoten.
Elegi.
Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar,
Slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt; han blott på gravdörrn gläntar,
Slår den igen, kanske än på ett år.
Movitz, din lungsot den drar dig i graven.
V:cllo. – – – Knäpp nu oktaven,
Stäm dina strängar, sjung om livets vår! :||:

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramat bröst och platta skulderblad.
Lät se din hand! Var ådra blå och trinder
Ligger så svälld och fuktig som i bad;
Handen är svettig och ådrorna stela.
V:cllo. – – – Knäpp nu och spela,
Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad! :||:

Himmel, du dör, din hosta mig förskräcker;
Tomhet och klang, inälvorna ge ljud;
Tungan är vit, det rädda hjärtat kläcker,
Mjuk som en svamp är sena, märg och hud.
Andas! – Fy tusan, vad dunst ur din aska!
V:cllo. – – – Län mig din flaska!
Movitz, gutår! Skål! Sjung om vinets gud! :||:

Utur hans kärl din död i droppar flutit
Helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja, detta glas bedrövligt inneslutit
Glödande maskar, vill du, Movitz, tro.
Allt är förtärt, dina ögon de rinna,
V:cllo. – – – Tarmarna brinna.
Orkar du ropa än gutår? – Jo, jo. :||:

Nå så gutår! Dig Bacchus avsked bjuder,
Från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt till dess lov det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ur dina ådror går.
Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda!
V:cllo. – – – Skull’ du åstunda
Ännu en fälsup? Vill du dö? – Nej, gutår! :||:

FE30-dt -Trink aus dein Glas, der Tod schon deiner harret

An Vater Mowitz während dessen Krankheit, der Schwindsucht.
Elegie.
Trink aus dein Glas, der Tod schon deiner harret,
schleifet sein Schwert, steht in der Tür im Nu.
Sei nicht erschreckt, die Grabestür nur knarret
und fällt vielleicht in einem Jahr erst zu.
Mowitz, die Schwindsucht, die zieht dich zu Grabe.
V:cllo. – – – Zupf die Oktave,
stimm deine Saiten, sing vom Frühling du! :||:

Gelb ist die Haut, matt blühen deine Wangen,
Brust eingedrückt und Schulterblätter platt.
Zeig deine Hand! Die Adern gleichen Schlangen,
blauschwarz und dick und triefend wie im Bad.
Hände geschwollen, die Adern sind steife.
V:cllo. – – – Zupfe und greife!
Trink deinen Korn! Besing die Roggensaat! :||:

Himmel, du stirbst! Dein Husten mich entsetzet,
dumpf widerhallt der Lunge hohler Laut,
Zunge ist weiß, das Herz von Angst gehetzet,
weich wie ein Schwamm sind Sehnen, Mark und Haut.
Atme! Welch Dunst, pfui, entsteigt deiner Asche.
V:cllo. – – – Leih mir die Flasche,
Mowitz, zum Wohl! Prosit mit Bacchi Kraut! :||:

Aus seinem Kelch ist dir dein Tod geflossen.
Bei Sang und Spiel war unbemerkt er da.
Ja, dieses Glas auch Kummer hielt umschlossen,
glühende Würmer ich darinnen sah.
Alles verzehrt? Na, was kann es dich härmen?
V:cllo. – – – Brennt ’s in den Därmen?
Kannst du noch rufen Prosit? Prost? – Ja! Ja! :||:

Ein letztes Prost! Dein Bacchus dich belebet,
Freia dir winkt und dich zu sich noch zieht.
Zu ihrem Lob dein letztes Blut erbebet,
das mit Gewalt aus deinen Adern flieht.
Singe und bete, ergründe und weine!
V:cllo. – – – Willst du noch eine
Wegzehrung, Mowitz? Stirbst du? – Nein! Prosit! :||:

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE31-sv -Se Movitz, vi står du och gråter

Över Movitz, då han blev uppiskad på gatan,
för det kvinten sprang på basfiolen, en sommarafton 1769.
Ob solum punctum caruit Robertus asello.

Se Movitz, vi står du och gråter
Så blodig och svullen och stinn?
Dörrn upp! Nå välkommen nu åter!
Si här har du farstun, stig in!
Än leva ju dina patroner;
Förglöm den förtret du har rönt!
Pong pongtuli pongtuli. Skönt
Du slår dina toner.

Gutår på en halvpart, min broder;
Se här, tag en sup, räck ut hand!
Vårt brännvin med guld och klenoder
Förgyller båd tunga och tand.
Men har du ej feber? – Vad mera? –
Då är en sup finkel ej sunt!
Pong pongtuli pongtuli. Strunt!
Er lagom mockera!

Är ögat utslagit? – Åh inte!
Lät plåstret få sitta, din hund! –
Minns du hur jag sist dig påminte
Om slagsmålet på Gröna Lund? –
Förstör nu den varma kristallen;
Ge supen, ge hit eller slåss! –
Pong pongtuli pongtuli. Tross!
Jag slår dig i skallen.

Det plägar ens oro ju lätta
Att öppna sitt hjärta en vän;
Sätt på dig peruken, berätta
Varför du blev sparkad i änd’.
Kund’ du dig då inte försvara
Men fumla och slogs som en so? –
Pong pongtuli pongtuli. Jo,
Det skall jag förklara.

Den tjugo och åttonde juli
I år, om jag minns, eller hur?
Den dagen var klart stundom muli’
Med regn ur en blixtrande skur.
Det var, om jag drar mig till sinnes,
Den tjugo och femte. – Nå säj! –
Pong pongtuli pongtuli. Nej,
Nej, ve den som minnes.

Likgott, om en afton jag råka
En nymf med ett hängande flor;
Jag börja med henne att språka,
Fick veta precist var hon bor;
Gränd heter – tyst, lät mig fundera –
Precist Göran Helsinges gränd,
Pong pongtuli pongtuli – känd,
Jag säger ej mera.

Jag bar just fiolen på ryggen,
Gick efter och halta och skalv.
Med floret i ögat för myggen
Min skönhet slank in i ett valv.
Men just i detsamma hon stanna,
Vips kom där en långbent drabant.
Pong pongtuli pongtuli. Sant!
Han svor och förbanna.

Han ropte; Släpp nymfen! Jag släppte,
Och lustigt en örfil jag fick.
Din hund, knäpp på strängen! Jag knäppte.
Da capo på truten ett slag.
Emellertid stod han och spjärna
Med handen i kjortel och barm.
Pong pongtuli pongtuli. Harm
I huvud och hjärna!

Allt måste jag spela och brumma
Och gå med fiolen patrull;
Men hur jag på strängarna tumma,
Sprang kvinten, och jag föll omkull.
Fan far’ i den blågula draken!
Ge mig nu en sup eller två!
Pong pongtuli pongtuli. Nå,
Nu känner du saken.

Min skönhet han straxt sig tillägna,
Birfilare kalla han mig,
Och örfilar hagla och regna
Och smattra som kulor i krig.
Revanche, han ropte, kanalje!
Där har du för kvinten som sprang.
Pong pongtuli pongtuli. Klang!
Tvi sådan batalje!

FE31-dt -Sieh Mowitz, so matt und benommen

Von einem Saitensprung, der Mowitz Prügel einbrachte,
an einem Sommerabend 1769

Ob solum punctum caruit Robertus asello. *)

Sieh Mowitz, so matt und benommen,
geschwollen und schorfig von Blut?
Die Tür auf! Herr Bruder, willkommen,
leg ab deinen Mantel und Hut.
Noch leben ja deine Patrone,
vergiß deinen Kummer und tön
pong pongtuli pongtuli – schön,
komm, spiel Violone!

Zum Wohl! Leer dein Glas bis zum Boden
und labe dich, Mowitz, wohlan!
Der Branntwein mit Gold und Kleinoden
veredelt uns Zunge und Zahn.
Doch hast du nicht Fieber? – Was weiter? –
Na, dann tut der Fusel nicht wohl.
Pong pongtuli pongtuli – Kohl!
Mokiert euch nur heiter!

Ist ’s Aug ausgekratzt? – Keine Rede!
Das Pflaster laß sitzen, du Hund.
Du weißt wohl, wie jüngst bei der Fehde
ich kämpfte im Krug Gröna Lund.
Kristallklaren Grog her, ’ne Lage!
Fahr Schnaps auf und sauf oder rauf!
Pong pongtuli pongtuli – Auf
dein’n Schädel ich schlage.

Daß Unruh und Angst dich nicht quäle,
so öffne den Freunden dein Herz.
Setz auf die Perücke, erzähle,
wer gab dir den Tritt in den Sterz?
Und konntest du dich denn nicht wehren
und rauftest so plump wie ’ne Sau?
Pong pongtuli pongtuli. – Schau,
ich will dir ’s erklären.

Achtundzwanzigster Juli, dies Datum
vergesse ich nie, malefiz,
schon morgens mir schwante mein Fatum
bei Sauwetter, Donner und Blitz.
Es war, wenn ich recht mich besinne,
der dreißigste. – Ja, ich versteh. –
Pong pongtuli pongtuli – Weh,
unselige Minne!

Am nämlichen Abend ich sehe
’ne Nymphe mit wehendem Flor,
und gleich bei der Schönen ich stehe:
Wo wohnst du? Sie sagt mir ’s ins Ohr.
Die Gasse heißt… ich spekuliere…
ach ja, Göran Helsinges Gass’…
Pong pongtuli pongtuli – Was?
Ihr kennt die Quartiere?

Ich trug meine Geige am Rücken
und folgte ihr hinkend und bebt’.
Den Flor im Gesicht ob der Mücken,
sie in ein Gewölbe entschwebt.
Und just, wie die Schöne ich suchte,
stand da ein baumlanger Trabant,
pong pongtuli pongtuli – stand
und tobte und fluchte.

Laß los! schrie er, ich ließ die Nymphe
und lustig ’ne Ohrfeige fing.
– Du Hund, zupf! – Ich zupfe und schimpfe,
da capo noch mal so ein Ding!
Derweilen beginnt er zu reißen
am Rock meiner Schönen, erbarm!
Pong pongtuli pongtuli – Harm
im Herzen, dem heißen!

So mußte ich spielen und brummen,
mit Baß patrullieren, wie dumm!
Und wie ich die Quinte laß summen,
da reißt sie und schmeißt mich fast um.
Fahr, Teufel, in blau-gelbe Drachen,
und du fahre Schnaps auf! Ich sauf
pong pongtuli pongtuli – drauf.
Nun kennt ihr die Sachen.

So macht er mein Liebchen sich eigen
und schimpft einen Bierfiedler mich,
es hageln und prasseln Ohrfeigen
und pfeifen wie Kugeln im Krieg.
Da hast du, so schreit er, Canaille,
Revanche für die Quinte, die sprang!
Pong pongtuli pongtuli – Klang!
Pfui, welche Bataille!

*) Anm. d. Übers.:
Der lateinische Satz besagt: “Nur wegen eines Punktes verlor Robertus Asello.” Bellman spielt hier auf einen Vorfall im Kloster Asello an. Dort stand über der Pforte ‘Porta patens esto. Nulli clauderis honesto’:
“DIE PFORTE STEHE OFFEN . KEINEM EHRBAREN SOLLST DU SIE VERSCHLIESSEN”.

Nun erlaubte sich der Abt Robertus den Scherz, durch Versetzen des Punktes hinter das Wort ‘nulli’ (‘keinem’) den Sinn ins Gegenteil zu verkehren:
“DIE PFORTE STEHE OFFEN KEINEM . EHRBAREN SOLLST DU SIE VERSCHLIESSEN.”

Als der Papst davon erfuhr, setzte er Robertus ab.

So wie Robertus für eine geringfügige Verfehlung zu büßen hatte, wurde auch Mowitz für einen unbedeutenden Fehler bestraft: Nur weil die Quinte auf seiner Baßgeige riß, mußte er Prügel einstecken.

Quelle: StU I, Komm. S. CIV
Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE32-sv -Kors, utan glas du ser ut, din kanalje

Till fader Movitz, varutinnan han liknar honom vid ett skepp.

Kors, utan glas du ser ut, din kanalje,
Som ett rankigt skepp på böljan utan flagg, Fin.
Utan compass, och i brusande svalge,
Strandat, plundrat, fullt av fattigdom och agg.
Stråken, lät se, är masten skeppet förer,
Skjortan blir seglet, vimplen nattkappan är;
Klippor och skär
Ä krogar här och där; D.C.

Lik en schebeck, som i vågen arbetar,
Drives av och an men stundom gör en lov Fin.
Och som i tusende vinklar uppletar
Ny förfriskning, kärl och tunnor, kap och rov.
Jag är Neptun, som våg och seglen rörer,
Och denna Liljans krog är hamnen, jag tror;
Och krögarmor
Hon är valfisken, bror. D.C.

Lustigt plaisir! Jag bara med dig skämtar.
Här har du ditt glas, lägg ut, nu vinden blås. Fin.
Sök opp din grav, snart grifteklockan klämtar,
Och din gamla brännvinsskuta hon förgås,
Bacchus ditt skepp som reddare tillhörer,
Änglarna bärga själen uti en slup.
Sjunk i ditt djup!
Tag till valet en sup! D.C.

FE32-dt -Ha! ohne Glas siehst du aus, du Canaille

An Vater Mowitz, da er ihn mit einem Schiff vergleicht.

Ha! ohne Glas siehst du aus, du Canaille,
wie ein wacklig Schiff auf Wogen, ohne Flagg, Fin.
ohne Compasse und im brausenden Schwalle,
ausgeplündert und gestrandet, wie ein Wrack.
Bogen, das ist der Mast, der ’s Schifflein führet,
Halstuch der Wimpel, Hemd das Segel, mon frère!
Klippe und Schär
Kaschemmen auf dem Meer. D.C.

Just wie ein Frachtschiff, das stampft in den Wogen
auf- und abgetrieben, luvst und gierst du an, Fin.
suchend in tausenden Winkeln und Bogen
frisch Proviant und Fässer, Tonnen, Raub und Fang.
Ich bin Neptun, der Wog und Segel rühret,
und Liljans Krug als Hafenplatz gewinn;
mit Krügerin
als Walfisch mittendrin. D.C.

Lustig Pläsier! Ich will scherzen, nicht höhnen.
Hier hast du dein Glas. Leg ab, die Brise weht! Fin.
Such deine Gruft! Hör die Totenglocke tönen,
da dein Branntweinkutter endlich untergeht.
Bacchus als Reeder Schiff und Fracht gebühret,
Engel die Seele bergen flugs auf seinen Wink.
Zur Tiefe sink,
und zum Valete trink! D.C.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE33-sv -Was ist das? Ge rum vid roddartrappan!

1:o Om fader Movitz överfart till Djurgården,
och 2:o om den dygdiga Susanna.

Was ist das? Ge rum vid roddartrappan! Undan, birfilare, skoputsare, tullsnokar och matroser! – Hurra! Lägg sillstjärten på ölkannan! – Trumf i bordet! – Tig, käring! – Svavelstickor här, sex knippor för en vitten. – Trumf i bordet! Åtta styver håller jag. – Kurage, du gamla granadör! – Vänd opp och ner på bolsfoten! Kullerbytta med madammen i skjulet, citronerna på duken och spinnrocken på taket och holländaren på kistan. – Ur vägen, kolgubbar, tvätterskor och mjölkkäringar! – Gör inte av med nylänningen med sudna kringlorna om halsen! – Gutår! Sup mig till! – Släpp fram Movitz med basfiolen! Mak åt er, sillpackare, bagarpojkar, nyrenbergare, skräddare och fågelfängare! Stig undan, herr uppsyningsman eller nersyningsman eller vad du är för en brohuggare! – Hjälp opp blinda gubben med liran! – Skuffas lagom! – Slå’n på truten! – Släpp fram den där gullsmidda herren med björnarna, som dansa polska. Si tocken amfojö, Susanna, med en markatta på axeln och en säckpipa i mun. – Trumla, trumslagare! Harlekin dansar och slår benet i vädret! – Friskt opp, gossar, bottnen ur tunnan! – Trumf i bordet! – Ta fast tjuven! – Grevens lakej sätter åtta styver i potten; åtta styver för jungfrun, två styver för husaren. – Trumf i klöver! – Där kommer Movitz. – Åtta och åtta gör mej sexton, fyra till så har jag sjutton. – Mera klöver! – Sex och sex är tolv. – Åt du opp hjärter fru? – Ja, du har vunnit. – Kors, så du ser ut, Movitz! – Nog känner jag igen peruken; han har lånt skoflickarens peruk, som bor mittemot Wismar i Kolmätargränd. – Lustigt! Basfiolen på ryggen, tulpan på hatten, valthornet under armen och buteljen i fickan. – Stig i båten! – Vad säjer den där gullsmidda äppeltysken med markattan på axeln? – Le diable, il porte son violon, oui, par dessus l’épaule comme le suisse porte la hallebarde. – Nu tar han till valthornet. – Prutt, prutt, prutt, prutt! – Ach, tu tummer taifel! Er ferschteht sich auf der musik wie ein kuh auf den mittag. Movitz, bruder, willstu was kirschen haben? – Stig i båten, Susanna! Akta köttkorgen! – Hoppa ner, lilla syster med klippingshandskarna och fiskkassen! Var har hon varit? – Borta och manglat. – Håll ut, håll ut, håll ut! Vart bär det? – Åt varvet. – Le diable, oh que non. – Dit justement hvor jeg peger, hvor then lille mensch, then soldat med gule pexerne sitter i packen und beschteller. – Non, non, non, non, ce n’est pas là. – Richtich. Nå Djurgåln. – Oui Djurgål, oui Djurgål, oui par djävla besitta! – Mäster Nilses. – Gantz richtich. – Huta åt krögarn på bryggan! Där står han och skäller på musikanten. – Ah, il a peur d’etre battu. Fripon! – Kanalje! Hundsfott! Kanalje! – Mäster Nilses? – Oui, que le diable t’emporte! – Hur hänger det ihop? – Excusiren sie mich; das ist alles lapperey; es sagt nur der kläger, dass er oftmahls seine bezahlung gefordert und dass es der andere nicht geachtet hat, sondern ihm allezeit mit schmähworten begegnet ist. – Hurra! Stöt i valthornet! Susanna sjunger, vädrena spela, och böljorna gunga. Skjut ut!

Corno. – – – Stolta stad!
Corno. – – – Jag nu glad
Förglömmer ditt prål,
Ditt buller, larm och skrål,
Dina slott och torn.
Movitz, blås i ditt horn! – – – Corno
Böljan slår, – – – Corno
Båten går, – – – Corno
Bland jakter och skutor spanjefararn står
Segelstinn, – – – Corno
Går snart in – – – Corno
I Cadix och Dublin – – – Corno

Nalle, vill du ha nötter? – Gå inte så nära björnarna! – Stilla! Nymfen sjunger och zephiren följer hennes stämma.

Corno. – – – Klang och skott!
Corno. – – – Kungens slott
Mot skyarna höjs,
Och ögat ömt förnöjs.
I en åldriger dal
Syns en arsenal. – – – Corno
På en mur – – – Corno
Syns en kur – – – Corno
Med gluggar och flaggor, mordgevär och lur;
Från dess vall – – – Corno
Dån och knall; – – – Corno
Från bergen återskall. – – – Corno

Vågorna glänsa och glittra; de svalkande ilningarna förnöja. Kostar det på, Movitz? – Gutår! – Men se vid stranden snett över! Se vad blågula och gröna bilder, som timra i skuggan av den upp– och nedvända mörkbruna kölen. Hamrarna knacka så tätt. Märker du åt höger en grekisk tempel-byggnad på en höjd? Och nedanför i vattubrynet, se vad för en skog av gungande master med fladdrande vimplar. – Solen baddar, klockorna ringa, trummorna dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn drillar och klämtar. – Korken ur buteljen! – Movitz kastar hatten och peruken i böljorna och dricker hela världens skål. – Klang i hornen! Vila på årorna! Sjung, Susanna!

Corno. – – – Vad jag ser!
Corno. – – – Ulla ler.
Solhatten i hand
Med rosenröda band,
Bröstbukett, gröna blan,
Nopkinskjol, falbolan. – – – Corno
Skön och känd, – – – Corno
Snörd och spänd – – – Corno
Hon hoppar ur båten med en kullrig länd.
Kära du, – – – Corno
Jag rev nu – – – Corno
Mitt förklä mitt itu – – – Corno

Corno. – – – Raljeri!
Corno. – – – Lät nu bli!
Jag skulle bara gå
Till slaktarhuset. – Nå!
Men nu sitter jag här;
Det i hjärtat mig skär. – – – Corno
Innan kort – – – Corno
Vår transport – – – Corno
Är framme. – Sitt stilla, tag min ros ej bort!
Förr, mossjö, – – – Corno
Skall jag, mö, – – – Corno
I dessa böljor dö. – – – Corno

FE33-dt -Was ist das? Macht Platz an der Rudertreppe!

Primo über Vater Mowitz’ Überfahrt nach Djurgården
und secundo über die keusche Susanna.

Was ist das? Macht Platz an der Rudertreppe! Aus dem Weg, Bierfiedler, Schuhputzer, Zollschnüffler und Matrosen! – Hurra! Den Heringschwanz auf die Bierkanne! – Trumpf auf den Tisch! – Still, Alte! – Schwefelhölzchen, sechs Bündel für’n Heller! – Trumpf auf den Tisch! Acht Schilling halt ich. – Courage, du alter Granadeur! – Dreh den Tisch um! – Purzelbaum mit Madame in der Scheune, Zitronen auf dem Tischtuch, Spinnrad auf dem Dach und Holländer auf der Kiste. – Fort hier, Kohlenpacker, Milchmägde und Waschweiber! – Na, murks ihn nicht ab, den guten Nyländer mit Bretzeln um den Hals! – Prost, saufen wir einen! – Laßt Mowitz vor mit seiner Baßgeige! Geht doch zur Seite, Heringpacker, Bäckerburschen, Nürnberger, Flickschneider und Vogelfänger! Tritt ab, Herr Aufpasser oder Abpasser oder was sonst für eine Kaidohle du bist! – Helft dem Blinden mit der Leier auf die Beine! – Knuff ihn zur Seite! – Gib ihm aufs Maul! – Herein mit dem goldbetreßten Herrn und seinen Bären, die Polska tanzen! Sieh, Susanna, den drolligen Kerl mit Meerkatz auf der Achsel und Sackpfeife im Mund! – Trommler, haut auf die Trommeln! Der Harlekin tanzt und wirft die Beine in die Luft. – Frischauf, Burschen, das Faß geleert! – Trumpf auf den Tisch! – Haltet den Dieb! – Der Lakai des Grafen setzt acht Schilling in den Pott. Acht Schilling auf die Jungfrau, zwei Schilling auf den Husaren. – Trumpf aufs Kreuz! – Da kommt Mowitz. – Acht und acht macht sechzehn, vier dazu, hab ich siebzehn. – Mehr Kreuz! – Sechs und sechs ist zwölf. – Hast du die Herz-Dame geschluckt? – Na! du hast gewonnen. – Sapperlot, wie du aussiehst, Mowitz! – Die Perücke kenn ich, die hat er vom Schuster geliehn, der in der Kohlmessergasse gegenüber dem Wismar wohnt. – Lustig! Baßgeige auf dem Buckel, Tulpe am Hut, Waldhorn unterm Arm und Buddel in der Tasche. – Steig ins Boot! – Was sagt der goldbeschlagene Apfeldeutsche mit der Meerkatz auf der Achsel? – Le diable, il porte son violon, oui, par dessus l’épaule comme le suisse porte la hallebarde. – Jetzt stößt er ins Waldhorn. – Prutt, prutt, prutt, prutt! – Ach, tu tummer Taifel! Er ferschteht sich auf die Musik wie ein Kuh auf den Mittag. Mowitz, Bruder, willstu was Kirschen haben? – Steig ins Boot, Susanna! Vorsicht mit dem Fleischkorb! – He, Schwesterchen mit den Lammlederhandschuhn und dem Fischnetz, hüpf runter zu uns! Woher des Wegs? – Vom Wäschemangeln. – Legt ab! Legt ab! Legt ab! – Wohin geht es? – Zur Werft. – Le diable, oh que non. – Dit justement hvor jeg peger, hvor then lille mensch, then soldat med gule pexerne sitter i packen und beschteller. – Non, non, non, non, ce n’est pas là. – Richtich. Nå Djurgåln. – Oui, Djurgål, oui, Djurgål, oui par djävla besitta! – Mäster Nilses. – Gantz richtich. – He, stopf dem Krüger auf der Landungsbrücke das Maul! Dort steht er und schimpft auf den Musikanten. – Ah, il a peur d’être battu. Fripon! – Canaille! Hundsfott! Canaille! – Mäster Nilses? – Oui, que le diable t’emporte! – Wie hängt das zusammen? – Excusiren sie mich, das ist alles lapperey. Er sagt nur, der Kläger, daß er oftmals seine Bezahlung gefordert und daß es der andere nicht geachtet hat, sondern ihm allezeit mit Schmähworten begegnet ist. – Hurra! Stoß ins Waldhorn! Susanna singt, die Winde spielen, und die Wellen schaukeln. Stoßt ab!

Corno. – – – Stolze Stadt,
Corno. – – – schimmerst matt,
vergessen ist dein Lärm,
dein Tosen und Geschwärm,
deine Türme, dein Schloß.
In das Horn, Mowitz, stoß! – – – Corno
Welle drängt, – – – Corno
Fähre krängt. – – – Corno
Vor Jachten und Schonern der Spanienfahrer schwenkt,
Brise weht, – – – Corno
Segel bläht. – – – Corno
Nach Cadix und Dublin er geht. – – – Corno

Petz, willst du Nüsse? – Geh nicht so nah an die Bären! – Stille! Die Nymphe singt und der Zephir begleitet ihre Stimme.

Corno. – – – Klang, es schoß!
Corno. – – – Königs Schloß,
zu Wolken entrückt,
das Auge still verzückt.
Im altehrwürdigen Tal
sieh das Arsenal! – – – Corno
Mauern, Sparrn, – – – Corno
Schildhaus, Karrn – – – Corno
und Luken und Lanzen, Flaggen und Fanfarn.
Von dem Wall – – – Corno
Donnerknall, – – – Corno
vom Berge Widerhall. – – – Corno

Die Wogen glänzen und glitzern; die kühlenden Böen erquicken. – Na, müde, Mowitz? – Zum Wohl! – Doch sieh hinüber zum Strand! Sieh, was für blau-gelbe und grüne Bilder im braunen Schatten des kieloben liegenden Schiffes! Die Hämmer der Zimmerer trommeln so schnell. Siehst du dort auf der Höhe das griechische Tempelchen? Und unten am Strand: was für ein Wald von schaukelnden Masten mit flatternden Wimpeln! – Sonne flimmert, Glocken bimmeln, Trommeln donnern, Fahnen flattern, Piken blinken und ein Glockenspieler klingelt und trillert. – Korken aus der Bouteille! Mowitz wirft Hut und Perücke in die Wellen und trinkt aufs Wohl der ganzen Welt. – Blast in die Hörner! Haltet still an den Riemen! Sing, Susanna!

Corno. – – – Ich verschmacht!
Corno. – – – Ulla lacht,
Sonnhut in der Hand
mit rosenrotem Band,
Brust mit grünem Bukett,
Rock mit Rüsche, kokett – – – Corno
und charmant, – – – Corno
schnürgespannt – – – Corno
lüpft hoch ihren Rock und hurtig hüpft an Land,
doch dabei – – – Corno
riß, o wei, – – – Corno
ihr Schürzlein mittenzwei. – – – Corno

Corno. – – – Wehgeschrei!
Corno. – – – Laß mich frei,
in Eile bin ich doch,
zum Schlachthaus muß ich noch,
und nun sitze ich hier,
bang ums Herze ist mir. – – – Corno
Der Transport – – – Corno
ist bald dort. – – – Corno
Halt stille und nimm die Rose mir nicht fort!
Eher geh, – – – Corno
ich, Monsieur, – – – Corno
in diese tiefe See. – – – Corno

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE34-sv -Ack, vad för en usel koja!

Till Movitz, när elden var lös i hans kvarter
uti Kolmätargränden.

Ack, vad för en usel koja!
Spräckta rutor, brutna lås!
Tuppen gal en sträv hoboja;
Trumman hörs i gränden slås.
Werda! Werda! Larm på gatan.
Jeppe, blås i tornet, blås!
Som en gås
Kacklar den satan.
Klockan klämtar, vatten fås.

Niklas’ torn som röda gulle’
Blänker i den mörka natt;
I en hövålm på en skulle
Slåss två kärngar om en tratt;
Ur en sönderslagen ruta
Tittar fram en gulbrun katt;
Straxt besatt
Hundarna tjuta;
Larm och buller, gråt och skratt.

Pumpen gnäller, skorsten sprakar,
Hästen gnäggar vid sin töm,
Jorden gungar, sprutan brakar,
Böljan susar i Norrström.
Manskap, sväng i divisioner,
Skyllra, marsch och flaskan töm!
Stjäl och göm!
Marsch i plutoner!
Stör de skönas midnattsdröm!

Skådom nu Kolmätargränden,
Smal och smutsig, full med grus;
Rådstutaket syns vid änden,
Sen blott krog och jungfruhus.
Ur ett bugnat fönstergaller
Syns en nymf med skinnkarpus;
Straxt burdus
Slagsmål och skvaller,
Nakna hjässar, tomma krus.

Mot en vägg med skalmar tryckta
Står en kärra full med drank;
I en sönderslagen lykta
Ryker en utbrunnen dank,
Och i rännsten på sitt öra
Vilar en gesäll så pank.
Kors vad stank!
Vad ska vi göra?
Vräk den saten mot ett plank!

Kors, bland dessa Sodoms murar
Är det svårt att hitta rätt;
Mörka valv och heta skurar
Brylla ögat på allt sätt.
Här bor Movitz. Kors, vad buller!
Brandsignal och bajonett,
Menuett,
Tjuvar, patruller,
Jungfruröster, klarinett!

Där hans port, där skylten hänger.
Skål, min bror, av hjärtans grund!
Löjet sig så milt framtränger
Ur en gul och bleknad mund.
Gubben Movitz ler och nickar,
Men från Charons mörka sund
Dödens blund
I dina blickar
Bådar snart din sista stund.

Skratta, Movitz, bliv ej sjuker!
Märk, bland pikar och gevär
Themis’ mantlar och peruker
Syns i rännsten här och där.
Guldgalon i röda flamman
Bjuder lydnad och besvär.
Drick, förtär,
Klingom tillsamman;
En bit tuggbuss åt dig skär!

Vräk på nacken basfiolen;
Eld i skruven, röd och varm.
Tag den stora läderstolen;
Akta dyna, fot och karm!
Flöjten, lyran och bassongen,
Häng den frammanför din barm!
Lustigt larm!
Glöm ej hovtången;
Stick valthornet på din arm!

En Aeneas lik vid Troja
Movitz utur porten går;
Klarinett, fiol, hoboja,
Allt i ljusan låga står.
Elden fladdrar i peruken,
Sprutan han i nacken får;
Slangen slår
Movitz på buken;
Vatten sköljer ben och lår.

Jordens gudar, all er lycka
Är ett stoft, ett glittergrus;
Fattigdomen vid sin krycka
Lämnar lätt sitt trånga hus.
Movitz går till nästa krogen,
Borgar där förnöjd ett krus,
Tar ett rus,
Tapper och trogen,
Somnar vid ett sex-örs ljus.

FE34-dt -Ach, was für ’ne triste Koje!

An Mowitz, als das Feuer wütete in seinem Häusergeviert in der Kohlmessergasse.

Ach, was für ’ne triste Koje!
Schloß zerbrochen. Ist da wer?
Hahn kräht gellend wie Hoboje,
Trommel ruft die Feuerwehr.
Schlagt Alarm, das Feuer flackert,
Jeppe, blas vom Turm, blas mehr!
Hört, wie er
wie ein Huhn gackert!
Läutet Glocken! Wasser her!

Niklas-Turm gleich Goldgeschmeiden
glimmt und flimmert in der Nacht.
Und im Heu zwei Weiber streiten,
um ’nen Trichter tobt die Schlacht!
Durch das Loch der Fensterscheibe
lugt die Katze und gibt acht.
Hund hält Wacht.
Aus einer Kneipe
lärmt es, poltert, weint und lacht.

Schornstein sprüht und Pumpe rasselt,
Rappen wiehert bang im Trab,
Erde dröhnt, und Wasser prasselt
und zum Norrström rauscht hinab.
Mannschaft! Schwenkt in Divisionen!
Vorwärts marsch und Flaschen leert!
Stehlt, begehrt!
Leert die Gallonen!
Schlaf und Traum der Schönen stört!

Sieh Kohlmessergass’, elende,
schmal und schmutzig! Gram und Graus!
Rathausdach an ihrem Ende
hinter Krug und Jungfernhaus.
Hinter schiefem Fenstergitter
Nymph mit Fellkapuz und Flaus.
Stracks pardauz!
Streit und Gezeter,
kahle Schädel. Bier ist aus.

Eine Karre voll mit Schlempe
steht am Gatter, schief und schwank,
und in der zerschlagnen Lampe
raucht der kalte Docht noch lang.
Und im Rinnstein ein Geselle
liegt wie tot, vom Branntwein krank.
Welch Gestank!
Was tun wir schnelle?
Schmeißt den Kerl auf eine Plank!

Ach! In diesen Sodoms Mauern
mancher in die Irre geht.
In Gewölben, heißen Schauern
irrt das Aug, wohin es späht.
Hier wohnt Mowitz. Welch ein Bullern!
Brandsignal und Bajonett,
Menuett,
Diebe, Patrullen,
Jungfernschreie, Klarinett.

An dem Tor das Schild noch hänget.
Prost, mein Freund, aus Herzensgrund!
Und ein Lächeln milde dränget
aus dem bleichen, gelben Mund.
Mowitz grienet, sieh ihn nicken,
schon in Charons düstrem Sund,
todeswund;
in deinen Blicken
kündet sich die letzte Stund.

Mowitz, laß dich nicht bedrücken!
Lach! Bei Pike und Gewehr
Themis’ Mäntel und Perücken
dort am Rinnstein, sieh, mon frère!
Goldne Tress’ in roten Flammen
heißt Gehorsam und Beschwer.
Trink, verzehr,
mit mir zusammen!
Nimm dir Kautabak, nimm mehr!

Auf den Nacken Baßviole;
Wirbel brennen rot und warm.
Und den Ledersessel hole,
achte Polster, Fuß und Arm!
Flöte, Leier und Bassone
häng dir um im Funkenschwarm!
Lustig, Alarm!
Bacchus dich lohne!
Und des Waldhorns dich erbarm!

Wie Aeneas einst in Troja,
Mowitz aus der Pforte geht;
Geige, Klarinett, Hoboja,
alles hell in Flammen steht.
Feuer flattert in Perücke,
Spritze auf den Nacken schlägt
Schlauch, er fegt.
Mowitz, dich bücke!
Wasser um die Beine weht.

O ihr Götter, euer Glücke
stellt als Trugbild sich heraus;
Armut doch an ihrer Krücke
leicht verläßt ihr enges Haus.
Mowitz geht zum nächsten Krug und
borgt vergnügt ein Glas sich aus;
für ’nen Rausch
kriegt er genug und
schläft getrost. Das Licht geht aus.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE35-sv -Bröderna fara väl vilse ibland

Om sin sköna och hennes obeständighet.

Bröderna fara väl vilse ibland
Om glasen men inte om krogen;
Alla de hitta till druvornas land.
Drick, bröder, drick litet grand!
Hör hur de stulta och skrapa i sand,
Famla på dörrar och bulta med knogen,
Ragla och tumla med stopet i hand
Och blöda om tunga och tand.
Fader Movitz, slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen.
Natt och dag jämt i fylleri,
Skall all min sorg gå förbi.

Bröderna gräla om brickor och kast,
Vid ölbägarn jämt demonstrera;
Somliga dricka ett kvarter i hast
Och draga klingorna vasst.
Tärningar trilla, och brickan står fast;
Gubbarna slamra och stolt diskurrera
Än om ett kyrktorn och än om en kvast;
Men kyparn han svär som en gast.
Hå ja ja ja, det är så, ja!
Slå eld på min pipa, ge mig mera!
Flickans skål uti tankarna,
Fast hon har kostat mig bra.

Ja, jag har gett henne skänker och gull;
På barnhuset skaffa jag barnet.
Barnet det dog; med kalas på dess mull
Jag söp dödgrävaren full.
Ofta ha paltarna gått på patrull;
Jag har då friat det lid’liga skarnet,
Vågat för henne båd ryggbast och hull
Och slagit de hjältarna kull.
Men, min Anna Greta, men
Nu är jag lik fågeln snärd i garnet,
Som vill ut till sin frihet igen
Och har knappt döden till vän.

Slå i åt mig – kanske smärtan förgår
Av safternas ljuvliga syra.
Tårarna rinna på näsan. Gutår!
Mitt hjärta bättre nu mår.
Knappt har jag levat i femtio år,
dock kan jag tryggt för er alla bedyra,
Att sådant finkel, som jag söp i går,
Är kostligt mot kärlekens sår.
Dryp en droppa eller två
Och häll den på hjärtat, häll man fyra!
Svedan skall ta mig tusan förgå;
Tag blott en sup ovanpå!

Aj, när jag tänker uppå hennes hy
Och ögonens brinnande lekar,
Hjärtat av ängslan så tungt som ett bly
Vill från buteljerna fly.
Bröstet det liknar en svävande sky;
Fröja mig lockar och Fröja mig nekar;
Händerna fängslas, mig ögona bry.
Ack himmel, min sorg blir nu ny.
Men, min Anna Greta, nog,
Nog vet du nu väl, på vem jag pekar.
Fan i dej, så du mig bedrog!
Slå, kypare, i! – Det är nog.

FE35-dt -Brüder, sie irren durchs dürstende Land

Über seine Schöne und ihre Unbeständigkeit.

Brüder, sie irren durchs dürstende Land
zum blinkenden Glas an der Schänke,
alle gelangen zum labenden Strand.
Trinkt, Brüder, löscht euren Brand!
Hör, wie sie tapern und schlurfen im Sand,
tappen an Türen, an Tische und Bänke,
tummeln und taumeln, den Krug in der Hand,
mit Blut an Gesicht und Gewand.
Vater Mowitz, schenk ein, schenk ein!
Ans treulose Mädchen ich sterbend denke.
Nacht und Tag nur der Branntewein
Trost kann in Trauer mir sein.

Brüder, sie streiten und schlagen sich fast,
beim Bierbecher gestikulieren,
manch einer trinkt noch sein Viertel in Hast,
und seinen Hirschfänger faßt.
Würfel sie klimpern und klirrn ohne Rast,
Brüder sie klappern und stolz diskurrieren,
plappern nicht müde von Kirchturm und Mast,
der Kellner flucht wüst wie ein Gast.
Ho, ja, ja, ja, das ist so, ja!
Gib Feuer, ich will mein Pfeifchen schüren.
Liebchens Wohl! Ach, wie ist sie nah,
hat viel mich gekostet, o ja!

Gab ich ihr Kind nicht ins Heim für mein Gold
und gab ihr nicht kostbare Schätze,
soff, als es starb, nicht den Trunkenbold,
den Totengräber selbst voll?
Als die Patrulle sie fortführen wollt,
hab ich nicht wacker gerauft für die Metze,
für sie riskiert, die mir teuer und hold,
den Buckel im Liebessold?
Aber, Anna-Greta mein,
ich bin wie ein Vogel, umgarnt vom Netze,
der nur wieder in Freiheit will sein
und den kaum der Tod kann befrein.

Schenke mir ein, daß der Schmerz mir vergeh,
den Saft mit der lieblichen Säure!
Nase und Mund voller Tränen, herrje!
Prost! daß es besser mir geh!
Kaum daß im fünfzigsten Jahre ich steh,
weiß ich gewiß und euch allen beteure:
Fusel, den gestern ich soff, ist seit je
vortrefflich, wenn Liebe tut weh.
Gieß ein Tröpflein oder zwee
und träuf mir aufs Herz und lösch das Feuer!
Liebesweh, geh zum Teufel, vergeh,
und Branntwein, ersäufe mein Weh!

Ach, ihre Haut spür ich gestern wie heut,
ihr brennender Blick mich verzehret.
Schwer ist mein Herz, da es bangt und bereut
und vor den Buddeln sich scheut.
Ach, ihre Brust einmal lockt, einmal dräut,
Freia betört mich, und Freia mir wehret.
Hände ohnmächtig, das Herz ohne Freud,
ach Himmel! mein Schmerz sich erneut.
Nun ist’s, Anna-Greta, genug!
Du weißt ja wohl selber, was dies lehret:
Fahr zum Teufel für Lüge und Trug!
He, Kellner, schenk ein! – ’s ist genug!

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE36-sv -Vår Ulla låg i sängen och sov

Rörande Ulla Winblads flykt.

Vår Ulla låg i sängen och sov
Med handen under öra’,
Och ingen mer än krögarn fick lov
På nyckelhålet röra.
Utanför på krogen, bror,
Var det så tyst som om natten;
Intet öl fanns, om du tror,
Nej, knappt en droppa vatten.
Tyst på tå så nöjd och kvick
Kring sängen gubben vandra,
Tog på täcket, log och gick
Och viska vid de andra.
Ulla snarka,
Frös och sparka,
Täcket över huvu’ drog;
Kröp inunder
Med ett dunder,
Vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur
På fönsterrutan glittra;
I taket på sin pinne i bur
Ren krögarns hämpling kvittra.
Vid zephirens ljuva fläkt
Fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt
Men kunde knappt bli vaken.
Av och an hon kasta sig
Och svängde kring med armen,
Grät i sömnen bitterlig
Och klöste sig i barmen.
Än hon skratta,
Än hon fatta
I sängstolpen och i stoln,
Tog fram skona
Och på rona
Knäppte underkjoln.

För spegeln Ulla stänkte sin barm
Med vin och rosenvatten;
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
Och flor kring schäferhatten.
Liksom när på Paphos’ ö
Kärleksgudinnan uppvaknar,
Allting tycks i vällust dö
Och sorgen blott man saknar;
Likså krögarn mer och mer
Av ångst och vällust stamma,
Då vår Ulls satt’ sig ner
Att sina lockar kamma.
Folk och näring
Och förtäring
Glömde gubben sitt kval,
Debitorer,
Kreditorer,
Majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa pudrad och grann
Nu flögo trenne gracer;
Cytheren sjöng och kärleken brann
Bland lockar, flor och gazer.
En zephir mot väggen flög
Fram med örslev och spada,
Och en ann sin vällukt smög
I lockar och pomada.
Med en tång en cupidon
I spisen satt och flåsa,
Brydd’ en ann i vredgad ton,
Höll på ett eldkol blåsa.
Lekar, löjen,
Kval och nöjen
Skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda,
Mer han grunda,
Mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mund,
Ett blottat bröst av våda,
Ack, himmel, ack, var timma och stund
Nytt paradis bebåda.
Men av all naturens prakt,
Hjärtat till vällust och plåga,
Röjde mest sin ljuva makt
Två ögons vackra låga.
Såg hon upp, förtjustes allt,
Och blunda hon med öga’,
Rördes blodet varmt och kallt
Med suckar till det höga.
Maken tunga
Till att sjunga
Och en röst så skär och klar
Och så böjlig
Finns omöjlig;
Det sad’ krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
Så kär, en peine och nyter.
Kring Ullas ben på stoln, där hon satt
Han strumpebandet knyter;
Drog på skon och av och an
Smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
Med näsan högt i vädret.
Hennes hals en rutig duk
Av brandgult silke höljde,
Och dess barm så vit och mjuk
De yra lustar döljde.
Håret hängde
Och sig slängde
Uti mörka bucklor fritt;
Tröjan spänder
I små ränder
Skifta rött och vitt.

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
Med pontac överslagen,
Sprang in i krogen, fyllde en kopp
Med fin likör för magen.
Sockerskorpan till sin sup
Såg man den sköna nu bryta;
Astrild brann i glasets djup
Och Bacchus på dess yta.
Nu fick allt en ny natur,
Ny frihet, lust och lycka,
Från en rik med silverur
Till tiggarn vid sin krycka.
Ullas miner,
Öl och viner
Ge en gudafröjd. Gutår!
Slikt härbärge
Ej i Sverige
Fås på många år.

Men himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsa stubbar,
I dörrn på tröskeln, gissa vem kom!
Jo, fyra halta gubbar:
En med värja, sned och vind,
Och med en tågstump den andra,
Och den tredje, som var blind,
Tog nymfen bort och vandra.
Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
Och krögarn fällde tårar.
Kvar på bänken
Framom skänken
Där står Ullas brännvinsglas,
Tomt och spruckit
Och utdruckit.
Så slöts vårt kalas.

Farväl, min nymf! Apollo mig skänkt
Din sköna bild att måla.
Nu går du bort, sen länge du blänkt
Och fått min duk bestråla.
Men kring Fröjas fria fält
Sjunges ditt lov vid cymbaler,
Liksom Vestas lov så gällt
Sjungs av de små vestaler.
Hölj dig med ditt vita dok,
Spinn kamull på din slända;
Spinn och sjung och läs din bok!
Din sol kan återvända.
Tiden lider,
Dagen skrider;
Tro att lätt från skrubb och ris
Astrilds vingar
Snart dig svingar
I sitt paradis.

FE36-dt -Schön Ulla lag im Bette zur Ruh

Über Ulla Winblads Flucht.

Schön Ulla lag im Bette zur Ruh,
schmiegt’ in die Hand die Wangen,
und keinem als dem Krüger stand es zu,
an ihre Tür zu langen.
Drin im Kruge, glaube mir,
war ’s wie zur Nacht so stille,
weder Wein gab ’s, weder Bier
noch Wassertropfen viele.
Froh indes der Wirt beginnt
auf Zeh’n ums Bett zu wandern,
zupft die Decke, guckt und grient
und flüstert mit den andern.
Ulla zittert,
schnarcht und wittert,
zieht die Decke übers Ohr,
kuschelt hold sich,
strampelnd rollt sich,
lächelnd lugt hervor.

Nach Regen wölbt ein Bogen sich grell
und bunt im Fenster glitzert,
und unterm Dach im Vogelbauer hell
des Krügers Hänfling zwitschert.
Und des Zephirs lauer Hauch
rüttelt an Fenster und Haken;
Ulla schrickt im Schlafe auf
und wälzt sich auf dem Laken,
windet sich und wickelt sich,
kratzt sich an Brust und Armen,
weint im Schlafe bitterlich
und rauft sich zum Erbarmen.
Einmal lacht sie,
dann erwacht sie
aus dem Traum zur Morgenzeit,
streckt die Glieder,
nimmt ihr Mieder,
knöpft ihr Unterkleid.

Mit Rosenwasser, duftendem Wein
die Brüste sie benetzte,
ihr Perlenkettlein nahm aus dem Schrein
und Flor am Hute setzte.
So als ob in Paphos’ Land
Venus vom Schlafe erwachte,
alles Leid sofort verschwand,
und Amor Lust entfachte,
so den armen Krüger jetzt
gleich Angst und Wollust lähmte,
als sich Ulla niedersetzt’
und ihre Locken kämmte.
Gäste, Zehrung,
Trank, Ernährung
er vergaß in seiner Qual,
Debitoren,
Kreditoren,
Jungfern und Fiskal.

Drei Grazien mit Puder und Tand
um Ullas Stirne flogen,
Kythere sang und Liebe umwand
die dunklen Lockenwogen.
Da ein Zephir zu ihr flog,
mit einem Schminktopf beladen,
und ein zweiter Düfte sog
durch Locken und Pomaden,
und am Herd ein Cupidon
die Lockenzange glühte;
einer schnob im grimmen Ton,
daß Glut und Feuer sprühte,
zu entfachen
Qual und Lachen,
und der Krüger, starr von Schmerz,
schloß die Augen,
einzusaugen
Lust ins brennend Herz.

O Engelsbild, o lächelnder Mund,
o ihr entblößten Brüste,
ach, Himmel! ihr verheißt jede Stund
des Paradieses Lüste.
Mehr jedoch als diese Pracht,
Freude bereitend und Qualen,
üben ihre milde Macht
der Augen holde Strahlen:
Blickt sie auf, brennt Lieb und Harm,
schlägt sie die Augen nieder,
wallt das Blut bald kalt, bald warm,
und peinigt alle Glieder.
Ihrem Sange
lauscht man lange,
solche Stimme, klar und rein
und geschmeidig,
das beeid ich,
hat nur sie allein.

Nie sah man je den Krüger so quick
und nimmermüde hüpfend,
um Ullas Beine, Liebe im Blick,
ihr Strumpfband sorgsam knüpfend,
zog Sandale hin und her,
schrubbte und bürstete zitternd;
gähnte sie, so gähnte er,
mit wacher Nase witternd.
Leuchtend gelb ihr Seidenschal
ihren Hals verbrämte
und die Brust, die noch einmal
die wilde Lust bezähmte.
Dunkel schwangen
und sich schlangen
Locken um den Nacken frei.
Mieder spannte,
Brüste bannte
rot mit Stickerei.

Und Ulla, in die Stola gehüllt,
getupft mit Pontac-Flecken,
am Schanktisch ihre Tasse sich füllt,
den Magen aufzuwecken.
Zwieback mit geübtem Griff
sah man die Schöne nun brechen.
Amor glomm im Glase tief
und Bacchus auf den Flächen.
Neu belebte die Natur
mit Freiheit, Lust und Glücke
Reiche mit der Silberuhr
wie Bettler mit der Krücke:
Ullas Ziere,
Weine, Biere,
Lust für Götter selbst genug!
Nicht an jedem
Platz in Schweden
gibt es solchen Krug!

Doch – Himmel! – alles ändert sich jäh,
die Erde will versinken;
denn auf die Schwelle furchtbar ich seh
drei krumme Krüppel hinken:
den mit Degen, schief und scheel,
mit einer Leine den andern,
blind den dritten, meiner Seel,
die binden die Nymph und wandern.
Himmel, welch Geschrei! Alarm!
Ach, Ullas Rufe sehren.
Jeder Gast erblaßt in Harm,
dem Krüger rinnen Zähren.
Leer die Bänke,
öd die Schenke,
und am Tisch, an dem sie saß,
liegt entrungen
und zersprungen
Ullas Branntweinglas.

Leb wohl, o Nymph! Apollo mir gab
dein schönes Bild zu malen.
Nun gingst du fort und nichts mehr ich hab,
was je mein Tuch ließ strahlen.
Doch auf Freias freiem Feld
singen dein Lob die Vestalen,
Vestas Lob im Äther gellt
zu Harfen und Cymbalen.
Hüll dich in dein weißes Tuch,
spinn Garn am Spinnerädchen!
Spinn und sing im Psalmenbuch,
schon glimmt dein Glück, mein Mädchen!
Zeit, sie gleitet,
Zeiger schreitet;
fort von Harm und Besenreis
Amors Schwingen
bald dich bringen
in sein Paradeis.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE37-sv -Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind

Till Mollberg på post vid Kungsträdgården.

Mollberg, stå stilla, stå stilla vid grind,
Stilla på din post, fältväbeln befaller;
Stå som en docka rödblommig och trind
Inom Floras grönskande galler!
Präktig med tofs din blanka karpus
Lyser i fronten bland bajonetter;
Stolt dina ben med vita stövletter
Trippa beständigt kring gångar och hus.

Bror min, din uppsyn förråder ett blod,
Som med våld och mord ur hjärtat uppstiger,
Så att du verklig kan kallas för god,
När du bara skyllrar och tiger.
Se var han vandrar med sitt gevär,
Lång och högbröstad, breder i truten,
Halsduken svart, stångpiskan uppknuten,
Hårlocken pudrad, uppvicklad och tvär.

Men inom gallret vad blomstrande prål,
Sammanvridna valv, blompottor och stoder,
Bugningar, nigningar, löjen och skrål
Vid ett sorl av sprutande floder!
Stolt här och där med dyrbara släp
Mötas och trängas herdinnor, grevinnor;
Nedslagna män, högmagade kvinnor
Sitta på säten bland krukor och skräp.

Se huru Flora hon öppnar ett fält,
Som det lystna ögat rör och förtjusar.
Titta åt gallret! Hur sad’ du? Jo snällt
Trädgårdsmästarn gångarna krusar.
Inom en list av buxbom och grönt
Ritade namn i hundra fasoner,
Nejlikor täckt bland röda pioner
Sira var vinkel och lukta så skönt.

I perspektivet så långt som du ser
Inom dessa murar, fönster och rutor
Orpheus Flora sin dyrkan nu ger
Vid cymbaler, flöjter och lutor.
Fordom förtjuste denna vår park
Grenser, La Hay, Anzani, Camilla,
Och dessa trän så lugna och stilla
Delat sin skugga åt landets monark.

Se där på bänken med mandom och hull
Sätter sig en kämpe, Iris han klappar,
Rustad i stövlor, med bälte av gull
Och i rocken glimmande knappar.
Under en skuggrik och susande gren
Lutar en ann sitt huvud på armen;
Sömnig och varm med handen i barmen
Ler han och pustar vanmäktig och klen.

Skyldra! Se löparn han trippar så snäll
Med sitt blåa skärp och guldgula tröja
Framför två hingstar, som stolt vid en smäll
Sina halsar gnäggande höja.
Bullrande körs en gyllne kaross,
Där som en kusk han kröker och väjer;
Bakpå en turk bland fyra lakejer
Gungar så frodig med sprakande bloss.

Åldrig i purpur med stjärna och band
Går en landets drott; strax Mollberg han spritter,
Ropar gevär, tar musköten i hand,
Skyldrar långsamt, torstig och bitter.
Stolt med en plym i glimmande dräkt
Nyter och spänd framstiger en annan,
Röd emot soln, med hatten för pannan,
Blixtrar på fingret juvelen så täckt.

Himmel, vad bugningar, höghet och damm!
Klang, vad silversmidda, tjocka boråser,
Vindögda, torstiga, fromma som lamm,
Med en trut som idliga blåser.
Bergström, kutryggig, rödblå och tjock,
Med gula uppslag, fingrar bassongen,
Och bland en flock, som sorlar på gången,
Välvas av mässing två glimmande lock.

Gosse, en gång om du stupar i fält,
– Ser du arsenalen? Pryd dina anor! –
Mars har oss båda vår svepning beställt
Inom slitna, blodiga fanor.
Där skall din sabel hänga vid min,
Rostad i blod och krökt i kosacker;
Skjortan du bär skall blodig och vacker
Teckna de kulor, som träffar ditt skinn.

Mollberg, gutår! Vad slog klockan, kamrat?
I Jacobi torn står säjarn på åtta.
Fruktar du ej? Nej, en kungens soldat
Fruktar aldrig bröstet att blotta.
Skyldra, marschera, stå, division!
Skyldra, lös av, stå rätt, alla nio!
Rätta er, marsch! Vad slog hon nu? Tio
Brandvakten ropar på Slaktarhusbron.

FE37-dt -Mollberg, steh stille! Am Tore steh still

An Mollberg, als er Posten stand am Kungsträdgården.

Mollberg, steh stille! Am Tore steh still
und befolge still Feldwebels Befehle!
Wie eine Puppe rotbackig mit Drill
schütze Floras grünende Säle!
Feder am Hute zeigt seinen Rang,
glänzt zwischen Flinten und Bajonetten.
Sieh, wie er stolz in weißen Stiefletten
trippelt beständig im tänzelnden Gang.

Bruder, dein Anblick verrät uns ein Blut,
das mit Mordgewalt vom Herzen aufsteiget.
Sieh! wie er standhaft steht unter dem Hut,
präsentiert beharrlich und schweiget,
wandert dann wacker mit dem Gewehr:
breit seine Brust und grimmig die Schnute,
Zopf ungeknotet, gleich einer Rute,
Haare gepudert, gewickelt und quer.

Hinter dem Gatter, welch blühende Pracht,
Urnen und Girlanden, Ranken und Bogen!
Hier wird verneigt und gegeigt und gelacht
beim Geplätscher sprudelnder Wogen.
Siehe! mit Schleppen, glitterbehängt,
Gräfinnen, Hirtinnen, lieblich und prächtig;
Männer noch schmächtig, Frauen schon trächtig,
stehn zwischen Urnen und Unrat gedrängt.

Siehe, wie Flora uns öffnet ihr Feld
und ein jedes Auge rühret im Parke.
Blicke zum Gitter hinüber, mein Held,
wo der Gärtner schwingt seine Harke.
Unter der Buchsbaumgruppe im Kies
Namen, gesetzt in hundert Fassonen,
Nelken inmitten roten Päonien
zieren die Winkel und duften so süß.

Blicke durchs Fernrohr ins grüne Geviert:
rosiges Geflecht an Mauern und Bauten!
Siehst du, wie Orpheus Flora hofiert
bei Cymbalen und Flöten und Lauten?
Ja, mit Musik ergötzten im Park
Grenzer, Anzani, La Hay und Camilla
zwischen Adonis, Myrte und Scilla
unter den Linden einst Volk und Monarch.

Auf einer Bank seine Iris, so hold,
siehe einen Kämpen herzen und kosen;
Stiefel mit Sporen und Gürtel mit Gold,
und die Knöpfe, die funkeln und glosen.
Unter dem alten knorrigen Baum
kauert ein Schläfer, milde beschattet,
neigt seinen Schädel schwer und ermattet,
lächelt und hechelt ohnmächtig im Traum.

Siehe den Läufer! er trippelt zum Stall,
brandgelb ist sein Hemd und blau seine Schärpe.
Hinter ihm wiehern die Hengste beim Knall,
als der Kutscher schwingt seine Gerte.
Hör, wie sie rollt, die goldne Kaross’,
Brrr! und hü hott! Die Hengste, sie scheuen.
In der Kaross’, mit vieren Lakaien,
schaukelnd und rauchend ein grober Koloss.

Purpurn, bejahrt und am Rock Stern und Band,
promeniert ein Fürst, und Mollberg ist hurtig,
meldet “Gewehr!”, nimmt Muskete zur Hand,
präsentieret gar bitter und durstig.
Mit Federbusch und Glitzergewand
wandert ein andrer, frisch und fidele,
Hut in der Stirn, und rote Juwele
glimmt in der Sonne wie Glut an der Hand.

Welch ein Verbeugen und frohes Krakeel!
Sieh die Musikanten mit purpurnen Nasen,
silberbetreßt, aber durstig und scheel,
und mit Schnuten für munteres Blasen.
Rotwangig pustet Bergström ins Rohr
und es mit feisten Fingern befummelt.
Sieh! in der Schar, die fröhlich sich tummelt,
schimmern zwei Deckel aus Messing hervor.

Bruder, dereinst, wenn du fällst auf dem Feld,
sieh das Arsenal! mach Ehre den Ahnen!
Mars hat uns beiden die Bahrung bestellt
auf zerrissenen, blutigen Fahnen.
Unsere Säbel hängen schon dort,
rostig von Blut, gekrümmt in Kosaken,
und dieses Hemd am blutigen Haken
zeichnet die Kugel, die jäh dich gemord’t.

Mollberg, zum Wohl! Schlug die Glocke, Kamrad?
An Sankt Jakob rückt der Zeiger auf Achte.
Schreckt dich der Tod? Nein, des Königs Soldat
forcht sich nie, ob er focht oder wachte.
Ganze Abteilung! Alle Mann halt!
Halt, alle neun! Gewehr präsentieret!
Schon schlug es Zehn. Löst ab und marschieret!
Brandwächter ruft. Von der Brücke es hallt.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE38-sv -Undan ur vägen! Se hur profossen...

Rörande Mollbergs paradering vid korporal Bomans grav.

Undan ur vägen! Se hur profossen med plymager
Svänger guldyxan, tills allt blir undanröjt.
Tamb. – – – Se piparn stolt med små mustascher
Trind och rödblommig tar fram sin mässingsflöjt.
Trumslagaren trumlar,
Mollberg framför går på tå,
Ryter och mumlar
Och ropar: Stå!

Se den där token, så desperat han armen svänger,
Välver en pinne och dunkar på ett skinn.
Tamb. – – – Två tallrikar en annan slänger;
En i ett valthorn han pruttar tjock och stinn;
En går och pinglar
Med en grytring mot ett spjäll
Samlar i ringlar
Ett dödligt skräll.

Tjänare, Mollberg! Se hur han tätt och hjulbent kliver,
Gråtögd och blixtfull och som en anka from;
Tamb. – – – Och efter trippa i full iver
Lejon och Lustig och Lax och Dunderbom.
Skörtet han viker
Och uppå gehänget ser.
Hör hur han skriker:
Stå, rätta er!

Nicka åt Mollberg! Ser mutter inte hur han nickar,
Lyfter på hatten och grinar uppå skämt.
Tamb. – – – I takten han på klacken vickar.
Ett, tu, och ett, tu; håll takten, trampa jämnt!
Se hur han sprätter
Med ny piskperuk och skor,
Vita stövletter
Och sorgeflor.

Se Dalbergs Cajsa, var hon i gluggen står och gråter,
Blödig och vindögd och med en svarter kjol.
Tamb. – – – Hör, in i gränden harpan låter;
Krögarn han skrattar och spelar på fiol.
Liksom en nunna
Bomans änka prydd med dok
Full mot en tunna
Står med sin bok.

Där går processen. Kamrater, vem är död i gränden?
Jo, korpral Boman, som låg så vattusjuk.
Tamb. – – – Se Christian Wingmark, närmsta
fränden,
Med viter näsduk och svart rosettperuk;
Han mitt i lede’
Går vid Bergström, så därnäst
Kyparen Ede
Och så en präst.

Där går orgtramparn och så tornväktarn i Katrina,
Krögarn på Sodom och krögarn på Kryp-in.
Tamb. – – – Rör spelet, lät trianglar vina!
Trumslagarn virvlar och dunkar på ett skinn.
Tätt framför vakten
Lunkar klockarn röd och full,
Bär efter takten
En skovel mull.

Ja, korpral Boman han har nu kastat plit och balja,
Nu är han döder. – Ack, är han död? Bevars!
Tamb. – – – Han sista gång mustaschen talga
På Bruna Dörren i fjol den sista mars.
Vi tyckas raska,
Men vad är vårt liv? Ett bloss!
Boman, din aska
Hedras av oss.

Rider er djävuln? Stå rätt i ledet, rätta felet;
Höger omvänder er, skyldra med musköt!
Tamb. – – – Musköt på axel! Rör på spelet!
Lägg an i vädret! Ge fyr! För fot, ditt nöt!
Bomans mandater
Prisas uti Bacchus trakt.
Hurra, kamrater!
Tack för god vakt!

FE38-dt -Fort, aus dem Weg! Der Profoß...

Über Mollbergs Parade an Korporal Bomans Grab.

Fort, aus dem Weg! Der Profoß mit großem Federhute
schwingt seine Goldaxt und fegt die Gasse leer.
Tamb. – – – Der Pfeifer spitzt die Schnurrbartschnute,
legt an die Lippen die Messingflöte quer,
Trommeler wirbelt,
Mollberg auf den Zehen geht,
stolz und gezwirbelt:
In Reihe steht!

Sieh, wie der Trommler schier desperat die Arme ringet,
hebt seine Pinne und hämmert auf das Fell,
Tamb. – – – ein anderer zwei Teller schwinget,
ach! und ein dritter stößt in das Waldhorn gell.
Der macht Geklingel
mit ’nem Topfring und Gestell.
Ach, lärmt der Schlingel
nicht tödlich grell?

Mollberg, gu’n Tag! Sieh ihn säbelbeinig paradieren,
blau wie ein Veilchen, doch mit gewohntem Drill.
Tamb. – – – Er läßt im Trippelschritt marschieren
Lejon und Lustig und Lax und Dunnerkiel,
schiebt Rock zur Seite,
späht auf das Gehäng und schreit:
Vermaledeite!
Steht aufgereiht!

Nicke zu Mollberg! Sieht Mutter denn nicht, wie er nicket?
Sieh, wie er grienet und lüftet seinen Hut,
Tamb. – – – im Takte mit dem Hacken ticket:
Eins zwei und eins zwei, im Takte, so ist ’s gut.
Sieh ihn stolzieren:
Zopfperücke, silberweiß;
Federn ihn zieren
und Stiefel weiß.

Sieh Dalbergs Cajsa am Kammerfenster stehn und zagen:
Rot ihre Augen, und schwarz die Trauertracht.
Tamb. – – – Hör in der Gass’ die Harfe klagen,
Hör, wie vergnüglich der Krüger geigt und lacht!
Wie eine Nonne
steht die Witwe mit dem Tuch,
voll an der Tonne
mit Psalmenbuch.

Wer wird zu Grabe von dieser Prozession geleitet?
Korporal Boman, er hatte Wassersucht.
Tamb. – – – Sieh, Christian Wingmark ihn begleitet:
schwarz die Perücke und weiß sein Taschentuch.
Tief im Gebete
tippelt Bergström, und davor
tappt Kellner Ede
und ein Pastor.

Hier geht der Glöckner samt Orgeltreter von Kathrinen,
Krüger vom Sodom und Krüger vom Kryp-in.
Tamb. – – – Laßt Spielwerk und Triangel klingen!
Trommeler trommelt aufs Fell mit seinem Pinn.
Glöckner schlurft sachte,
wohlgenährt und unbeschwert,
wiegt schön im Takte
’ne Schaufel Erd.

Korporal Boman hat heute abgelegt den Degen,
tot und erkaltet. – Ach, ist er tot, ist ’s wahr?
Tamb. – – – Ihn sah man seinen Schnurrbart pflegen
vor seiner Stube im März vor einem Jahr.
Leben flieht rasche.
Ach warum? Weil ’s Feuer ist.
Sieh, diese Asche
uns teuer ist.

Halt! Tod und Teufel! In Reih und Glied nach vorne treten!
Rechts um! Macht Front! Die Muskete präsentiert!
Tamb. – – – Rührt Spielwerk! Schultert die Musketen!
Zündet und feuert! Steh still, du Ochs! Marschiert!
Ja, Bomans Taten
preisen wir in Bacchi Trakt.
Danke, Kamraden,
für brave Wacht.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE39-sv -Storm och böljor tystna ren

Över Bergströmskans porträtt på Liljans krog, i Torshälla.

Storm och böljor tystna ren,
Himlavalvets matta sken
Mer och mer försvagas,
Ren det börjar dagas;
Molnen simma
Kvalm och dimma
Bådar solens bleka strimma.
Vädren spela fritt och täckt,
Fönstren ristas vid var fläkt,
Lönn och aspar susa,
Kärr och källor brusa,
Orren spelar;
Tömmar, selar,
Bonden åt sin fåle delar.
Ren i var spis
Fladdrar och fräs
Spånor och ris,
Stickor och gräs;
Redan vällingsgrytan kokar.
Ren med yvig lugg
Torparn uti mjugg
Efter tobakselden snokar,
Och på ängen ren,
Lutad mot en sten,
Dalkarln i sin skyffel tar.

Krögarn stöveln på sig drar,
Skurar brännvinspannan klar,
Ren i stopet fattar,
Står i dörrn och skrattar;
Pipan blossar,
Gubben trossar
Bygdens kämpar, barn och gossar.
Gumman på sin vagn vid grind
Håller handen under kind,
Av och an hon vickar,
Slumrar in och nickar
Solen sticker,
Gumman kvicker
Vaknar och ur stopet dricker.
Kvarnar och hjul
Börjar sin fart;
Hör från ett skjul
Hörde du klart
Första slaget uti smedjan.
Smeden, smal och lång,
Med en glödgad tång,
Naken ända opp till medjan,
Mellan eld och sand,
Med en pust i hand,
Sjunger nu sin morgonbön.

Luften spelar frisk och skön;
Minsta blomma, växt och frön,
Öppna sina knoppar,
Le åt daggens droppar,
Präktigt randas,
Vällukt andas,
Med zephirens fläktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blå,
Berg och kullar prydda stå
Med båd lamm och kvigor;
Bygdens barn och pigor
Gå och valla,
Le och tralla,
Sina hjordar sammankalla.
Lärkan i skyn
Fläktar så sval;
Tuppen i byn
Flaxar och gal;
All naturen börjar vakna
Till ny glans och prål,
Nya göromål;
Och att ingen skönhet sakna
Steg nu Movitz opp,
Tog sin färgekopp,
Satt sig vid sin tavla ner.

Nå, Bergströmskan – vad jag ser! –
Med bindmössa, kors jag ber,
Bröstbukett i barmen
Och en mops på armen,
Girandoller,
Parasoller!
Ve den Movitz, tocken fjoller!
Nå, så dumt! Jag dör av skratt.
Se den son med schäferhatt,
Präktig som en annan,
Med en musch i pannan.
Såg jag maken!
Isterhaken
Hänger på den gamla draken.
Bröstet så spänt
Skjuter hon fram.
Åh excellent
Liljans madam
Har du skildrat, bror, på väven.
Men säj mig reson:
Varför sitter hon
Med en fågel uti näven?
Jo, reson är den,
Att dess äkta vän,
Fader Bergström, lever än.

FE39-dt -Sturm und Wogen endlich ruhn

Über Mutter Bergströms Portrait in Liljans Krug in Torshälla.

Sturm und Wogen endlich ruhn,
Himmels Blau ermattet nun,
endlich will es tagen.
Nebelfetzen jagen,
Wolken schwimmen,
golden glimmen,
Sonne himmelan will klimmen.
Winde in den Blättern wehn,
zerrn am Fenster, spielen schön
und in Espen brausen.
Quell und Wellen rauschen.
Hahn spreizt Flügel;
Knecht am Hügel
gibt dem Fohlen Zaum und Zügel.
In jedem Herd
brennt ’s lichterloh,
Feuer verzehrt
Span, Scheit und Stroh,
und der Milchbrei brodelt steife.
Und mit dichtem Schopf
Kätner hinterm Topf
kramt hervor die Tabakspfeife.
Und am Wiesenrain,
angelehnt am Stein,
Bauer seine Schaufel rührt.

Vater Wirt die Stiefel schnürt,
und den Branntweinbrenner schürt,
nimmt den Krug mit Biere
lachend vor der Türe,
Pfeife putzet,
pafft und pustet,
brummt den Burschen zu und hustet.
Mutter auf dem Kutschbock sitzt,
in die Hand die Wange stützt,
träg zum Himmel blicket,
gähnt und wieder nicket.
Sonn erquicket,
piekt und zwicket,
Mutter trinkt und selig hicket.
Mühlstein und Rad
kommen in Fahrt.
Jetzt akkurat
hörtest du hart
ersten Hammerschlag der Schmiede.
Sieh, mit heißer Zang
schmal und ellenlang,
nackt bis an die Leibesmitte,
steht der Schmied im Sand,
Blasbalg in der Hand,
und den Psalm zum Himmel ruft.

Lieblich spielen Wind und Luft.
Blumen strömen milden Duft,
öffnen ihre Knospen,
trinken Taues Tropfen.
Welch ein Tagen,
Duft getragen
vom Zephir von Alm und Hagen!
Wald steht stumm und dunkelblau,
Bühl und Mulde, Trift und Au
nähren Lamm und Rinder.
Mägde, muntre Kinder
hüpfen, springen,
hüten, singen,
Herden auf die Weide bringen.
Lerch in der Höh
fächelt und steht,
Gockel im Klee
flattert und kräht.
All Natur erwacht aus Träumen,
drängt zur Tat mit Macht
neu zu Glanz und Pracht.
Keine Schönheit zu versäumen
macht sich Mowitz auf,
faßt den Pinselknauf,
setzt sich vor sein Atelier.

Mutter Bergström, wie ich seh,
Spitzenhäubchen mit Plissee,
Brustbukett mit Knöspchen,
und im Arm ein Möpschen,
Ohrgehänge,
Schirmgestänge.
O welch närrisches Gepränge:
wie ’ne rosa Sau partout,
mit ’nem roten Schäferhut,
Mouche auf der Wange!
Nein, ich sah schon lange
keine Sachen
so zum Lachen!
Doppelkinn am alten Drachen,
Brüste gespannt
wölben sich stramm.
Ja, imposant
Liljans Madam
zeigst du, Bruder, auf dem Leinen.
Doch den Grund mir nenn,
was das Vögelchen
in der linken Hand will meinen?
Oh, der Grund ist der:
ihr Gemahl und Herr
Vater Bergström lebt noch sehr.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

FE40-sv -Ge rum i bröllopsgåln, din hund

Angående bröllopet hos Bensvarvars.

Ge rum i bröllopsgåln, din hund!
Jag slår dig med geväret.
Kors, vad trängsel!
Ingen stängsel!
Släpp in en kund!
Stig in! – Tack för besväret!
Korsgeväret
Sätt för porten;
Slå’n i lorten,
Om han käftar mot.
Vakta port och fenster!
Ögonen till vänster!
Musköt för fot!
Aj, i skorsten brinner sot.

Aj, skorsten kastar eld och mull.
Vart geck nu Movitz, gubbar?
Där vid grinden
Under linden
Sitter han full.
Vad står du där och skubbar?
Hurtigt, gubbar!
Ta’n i kragen,
Slå’n för magen,
Så det säjer skvätt.
Håll, din dumma satan,
Ordning håll på gatan!
Fäll bajonett!
Stå då uti ledet rätt!

Alarm! Är stora tunnsån fylld,
Så spruta friskt på planken!
Phoenix sitter
Full med glitter
Ståtligt förgylld.
Mer vatten hit på skranken;
Hugg ner planken;
Klang i tornen;
Stöt i hornen;
Spelman, var på vakt!
Si nu kommer bruden,
Som hon vore buden,
– Skyldra! Giv akt! –
Venus lik i dygd och prakt.

Gevär! – och släpp marskalken fram!
Han trippar så beskäftigt,
Diskurrerar
Och raljerar
Wingmarks madam.
Se, chapeau-bas, så häftigt
Och beskäftigt,
Grann och buden,
För han bruden
In i bröllopsaln.
Blåsen, musikanter,
Polskor och andanter!
Var är korpraln?
Skyldra och töm ut pokaln!

Vem är som inte slipper in?
Åh, det är brudens moder.
Skyldra, gossar!
Gumman trossar
Blott med sin min.
Mer vatten hit, maroder!
Brudens moder
Står vid trumman.
Släpp in gumman!
Stilla, manskap! Hau!
Christian Wingmark, vänta,
Ej på dörren glänta!
Hej, gevärau!
Si Hans Casper mit sein frau.

Släpp svarvarn in! Vad stoj och spring,
Vad skrål av barn och pigor!
Gatmamseller
Och gesäller
Stöva ikring.
Hör liror, horn och gigor!
Barn och pigor
Ta bort ordet.
Si vid bordet
Står brudgummen där.
Vad står du och trampar?
Tyst! Magistern stampar.
Lägg ner gevär!
Psalmen nu begynnas lär.

Fiolen stäms. Magisterns röst
Mot basfiolen dundrar;
Bäst han sjunger,
Hes och tunger,
Slår han sitt bröst.
Se bröllopslaget undrar,
När han dundrar
På Sankt Paulus,
David, Saulus
Och vårt syndaklot.
Marsch! Valthornet klingar.
Här nu växlas ringar.
Musköt för fot!
Ringen tog magistern mot.

Kors, brudens vita handske sprack;
Brudgummen svär och gråter.
Stolt marskalken
Bär fram kalken
Med frontignac;
Skänkskåpet han upplåter.
Bruden gråter.
Först drack prästen,
Bruden resten,
Och brudfrämman neg.
Gevär! Håll jämna leder!
Herr magistern vreder
Skull’ ta ett steg,
Vips damp han i vrån och teg.

Sist vanka slängar var om ann;
Nu träter bröllopsvakten;
Men korpralen
Går i salen,
Slår allt han kan,
Med glaset stampar takten.
Bröllopsvakten
Skövlar faten,
Och den saten
Brudgummen var kåt.
Ståtligt på det sättet
Rövas lasarettet;
En tog en plåt,
Prästen två, sen skildes de åt.

FE40-dt -Mach Platz fürs Hochzeitsmahl, du Hund

Betreffend die Hochzeit im Knochendrechslerkrug.

Mach Platz fürs Hochzeitsmahl, du Hund,
ich schlag dich mit der Lanze.
Welche Enge,
welch Gedränge
rund um den Spund!
Schon geht es rund im Tanze.
Pflanz die Lanze
vor die Pforte!
Widerworte?
Hau ihn auf die Nuß!
Augen links! Gerade!
Achtung! Zur Parade!
Musket bei Fuß!
Au! im Schornstein brennt der Ruß.

Au weh! der Schornstein spuckt wie toll.
Ist Mowitz abgeblieben?
Unter Linden
wir ihn finden
sternhagelvoll.
Hui! wie die Funken stieben.
Hier geblieben!
Packt ihn am Kragen,
schlagt auf den Magen!
So ist es nett!
Halt, du trübe Tasse,
Ordnung in der Gasse!
Senkt Bajonett!
Halt! in Reih und Gliede steht!

Alarm! Ist voll das Wasserfaß,
so spritzet frisch die Planken!
Phönix sitzet,
gleißt und glitzert
golden und naß.
Mehr Wasser zu den Schranken!
Spritz die Planken!
Waldhörner schallen,
Wasser wallen.
Spielmann, halt Wacht!
Seht die Braut ankommen,
Lieb und Lust zu frommen –
G’wehr ab! Habt acht!
Venus gleich an holder Pracht.

Gewehr ab! Laßt den Marschall vor!
Er trippelt so geschäftig,
diskurrieret,
amüsieret
Wingmarks Madam,
Hut in der Hand und heftig,
prächtig, geschäftig,
wichtig schreitet
und geleitet
die Braut in den Saal.
Blast, ihr Musikanten,
Polskas und Andanten!
Hört den Korpral:
Präsentiert und leert Pokal!

Wer ist das Mütterchen am Tor?
Von unsrer Braut die Mutter,
drall und putzig,
Miene trutzig.
Laßt sie doch vor!
Flut auf die Glut, mein Guter!
Spute dich, Mutter!
Rein nur immer
hier ins Zimmer!
Auf Pauken hau!
Christian Wingmark, rühre
nicht an diese Türe!
G’wehr ab! Schau, schau!
Sieh Hans Casper hier mit Frau!

Laßt rein den Wirt! Wie kunterbunt
ist dieser Kinderreigen!
Gaßmamsellen
und Gesellen
tanzen im Rund.
Leier samt Horn und Geigen
spielen zum Reigen,
alles verdrängen
mit ihren Klängen.
Bräutigam schon wankt.
Blasbalg leise tretet!
Herr Magister betet,
stampft und schwankt
und mit Psalm und Loblied dankt.

Der Herr Magister tönt bewegt,
Baßgeige überdröhnet,
schluchzt und ächzet,
klagt und krächzet,
an die Brust sich schlägt.
Hört nur, wie er stöhnet,
donnert, dröhnet
von Sankt Paulus,
David, Saulus,
sündigem Planet.
Horn und Fiedel klinge!
Sieh, sie wechseln Ringe.
Präsentiert Musket!
Sieh Magister im Gebet.

Den Brauthandschuh zerriß das Pack,
Herr Bräutgam ist verdrossen,
Marschall glanzvoll
reicht ihm randvoll
Kelch mit Frontignac.
Schanktür aufgeschlossen!
Wein eingegossen!
Probst trinkt feste,
Braut die Reste,
und Brautmagd sich neigt.
Steht in Reih und Gliede!
Herr Magister, müde,
mahnend entsteigt,
plumps! und fällt ins Eck und schweigt.

Am Ende prügelt jedermann
und lärmt die Hochzeitswache.
Ja, Kabale
herrscht im Saale;
Probst und Bräutigam
stampfen den Takt zum Krache,
Hochzeitswache
Bacchus ehret,
Fässer leeret,
trutzt Rauferei.
Rest vom Fest sie klauben,
Spendengelder rauben;
einer, o wei,
nahm zwei Taler, Probst nahm drei.

Übersetzung: Klaus-Rüdiger Utschick, ©1998

Weiter zu Nr. 41 - 82